Annons
Annons
3:38 4 Feb 2017

Häromveckan for jag till Ukraina på jobbresa. Jag skulle flyga från Stockholm till Kiev. När vi väl satt oss på planet började jag känna obehag, och det som följer nu skrev jag medan jag satt där i stunden. Till saken hör att jag har utvecklat flera fobier på senare år. Bland annat flygrädsla, men också höjdrädsla, spruträdsla och tandläkarskräck. Tidigare led jag inte av någon av dessa. Man blir skörare när man åldras, mer medveten om den tunna fernissa som separerar livet och döden.

När jag väl sitter där och tycker att det är lite läskigt att vi har lyft börjar tankarna vandra. Jag tänker på alla flygolyckor jag kommer ihåg mer eller mindre utantill. Flygolyckor är nämligen ett av mina stora intressen här i livet.

Jag tänker på den ukrainske pilot som stoppades på Arlanda innan han skulle stiga på sitt plan med flera promille i blodet för ett antal år sedan. Han skulle flyga ned ett gäng svenska säljare till Teneriffa.

Jag tänker på MH17, Malaysia Airlines-planet som sköts ned av en Buk-missil över östra Ukraina när det skulle flyga från Amsterdam till Kuala Lumpur för bara ett par år sedan. Nu ska vi förstås inte flyga över östra Ukraina, det gör ingen längre, men ändå.

Jag tänker på att någon av de märkliga medpassagerarna kan ha lite vad som helst i handbagaget. Som det inrikesflyg i något land i Afrika söder om Sahara – det kan ha varit Kongo – där en av de 20-talet passagerarna hade en krokodil med sig i kabinen. Rätt vad det var lyckades krokodilen rymma varpå alla passagerare flydde till andra änden av planet vilket skapade en sådan ojämvikt att planet kantrade och kraschade.

Jag tänker på det ryska inrikesflyg som skulle lyfta från Domedodovo eller Sheremetyevo eller vilken Moskvaflygplats det nu var, men kraschade när de just hade lyft, och där ett helt hockeylag förolyckades – däribland den svenske landslagsmålvakten Stefan Liv. Jag tänker att det inte låter något bra att pilotens första ord i högtalarsystemet efter att vi har lyft är ”torbulensj”.

Jag kommer på att vi flyger över Polen och att det inte var alls särskilt länge sedan halva polska regeringen dödades i en flygolycka, däribland den ena tvillingbrorsan Kaczynski. Ju mer jag låter tankarna vandra, desto mer inser jag hur hög sannolikheten faktiskt är att vi kommer krascha. Det är nog 50-50 för att vara ärlig.

Väl med facit i hand, såhär några veckor senare, kan jag konstatera att det gick bra. För den här gången det vill säga. Att på ålderns höst ha blivit nojig för lite allt möjligt är förstås mycket besvärande där och då, men efter varje givet tillfälle som fobierna slår in kan jag känna att de har sina fördelar också. Jag tror det kan vara nyttigt att låta sig påminnas emellanåt om att allt kan ta slut närsomhelst. Så länge de inte slår över i total skräck väljer jag att välkomna mina nära döden-upplevelser. De gör det lättare att värdesätta livet, hur lång tid man än må ha kvar.

8:40 11 Jan 2017

Häromdagen började jag fundera kring vilka regeringschefer i modern tid (andra halvan av 1900-talet fram till i dag) som har haft bäst stil, alltså rent utseendemässigt. Med viss hjälp från mina Facebookvänner har jag lyckats åstadkomma följande fem-i-topp:

15873035_10155053126067275_673500583879062999_n

1. Julia Tymosjenko, tidigare premiärminister för Ukraina.

62616579e2e5bd1d78f64dba6cf6c49c

2. Mobutu Sese Seko, tidigare president för Zaire.

15895030_10155053126327275_4989699962626808373_n

3. Goodluck Jonathan, tidigare president för Nigeria.

helle-thorning-5

4. Helle Thorning-Schmidt, tidigare statsminister för Danmark.

evo_morales__3581743b
5. Evo Morales, nuvarande president för Bolivia.

Annons
5:30 30 Dec 2016

Ännu ett år till ända, fast ändå inte, i mitt underliga liv. När året började var jag nyss hemkommen från staden New York där jag tillbringade hösten 2015. På nyårsafton var jag bara hemma och läste en bok och kollade på glada, förfriskade ungdomar som passerade förbi nere på gatan. Jag kände mig färdig, redo att träda ut ur världen. Jag ville inte delta längre, bara observera, och markerade detta genom att slå mig till ro hemma den aftonen. Januari var en sökande månad. Efter hösten i USA hade jag tappat kontakten med mina gamla vänner, och slutat arbeta i flera av de uppdrag som tidigare hade stått för min försörjning. Jag for runt och träffade nya potentiella kunder, men nästan inget gick i lås. Antingen var det de som bad mig fara åt helvete eller så var det jag som bad dem. Efter tiden utomlands verkade jag ha fallit i glömska. Ingen mindes längre vem jag var. Jag som hade trott att det var i New York jag skulle känna mig som en nobody, men det var i Stockholm när jag kom tillbaks. Men jag kämpade vidare, försökte upprätthålla dagliga rutiner som att duscha och borsta tänderna. Jag visste, att om jag bara såg till att inta tappa fotfästet, då skulle framgångarna så småningom komma. Små segrar i vardagen, och sedan större segrar – för segrar stegrar. Så småningom började jag hitta tillbaka till mig själv. Jag slutade leta efter svaren utombords och vände mig inåt i stället. Det var tomt där, ju längre in man tittade desto tommare blev det, men jag återskapade min kärna och lät den bära mig till nya möjligheter och sammanhang. Jag hittade tillbaka till Lufthansa, skaffade unga välartade praktikanter som inspirerade mig genom sin ungdomliga vitalitet, geisten hos de vars ryggsäckar innehåller mer framtid än dåtid, jag startade ett sällskap som hette 26 Club som samlade ännu fler människor med livsglädje och tillförsikt. Jag fick vara med i McDonald’s podd ”Burgarpodden” vilket gav självförtroendet en rejäl boost. Jag engagerade mig i det nya tuffa bolaget Cohen+Co och skrev underfundiga krönikor för Metro. Jag var hemma igen. Hemma i Stockholm, hemma i mig själv. Jag började fara runt. Jag for till Silicon Valley, London, Libanon, New York, Almedalen, Malta, you name it. Jag upptäckte nya restauranger och återfann gamla. Jag lärde känna nya, trevliga, smarta och snygga människor. Jag smed nya hemliga planer med mitt bunkergäng, ett gäng sköna grabbar som gör sin grej. Jag grundlade saker som skulle kunna bidra till framgångar 2017. Visst var det besvärande med allt jävligt som hände ute i världen under 2016, men jag försökte hämta kraft ur de apokalyptiska varslen, använda dem som påminnelser om att man ständigt ska ha bråttom här i livet, skynda för att hinna. Det är viktigt att förvalta 2016 års landvinningar, fortsätta sömlöst när det nya året rings in på Skansen. Jag ser det inte som att 2016 är över. Nej, 2016 har bara börjat, det tar inte slut, det bara uppgår i 2017. En årsring som fortsätter i nästa.

Annons
3:42 29 Nov 2016

lunch-164490r

Jag samtalade med Nöjesguidens ställföreträdande chefredaktör Pelle Tamleht om att tidningen aldrig tagit upp trenden lunch som blir allt mer utbredd i Sverige, framförallt i storstäderna.

Lunch är ett måltidsformat som inträffar mitt under arbetsdagen, vanligtvis mellan 12 och 13, åtminstone för den som jobbar vanlig kontorstid. Ofta äts lunchen i sällskap med andra, men den kan också intas i ensamhet. Det finns luncher som äts i all hast, kanske på språng, och långsamma luncher av mer ceremoniell karaktär. Lunchen kan komma i många tappningar. Man kan äta medhavd lunch, ofta i matlåda, eller lunch på restaurang. Det finns finlunchställen och bricklunchställen, och allt däremellan. Vissa äter affärslunch, andra äter lunch för att pausa arbetsdagen och i stället fly in i drömmar om ett bättre liv. Många använder lunchen för att skvallra. Lunch kan vara ett sätt att uppdatera sig om vad som händer. Andra går på lunchseminarier och äter laxwraps och lyssnar på talare eller panelister som berättar om något yrkesrelaterat. Många använder lunchen för att bekanta sig med nya personer. ”Ska vi ta en lunch?”, kanske de säger då. Det är en fras som blivit vanligare och vanligare och är ett sätt att markera lunchvana. Säger man ”ska vi ta en lunch?” eller det ännu mer avslappnade ”ska vi luncha?” med chosefri slarvighet så visar man att man har ätit lunch förut.

I Stockholm är lunch en av de hetaste trenderna i dag, de flesta äter lunch i stort sett varje dag. Men så ser det inte ut överallt – lunchen har till exempel ännu inte kommit till Norge. Lunchen kom till Stockholm och Sverige från New York, efter att svenska trendspanare där observerat trenden i SoHo på Manhattan.

Jag är inte säker på att lunchtrenden är här för att stanna. Men 2017 lär vi få svaret.

4:46 22 Nov 2016

I dag var jag hos Morgonpasset i P3 och pratade om varumärkeskriser utifrån min roll som PR-konsult. I den rollen har jag hanterat otaliga mediekriser av varierande karaktär. Min medverkan finns att lyssna på eller ladda ned som podd här:

Simon Strand: Så jobbar du med varumärken som krisar

Annons
Annons