det här inlägget ska jag inte publicera direkt som jag brukar göra (enligt mottot ”gör allt direkt”) utan jag ska spara det som ett utkast, men tänker att de kan vara bra att börja skriva ner händelser och anteckningar från den här Oslo-twitter-kylskåpspoesiturnén som jag och Anna är på i 2 dagar. så att jag inte glömmer något. 2 dagar i Oslo låter lite som den där filmen 2 dagar i Paris, med skillnaden att det är 2 dagar i Oslo istället för Paris. jag ska smuggla två prästostar över gränsen för han jag ska bo hos i Oslo saknade prästostar. ja, han är konstnär. jobbar mycket med materialet vällagrad ost. känner mig lite som Pablo Escobar med marginellt mindre insats. hursomhelst: imorgon ska vi alltså vara med i ett panelsamtal om twitterpoesi, jag och Anna Karenina. Helena Fagertun ska också vara med, hon är ett proffs med hundra namn. det blir spännande. det ska hålla på i exakt 45 minuter tror jag. panelsamtalet jobbar med kreativa begränsningar. det kan bli outhärdligt eller ganska bra, det gör inte så mycket. kul om det blir tyst för att alla sitter med sina mobiler och ”är någon annanstans”. jag älskar havererade panelsamtal, så det är liksom en win win. det är en så bra genre, som folk dessutom brukar ha noll förväntningar på. det är befriande! (om du är i publiken: ställ gärna en fråga och sluta aldrig prata! det behöver inte ens vara en fråga!). sen ska några läsa via Skype och några på en scen. till exempel geniet Ingvild Lothe som bland annat skrivit att hon vill att gud ska älska henne som mer än en vän. poesiscenen i Norge verkar sjuda av liv. det kommer finnas en ironisk slideshow med bilder på Jon Fosses ansikte, projicerad över en vägg (obs inte ”Jon Sosse” som någon trodde). annars skulle jag vilja tatuera mig i Oslo, eftersom jag tycker det är en rolig ”grej” att tatuera i sig i Oslo eftersom det är lite dyrare att tatuera sig i Oslo, jag skrev en dikt om det en gång som ni kan få läsa här:

eftersom jag gillar galor så ligger jag såklart på soffan och tittar på barncancergalan

tänk om man hade som grej

att åka till Oslo och tatuera sig

med jämna mellanrum

bara för att det är lite dyrare

att tatuera sig i Oslo

återigen: observera mervärdet som en dikt kan få om man ger den en lite oväntad och gärna lång titel som kontrasterar mot ett eventuellt lakoniskt innehåll. det har jag tidigare lärt ut i den eviga lektionen om ”konsten att läsa och skriva”. det är mitt bästa skrivtips. upprepning är studieteknikens moder!

nu har jag ju i och för sig skrivit ett inlägg. så då kan jag lika gärna publicera det direkt. det här är ändå en blogg, herregud. vi lever trots allt i den digitala tidsåldern. jag kan skriva ett nytt inlägg imorgon, och sen ett till dagen efter imorgon. jag sitter på flygplatsen. det är underbart. det är underbart att flyga själv eftersom jag är en sån som vill vara på flygplatser 5 timmar innan planet lyfter och alla andra hatar såna personer. så jag har gott om tid att gå till salong betong och be dom ”gadda” in lite valfria Märta Tikkanen-rader på överarmen. eller kanske hela Alejandro Leiva Wengers litteraturenkät över bröstet. ikväll ska jag nog mingla och så fort jag upplever att det blir lite stel stämning ska jag ta upp telefonen och twittra något helt okej.

/Elis

Tur att Elis bloggar om seriösa böcker för jag är inne i en fas där jag bara läser “spänningslitteratur”/inte så konstnärliga böcker.

De är bra för man läser dem fort så då känner man sig duktig över att ha läst en bok så fort. Igår (!) läste jag Martina Haags nya efter att ha hört om den både i Fredagspodden och En varg söker sin pod.

Martina Haag är verkligen Sveriges drottning på att exotifiera/förlöjliga Norrland, det är roligt att hon är aktuell med två verk samtidigt som gör detta – den här boken och sen filmen Glada hälsningar från Missångerträsk.

Det är något som inte stämmer är liksom ganska kort och handlar om alter egot Petra som bor själv i en ödslig fjällstuga men ändå hinner Haag få med en massa norrlänningar som är ”JÄTTEKONSTIGA”, muttrar, inte svarar på vad man säger, sen plötsligt säger dom nånting om att snart kommer räven eller nåt annat som visar att de har en urålderlig kunskap om naturen nedärvd genom hundratals generationer. 

Tänker att Martina Haag skriver roliga böcker för det säger hennes alter ego Petra i boken flera gånger att hon själv gör. Har inte läst nån annan av hennes böcker men sett filmen Underbar och älskad av alla och den tycker jag är bra och rolig. Men så har jag också usel smak inom allt, varför skriver jag ens denna recension.

Dock känns “komiken” kring Norrland inte så rolig, inte extremt provocerande heller utan mer konstigt om nån ens skulle tycka det var roligt. Det ska väl spegla fördomar på ett charmigt sätt lite som Aftonbladets Missenträsk-text men spär snarare på dem. Antar att det är samma med Missångerträsk-filmen som jag inte sett men trailern är i alla fall outhärdlig för det är avdankade stockholmsskådisar typ Ola Rapace och Sven-Åke Varg eller vad han heter som försöker prata norrländska men misslyckas, aahh man kan liksom inte tro att det är riktiga vuxna människor som försökt göra en riktig film. Önskar verkligen att Martina Haag uppdaterat sin humor till nästa bok/film för detta känns verkligen som den sämsta sidan av 90-talet – ni vet Felix Herngrens filmer om ”hur det är att vara man och hur det är att vara kvinna”. Fast Haag kör mer på ”hur det är att vara från Norrbotten respektive Stockholm”.

I Det är något som inte stämmer så åker Petra till Ráhnukka (antar att Haag hittat på detta ortsnamn för den har bara 1 googleträff och det är ett utdrag ur boken) som stugvakt för att läkas efter skilsmässan från sin exman Anders och skriva en bok. Men Petra störs hela tiden av fjällvandrare som ska bo i stugan samt så finns det många ”läskiga” inslag med ugglor som knackar på fönsterrutan och en sjö som man inte får gå till för där har nån drunknat osv. Så själva grundhistorien är ganska pajig men vi får också ta del av boken som Petra skriver på och handlar om skilsmässan Jag tänker inte ens säga nånting om fakta/fiktion när det gäller Det är något som inte stämmer, typ ”detta är en bok, inte verklighet”. Hela poängen med att man läser den är ju för att det baseras på ett verkligt triangeldrama. Och man får verkligen vad man söker. T.ex. detta sms som Klara Boman (läs Lotta Lundgren) skickar till Anders (läs Erik Haag) på julafton och som Petra smygläser: 

Martina Haag hämnas verkligen skickligt, det står liksom aldrig någonting om “Klara” specifikt, det är Anders som får skiten, men hon lyckas ändå förnedra Lotta Lundgren genom att hänga ut “Klaras” astöntiga sms. Sen kanske de är påhittade av Martina Haag men det spelar ju mindre roll. Det är intressant med fakta/fiktion-diskussionen som ofta förs på kultursidorna för även om man är anhängare till att ALLT ÄR FIKTION så måste man inse att “faktan” spelar roll, för den hör till fiktionen. Invävt i fiktionen finns ofta en illusion om fakta – och det är en del av fiktionen. Den här boken t.ex. skulle vara hundra gånger sämre om det inte fanns en illusion om att den är sann. Jag hade nog inte orkat läsa ut den ens. 

Bitvis påminner den om Lena Anderssons böcker om Ester Nilsson, inte för att Ester och Petra känns särskilt lika men för att båda är kära i män som beter sig helt olidligt och inte kan säga sanningen. Det dröjer in i det sista innan Anders kan säga att han blivit kär i en annan, långt efter separationen ägt rum. Det tror jag försvårar för Petra för hon kan inte veta VARFÖR det blev som det blev, Anders säger ingenting, han bara drar, och hela tiden förnekar att han skulle träffat någon annan. Det är klart att det är skitsvårt att acceptera en stor förändring om man inte förstår varför den skett. Och det gör verkligen ont att läsa dessa delar av boken, och här har Haag verkligen lämnat de enkla poängerna och när det är roligt här är det roligt på riktigt för att det också är genuint smärtsamt, som i scenen när Anders ska berätta för barnen om skilsmässan: ”- Ja, men jag kommer finnas kvar under dagen för att svara på frågor, om det är något ni undrar över, säger Anders som någon jäkla företagsledare som just har varslat sina anställda på varvet”.

När jag läser tänker jag att det största sveket oftast är oärlighet. Säg mig sanningen den kan jag ta, som Veronica Maggio sjunger. Då ger man liksom personen en chans att gå vidare, för för att göra ett val måste man ju ha överblick, alla korten på bordet så att säga. Att inte veta vad som hände är nog det värsta som kan hända på kärleksfronten. Precis som jag antar det är lättare att sörja en död om man vet hur den dog än om den bara försvunnit. Då kommer man alltid hoppas att den kommer tillbaka.

Slutligen vill jag säga att Martina Haag, Erik Haag och Lotta Lundgren är så härliga människor, man älskar liksom alla dom och skulle vilja att de hade ett tre-förhållande.

Första meningen: “Jag springer över heden.”

Sista meningen: “Nej, det var väl ungefär så som jag trodde det skulle vara i Norrland.”

Vi älskar verkligen våra läsare som hjälper varandra i vått och torrt!!!!!

<3 <3

Blev nyfiken, googlade runt lite och hittade det. Citatet kommer från Giacomo Leopardi! Han är ju fin.

Hittade den via denna text av Nietzsche:https://records.viu.ca/~Johnstoi/nietzsche/history.htm#n5

Citatet på engelska:

Nothing lives which would be worthy
of your striving, and the earth deserves not a sigh.
Pain and boredom is our being and the world is excrement,
—nothing else.
Calm yourself.

folk gillar verkligen poesi, det är kul, när jag var förband åt stjärnan liz (jag är tydligen förband till amerikanska poeter varannan dag? det är min ”nya grej”) så var det fullt med folk i lokalen, från den palestinska poeten och alltid lika trevliga festprissen ghayath almadhoun (i sällskap av athena farrokhzad och lan xu) till yung lean (komplett med ett tennisracket på ryggen), det var ölspons från asahi (om man var poet) och bra stämning i största allmänhet. chap books såldes i ett rasande tempo. sen drog jag till fridhemsplans biljard och hängde med en annan man av ord, ingen mindre än baba stiltz, som kallade mig för sveriges svar på margot wallström.

och här är en dikt som jag läste, under kvällen! helt nyskriven och aktuell, den handlar om nöjesguiden.

trevlig helg!

/elis

Chris Kraus

Det blir mycket ur minnet nu, eller lite ur minnet (det här är ingen lång text), för jag lämnade tillbaks boken igår, och jag hann bara fota av ett tjugotal sidor, och det kändes lite fräckt att sitta och fota på ett bibliotek, så det blir mycket ur minnet, eller lite ur minnet (det här är ingen lång text). Det är märkligt men sant: jag minns otroligt bra böcker lika dåligt som jag minns värdelösa böcker. Så fort jag läst klart så är det ingen skillnad. Men bra böcker drar jag ut på. Bra böcker läser jag om, för att jag vill. Och jag ljög lite där för det är klart jag minns dem bättre.

Jag tänkte på Bodil Malmsten när jag hade läst klart efterordet. Vi mailar då och då. Det här är hjärtat, hennes senaste diktsamling, är en fantastisk bok. Det kan vara hennes sista bok. Den har inte blivit nominerad till någonting. Jag tänkte på mottagandet (det vill säga: recensionerna) av Vitsvit-dramatiseringen på Unga Klara när jag hade läst klart efterordet. Eller snarare på Mara Lees mycket skarpa Facebookstatus, dessa rader: ”Detta psykologiserande. (…) Ska det vara så svårt att dels kontextualisera och placera texten i en litterär tradition? Att motstå frestelsen att läsa den som en självbiografisk historia och istället lyssna på den universella poetiska berättelsen som den är…” Att vägra se en konstnär som en konstnär, att vägra se alla medvetet utmejslade textuella ekon, det som kallas referenser. Det som kallas genealogier, etc. Jag tänkte på det när jag hade läst klart efterordet. För boken handlade om det. Jag tänkte på Lyra Ekström Lindbäcks fina recension av Sara Hallströms grymma diktsamling Jag vill att mina barn ska tillhöra när jag hade läst klart efterordet. Att inte Sara Hallström har fått ett större erkännande. Ja. Just det. Erkännande. Jag tänkte på det när jag hade läst efterordet. Efterordet var skrivet av Joan Hawkins. Det var skrivet efter I Love Dick av Chris Kraus. Rätt starkt ändå. Att skriva ett efterord till I Love Dick. Jag tänkte på allt det här, för det låg närmast. Och för att boken/romanen/resan handlade om det.

Och I Love Dick, alltså, jag pallar inte hur bra den är. Typ första jag läst som kändes intellektuellt utan att det ordet skimrar lite töntigt. Eller jag vet inte… Bokens form… Ett konceptuellt knull. Ett existentiellt triangeldrama som handlar om en person och halva mänskligheten. Filmaren Chris och hennes Sylvère som tillbringar en natt hos Dick och ser på en video där han klätt ut sig till Johnny Cash. Var den lite hafsig? Minns ej. Chris blir kär. Sylvère blir kär. De blir kära i kärleken. Det blir kära i projektet. Alla kärlekar ser olika ut. det är sorgligt. Projektet blir ett kollektivt konstprojekt, eskalerar, Sophie Calle-style. Blir ett ensamt konstprojekt. Frigörelsen blir smärtsamt stenhårt underhållande. Chris lämnar Sylvère. Hon stalkar Dick, hon ringer Dick. Vem bryr sig om Dick? Han är en riktning, en kritiker, en kuk, en krok att utnyttja, ett kärl? (Jag tänker på Lyra Ekström Lindbäcks recension av Sara Hallströms grymma diktsamling Jag vill att mina barn ska tillhöra, Lyra skriver: ”Man behöver bara vända på boken och läsa den korta baksidestexten: ‘En famn är ett hål, annars skulle ingen någonsin rymmas i den’. På det här diskreta sättet fungerar Hallströms kritik: läst direkt efter titeln blir meningen på baksidan ett slags melankolisk ironi över den urgamla idén om kvinnokroppen som ett kärl. Tillsammans ringar meningarna in diktsamlingens centrala teman: hålrum och liv.”) Hon börjar skriva. Hon börjar skriva, Chris börjar skriva. Sylvassa essäer om (kike)konst, villkor, schizofreni. Sökande och punkterande på samma gång. Jag älskar när Chris Kraus skriver hur Chris skriver och jag älskar… kärleksbrev! Alla brev är kärleksbrev. Och detta är en brevroman. Fuck Dear Diary. Om Hanna Wilke (inte Cindy Sherman). Det är Madame Bovary, revisited. Simone Weil. Fiktiva transkriptioner. Teoretiska fiktioner. En resa. En fruktansvärt rolig och brännande sådan. Chris lägger ord från framtida romaner om aliens och anorexia i Dicks mun och väntar inte på svaret. Och även när hon väntar (för ibland är vänta det enda hon gör) så är det liksom skitsamma. Chris vill bli ett female monster, också. Hon är en karaktär i en fulländad roman. I Love Dick, den är liksom för smart för mig och jag känner det. Så rik.

Så läs I Love Dick av Chris Kraus från 1997. Läs utgåvan från 2006 så får du Eileen Myles förord och Joan Hawkins efterord och eftertankens kranka blekhet. Eileen Myles kastade nästan sönder ett sorts Ikaroskonstverk på Moderna Museet i Stockholm i somras med en stor apelsin. Gud vad fett det var. Kan inte eftertankens kranka blekhet steppa upp sitt game lite ibland. Eftertanken har liksom haft tid på sig. Alla som sysslar med eftertanke, missbrukar eftertanke, skärp er. Eller, jag vet inte. Det var kanske det jag tänkte när jag hade läst klart efterordet. Att jag ville läsa den igen.

//Elis