2 dagar Bokmässa har passerat. 2 dagar av egots vibrationer. Här är några tankar kring gårdagen:

Jan Guillou är vekligen överallt, på riktigt. Piratförlaget står för all utgivning av litteratur i Sverige.   

När Leif Holmstrand läser ur nya Asami Kannon; avfallet och skriksjunger ”MEGALOMANER SMEK ER SJÄLVA!” (så att väggarna i Rum för poesi skakar) så blir han Sveriges kanske bästa poet just nu. Och poesi är ju, som vi alla vet, en tävling. 

Geni.

Sara Stridsberg är verkligen briljant. Och naturlyriker. Hon pratar i helt färdiga sentenser: ”Att skriva är som att falla utan att skada sig”. Och så vidare. 

”Nej till Nato” är en populär kampanj

Svenska kyrkans scen har den största, mest lojala publiken. Och det bästa ljudsystemet. I övrigt är Bokmässan den enda platsen där den arketypiska, dråpliga rundgången existerar.

När Athena Farrokhzad pratar om språkets skönhet; om vikten av ”vackert” språk (i sin bredaste definition) så drar Magdalena Ribbing igång hela åhörarskaran i en extatisk, spontan applåd. (När Athena innan gav en känga till marxistiska män som ”inte fattar” vad intersektionalitet är, samtidigt som de slänger sig med begrepp som historiematerialism, så var bifallet något mer reserverat).  

Den tveklöst mest populära personen på mässan är Henrik Brandão Jönsson. Han får tusen gånger mer uppskattning och high fives på mässgolvet än de aktuella brasilianska författare som han intervjuar, tillsammans. Han är i och för sig den enda som får high fives. 

Kristian Lundberg har återupptäckt den politiska dikten, utan politik. Joar Tiberg hatar kanadagåsen.

Vem är det inuti Expressengetingen!? Får människan betalt!? Och om så är fallet: är det Jan Guillou!? Som lever ut en obegriplig wallrafffantasi!? Eller är det en ung litteraturkritiker!? Ska Expressengetingen skildra hela förra seklet!?

Niklas Åkessons Sokrates död är ett litet mästerverk. Det är klokt att ha releaseevent utanför mässhallen.

Varken Gläntas eller Bangs fest gjorde någon besviken. Den palestinska poeten Ghayath Almadhoun dansade absolut bäst till Rosh grymma livespelning på Pustervik. 

Liv Strömquist är överallt. 

Stefan Sundström gillar fisk.

Det finns en monter som heter ”Tokiga bibelord” som marknadsförs av en person på 5 meter höga styltor som vandrar omkring iklädd en tröja på vilken det står ”TOKIGA BIBELORD”. 

Klas Östergren gillar att dissa sitt unga författarjag eftersom det får honom att verka sympatisk. Detta syns mycket tydligt.

Ena halvan av Michael Mortimer spelade tydligen skivor tillsammans med ena halvan av The Embassy. På Kino. (Enligt källor var ena halvan av Michael Mortimers insats som DJ en smula tveksam, tydligen fanns där en fäbless för electro från 2012). Om skivspelandet räddade äventyrsromanen återstår att se.

Alla har presspass, men ingen skriver. Alla är författare, men ingen läser. 

Och slutligen: var är Göran Greiders katt!?

Obligatorisk selfie från rulltrappan.

/Elis Burrau, litteraturredaktör  

PS. Missa inte Nöjesguidens fest ikväll. Den är tydligen på ett hotell.