Jag kan inte sluta tänka på “Greta”, den sparkade kommunchefen som egentligen heter något annat, men som klädde ut sig till en äldre kritisk dam för att undersöka den egna kommunala verksamheten incognito. Citat Expressen/GT:

“Anställda vid kommunens äldreomsorg på en ort i Västsverige fick brev från en ”Greta” – hon meddelade bland annat att en anställd var otrevlig mot de boende och att en annan var flamsig. När de anställda undrade var kritiken kom ifrån sade chefer inom socialförvaltningen att de hade spårat upp ”Greta” och kallade till ett möte i kommunhuset, skriver P4 Skaraborg. ”Greta” existerade inte utan var en del av ett planerat experiment.

Det var under förra hösten som de kritiska breven från ”Greta” kom till de anställda som då undrade var kritiken kom ifrån. Chefer inom socialförvaltningen i kommunen menade att de hittat ”Greta” och kallade till ett möte.
Vid mötet kom en av cheferna dit utklädd till äldre dam – sminkad av en professionell sminkör till en kostnad av 1 200 kronor. En annan av cheferna ska ha klätt ut sig till gris.”

Jag tycker det låter fantastiskt. Och är alldeles häpnad över att denna oerhörda ambitionsnivå förelegat bland några av landets kommunchefer på lägre mellannivå. Wow! Men vänta…

Nu har “Greta” alltså fått sparken. Varför? Eftersom människor i organisationen “mår dåligt” av hela den här historien. Det finns så många saker att verkligen må dåligt över, varför väljer svensken alltid att må dåligt av något marginellt? Våra medborgare trampar på något litet gruskorn i sista trappsteget på Maslows behovstrappa – och Gud så ont det gör. Varje dag.

Nej, låt Greta vara Greta. Och låt oss istället tacka henne, samt de andra inblandade kommuncheferna i Västsverige, för att ha återupplivat en stolt svensk tradition som går långt tillbaka. Legenden säger att Karl XI, som var kung under den senare halvan av 1600-talet, ibland klädde sig i enkla kläder och smög ut i natten som en vanlig man för att rida runt i landet och se med egna ögon hur hans fogdar, knektar, präster och ämbetsmän skötte sig. Under dessa resor var kungen klädd i en grå kappa, därav smeknamnet “Gråkappan”.

Sedan Gert Fylking slutade tränga sig in på Svenska Akademiens presskonferenser där Nobelpriset i litteratur tillkännagavs, och det var några år sedan nu, är det väldigt ont om den här sortens wallraffande aktiviteter i centrala, institutionella sammanhang.

Vad det inte är ont om är partiledare, ministrar och andra toppolitiker som mer än någonsin pratar om alla sina möten med vanliga människor. Ingen har väl missat den högtravande anekdotismen i partiledardebatter om hur man har rest runt i landet och mött både den ena och den andra; inte sällan sjuksköterskor, lärare, poliser.

Det är alltid arrangerade möten de talar om, inte politisk “mystery shopping” som i fallet Greta. Jan Björklund har aldrig gått undercover som uteliggare. Åsa Regnér har aldrig klätt ut sig till Grodan Boll och mött barnfamiljer i deras vardag. Mikael Damberg har aldrig testat att tejpa för ögonen och vara blind för en dag. Ett alternativ till identitetspolitisk representation skulle ju kunna vara att perspektivskiften åstadkoms på detta sätt. Nog hade samhället varit bättre om fler politiker och tjänstemän klädde ut sig oftare. Därför hoppas jag att någon startar en kampanj, #backagreta, och hjälper Greta tillbaka in i det viktiga arbetet med att förbättra sin kommun i Västsverige.

Går det bra eller dåligt för Sverige? Och hur kommer det gå i framtiden? Jag har i dag funderat lite kring Sveriges framtidsutsikter och olika tänkbara scenarier för samhällsutvecklingen. Det finns många viktiga variabler att ta hänsyn till i prognostiserandet, så det är inte ett alldeles enkelt att göra en kvalificerad bedömning: skolsystemet, migration och integration, teknikutveckling, geopolitik, politisk utveckling, ekologiska frågor och finanspolitik är alla avgörande faktorer och det räcker egentligen att vända på utfallet inom ett av områdena för att hela det bredare scenariot ska kunna vändas upp och ned. Men ändå.

I den inhemska samhällsdebatten finns ju i dag två olika huvudfåror: de som framhärdar att det går bra för Sverige (att internationella medier och bedömare rankar den svenska ekonomin som starkast och innovativast i världen, att majoriteten får det bättre och bättre, att tryggheten i genomsnitt ökat under de senaste decennierna och så vidare). Sedan har vi de andra, som med minst samma envishet hävdar att Sverige har, och/eller står inför, gigantiska problem: ökat utanförskap, ointegrerbara invandrare, en allt större andel klarar inte skolan, staten har tappat kontrollen över miljonprogramsområden, kommunerna går på knäna. Båda sidor kännetecknas av att de tyr sig till att enbart de faktorer som styrker deras egen tes är de enda viktiga, så medan sida 1 pratar om fakta 1, 3, 5, 7 och 9 pratar sida 2 om fakta 2, 4, 6 och 8 – och sedan goddag yxskaftar de varandra i all evighet och verkar trivas med det. Framgångsrik opinionsbildning handlar ju egentligen mest om att tjata, så det är inte som att jag inte förstår varför de är så tröttsamma. Tröttsamheten är helt rationell.

En annan aspekt av debattklimatet och de olika tekniker som ryms inom det är förstås tidsperspektiven. Är man dystopiskt lagd föredrar man kanske att prata om Sveriges tapp i PISA-studien under det senaste decenniet, är man optimistiskt lagd fäster man istället vikt vid att svenska skolresultat vänder lite uppåt igen i den allra nyligaste studien.

Det går bra för Sverige-extremisterna och Det går dåligt för Sverige-extremisterna – ingen nämnd, ingen glömd – driver emellanåt närmast cirkelargumentativa resonemang och om någon svårimponerad och nogräknad protesterar så tar de även detta som bevis för att de har rätt enligt den illa tillämpade missbruksprincipen “förnekelse är första steget!”.

Att det går bra här och nu är inte samma sak som att framtidsutsikterna ser goda ut. Många effekter kommer med fördröjning; särskilt de viktigaste. Ibland går det som bäst precis innan det går sämst, kanske ganska ofta till och med.

Frågan om »det går bra« för Sverige och om »det ser bra ut för Sverige« kräver därför två svar – inte ett. Ungefär som för företag: Ericsson har redan idag stora problem. H&M går bra men står inför stora problem (med den annalkande retaildöden och långsam reaktionsförmåga på e-handelsutvecklingen) och har dystra framtidsutsikter, alldeles oavsett nuvarande framgång. TV4 går fortsatt mycket starkt, men kommer de klara omställningen när folk slutar titta på linjär-tv? När förändringstakten ökar, globalt och lokalt, blir det ännu viktigare att lägga emfasen på att försöka se runt hörn, i stället för att använda nuläget som bärande indikation.

Jag lutar åt att Sverige inte har så allvarliga problem men står inför synnerligen allvarliga problem. Att stå inför allvarliga problem behöver i sig inte vara ett problem om problemlösningsförmågan är hög: vissa institutioner har förmågan att tackla problem, andra strukturer och kulturer har sämre problemlösningsförmåga. Kina är exempelvis ett land med hög politisk problemlösningsförmåga, USA är ett land med låg.

Vilka allvarliga problem står Sverige inför då?
– En av världens högsta privata skuldsättningsättningsnivåer (som andel av hushållens nettoinkomster)
– Den flerdimensionella konflikten mellan arbetslinje, automatisering välfärdsstat/snällism och invandring
– Upprätthållandet av statens mest grundläggande funktioner (från våldsmonopol till säker hantering av dataregister)
– Ordning- och reda-kollaps (att 15-30 % av Sveriges befolkning lever i bostadsområden och går i skolan i områden där det är fullständigt kaos)
– Kulturell polarisering
– Automatisering och framväxten av den oanvändbara klassen som inte längre kommer behövas på arbetsmarknaden

Och hur ser problemlösningsförmågan ut? Både bra och dålig:
– Hög grad av kreativitet och innovationsförmåga
– Hög grad av tillit
– Hög grad av naivitet (hänger tätt ihop med hög tillit)
– Samarbetsinriktad kultur
– Världens kanske sämsta krisberedskap
– Visionslöshet
– Avtagande förmåga att planera
– Dock relativt hög förmåga att regissera i realtid

I kombination med ett allt instabilare världsläge har jag mer och mer börjat tänka att det är hyfsat sannolikt att Sverige inom ett eller att par decennier genomgår sin största krisperiod på 150 år, det vill säga sedan svältperioden på 1800-talet, även om det naturligtvis måste sättas i kontexten att Sverige och världen i dag faller från en mycket högre utvecklingsnivå än vad som var fallet då. Men att ett osäkert världsläge skapar en ny global finansiell kris som i sin tur leder till att bostadsmarknaden kollapsar i Sverige som i sin tur leder till en allvarlig inhemsk ekonomisk kris där människor blir hemlösa och arbetslösa i stora volymer, samtidigt som pensionssystemet kollapsar och fattigpensionärerna blir majoritetspensionärer. Ordningen skulle kunna vara något annorlunda och alla dessa krafter växelverkar förstås, men om spiralen väl sätts igång behöver det inte dröja länge innan folk börjar greppa efter sina högafflar, eller vad dess moderna motsvarighet nu är. Eftersom Sverige inte har varit i krig på över 200 år (förutom i Afghanistan det vill säga) och med få undantag misslyckats med att hantera de mindre kriser som uppstått tänker jag att vår problemlösningsförmåga i en sådan situation troligtvis kommer vara låg. Att väldigt få personer i Sverige kan se detta hända (eftersom vi 1. är tillitsfulla/naiva och 2. saknar minnen av dåliga tider) bidrar till min bild av att det faktiskt kan ske och att, om det sker, så kommer vi vara osedvanligt dåliga på att tackla det.

Sedan är vi förstås beroende av omvärlden, på nordisk, västerländsk och global nivå. Om vi tittar på våra grannländer har den norska ekonomin passerat peak oil (Statoil – Norges överlägset största företag – omsätter i dag två Volvo – Sveriges största företag – mindre än 2012). Finlands skolsystem hyllas och presterar utmärkt i PISA – men frågan är om den producerar någon talang som gör nytta för ekonomin. När Nokia, tidigare Finlands överlägset största företag, reducerats till den gummitillverkare man var innan, och den finska skogsindustrin utvecklas svagt, samtidigt som Finlands ekonomi är tätare kopplad än vår till den sanktionerade och därmed försvagade ryska ekonomin. Finlands ekonomi saknar innovationskraft, trots att skolan presterat bra enligt måtten under mycket lång tid. Om kartan – i detta fall PISA – och terrängen – finskt ekonomiskt och kulturellt avtryck – visar olika saker kan man ju fundera kring vad man ska gå efter; kartan eller terrängen. Danmark vet jag ju inte riktigt, men min allmänna hållning är ju att svenskt näringsliv mår bättre ju mindre vi befattar oss med danskar, och just nu finns indikatorer i båda riktningar: vi är djupare involverade än någonsin på postområdet, men samtidigt disintegreras Öresundsregionens ekonomi av gränskontroller.

Till skillnad från exempelvis USAs ekonomi där många av de största och värdefullaste företagen är unga (Apple, Google, Amazon och så vidare) har Sverige inte lyckats producera några nya storföretag på mycket länge. H&M är nog det enda som grundats efter andra världskriget. Våra största nya teknikbolag är Spotify (25 miljarder i omsättning) och Klarna (fyra miljarder i omsättning), tillsammans en tiondels Volvo (men det ska också sägas att båda ökar sin omsättning snabbt). Men med tanke på att framtidsutsikterna för alla gamla storföretag inte ser fantastiskt ljusa ut börjar det bli dags att knäcka koden för hur vi producerar nya.

Så, sammantaget, vad tror jag om hur det kommer gå för Sverige? Jag vet inte. Ibland kan det också vara svårt, även för en själv, att urskilja vad man faktiskt tror och vad man vill tro – är det en dystopisk eller utopisk läggning som talar, snarare än en stringent slutsats?

PS. Jag skrev detta snabbt – och ber därför på förhand om ursäkt för eventuell yvighet i ett eller annat resonemang. Så kallat provtänkande – analysen är förmodligen vare sig heltäckande eller perfekt, men några tankar i alla fall. Alltid något.

Jag har på sistone utvecklat ett allt starkare intresse för frikyrkoförsamlingen Livets Ord. Det är en process som inte direkt börjat hos mig själv, utan har snarare kommit till mig. Församlingens ungdomsförbund började nämligen rikta sina Instagram Stories-annonser mot mig. Många av dessa annonser är knappt uppfattbara. Man kan exponeras för dem igen och igen och igen utan att de fastnar. Man glömmer dem inte efter att man har sett dem ens en gång, man glömmer dem i nuet. De registreras inte. Men med Livets Ord Youths sponsrade inlägg var det annorlunda. De träffade rakt i solar plexus.

Här har ni ett exempel. Bildsättningen varierar, men sloganen är densamma i alla annonser från detta konto.

Ren. Rotad. Radikal. Jag tror aldrig jag har sett en starkare slogan. Och jag har definitivt inte känt en starkare slogan; den gick rakt in i magen. En vän föreslog att jag skulle testa den som Tinder-biografi, men jag har ännu inte vågat. Delvis för att jag inte känner att jag kan stå för den – jag är vare sig särskilt ren, rotad eller radikal som det är i nuläget.

En annan sak som slog mig med deras marknadsföringskampanj var att den är så snyggt producerad. Både konceptet och produktionen håller imponerande hög nivå. Jag skrev till kontot (@livetsordyouth) och frågade vilken byrå de har använt. De svarade rätt snabbt, och jag måste säga att bemötandet jag har fått från Livets Ords ungdomsförbund varit väldigt härligt. Mycket glädje och energi. Svaret jag fick var att de inte har använt någon byrå utan gjort kampanjen inhouse, vilket bara gör mig ännu mer imponerad. Om det nu stämmer, skulle också kunna vara så att byrån inte vill synas i sammanhanget. Men det är klart – passion är en bra grogrund för stark kommunikation så det skulle säkert kunna stämma också.

Mitt nyvunna Livets Ord-intresse har ännu inte tagit steget ut i verkligheten, men jag har fördjupat det digitala engagemanget. Nu följer jag ett antal profiler i församlingen; pastorer och influencers av olika slag, både i moderförsamlingen och ungdomsverksamheten. En sak som är väldigt utmärkande är när man går in och tittar närmare på vilka de följer. I stort sett alla som följs av dessa personers konton verkar också tillhöra församlingen. Jag har ännu inte sett någon som varvar att följa andra Livets Ord-medlemmar med att också följa kanske Zara Larsson, Sveriges Radio eller Calle Schulman. Sociogrammen är slutna. Jag antar att det är därför vissa envisas med att elakt kalla församlingen för sekt.

Själv funderar jag på om jag ska ta nästa steg och gå på ett möte. Av det jag ser i mitt flöde på Instagram verkar de ha trevligt ihop. Fullt av skratt, sång, gemenskap. Hade jag – handen på hjärtat – inte varit lyckligare om jag tillät mig själv att oftare förlora mig i sådana saker? Frågan är förstås om jag skulle kunna, eller om cortex skulle envisas med att sätta stopp. Men att ge det ett försök skadar kanske inte.

Jag har ännu inte bestämt mig, men jag har funderat kring fördelarna och nackdelarna med att gå med i Livets Ord. Här är några av varje, som jag ser det i min ännu inte helt färdiga analys:

Fördelar

– Helhetspaketet. Mitt liv är i dagsläget aningen spretigt. Jag har olika sorters engagemang, är del av olika umgängeskretsar och har mina tankar på olika platser. Som medlem i Livets Ord föreställer jag mig att mitt liv skulle strömlinjeformas, och som en följd av detta skulle jag förhoppningsvis äntligen få sinnesro. Genom ett tydligare fokus i tillvaron externt skulle jag nog kunna hitta mitt inre lugn.

– Ett högre syfte. Jag har en vän som brukar säga att ”det är viktigare att vara övertygad än att ha rätt”. Han brukar säga det i frågor om företagsstrategier eller i andra professionella sammanhang. Att det är viktigare att hitta en linje än exakt vad den linjen är när man ska ta sig an något och få det att fungera.

– Skydd mot exponering. Jag tror att ett medlemskap skulle reducera min exponering mot omvärlden, att min synlighet skulle minska. Exponering är riskabelt och skapar en känsla av otrygghet som jag skulle bli av med om jag i stället trädde in i Livets Ords kokong.

Nackdelar

– Det sociala stigmat. Det värsta med medlemskapet vore att folk, både sådana som jag känner och andra, skulle börja betrakta mig på ett annat sätt, och förhålla sig annorlunda till mig. Vissa skulle förmodligen ta mer eller mindre avstånd, eller kanske de flesta? Jag vet inte riktigt hur omfattande de sociala och professionella konsekvenserna skulle bli, och den osäkerheten känns läskig i sig.

– Begränsad frihet att välja vänner. För varje år som går blir jag och mer noggrann med vilka jag väljer att umgås med, och försöker fråga mig själv varför. De flesta har många destruktiva, ostimulerande eller konstgjorda vänskapsrelationer och för egen del har jag försökt att reducera andelen sådana. Men jag tror att ett inträde i Livets Ord skulle placera mig i en social miljö där man förväntas umgås i kollektivet lite oavsett vilka individer som ingår i det. I en församling med stark sammanhållning tilldelas man vänner i högre grad än vad man väljer dem.

– Det oerhörda känslofokuset. Jag är rädd att jag skulle känna mig som en anomali i en miljö där allt handlar så mycket om känslor. En terapeut jag hade tidigare anmärkte ofta på att jag svarade med hur jag tänkte när hon ställde frågor om hur jag kände (innan hon gav mig sparken från terapin eftersom hon inte tyckte att jag släppte in henne i mitt känsloliv). Skulle jag verkligen passa in, eller kunna anpassa mig, i en organisation som är så uppburen av känslor?

Det finns starka argument både för och emot ett medlemskap i Livets Ord. Vi får se hur det slutar.

Funderar på en sak, nämligen: hur långt framåt och hur långt bakåt i tiden hade jag kunnat förflyttas utan att må psykiskt dåligt av de plötsligt förändrade omständigheterna. Det vill säga, hur mycket förändring, och begränsning, klarar man av att tackla om man tvingas möta den i ett svep?

Jag läste för några år sedan en artikel om en medfött blind person som plötsligt – fråga mig inte hur – började kunna se i vuxen ålder. Detta var dock mycket problematiskt eftersom den nya egenskapens oväntade nedkomst blev för omvälvande. Intrycken för många, förändringen för svår.

På samma sätt skulle jag gissa att det förhåller sig om man reser för långt framåt eller bakåt i tiden, att det blir för mycket att ta in.

Så hur långt bakåt tror jag att jag hade kunnat slungas utan att drabbas av allvarliga besvär? Inte särskilt långt, kanske till 2012. Framåt känns mer svårbedömt. Man behöver nog inte gå särskilt många år framåt i tiden innan mina 2017-referensramar till mycket stor del skulle kännas obsoleta. Därmed skulle jag också vara mycket sämre på mitt arbete och åka hiss ned självförtroendemässigt, vilket nog hade dragit ned mig i en djup depression. Kanske hade fyra år räckt.

Ja, om jag får gissa så tror jag att gränsen för när tidsresandet blir mycket svårt går vid fem år bakåt och fyra år framåt. Sedan finns det gränser lite längre bort när tidsförflyttningen blir så jobbig att man bara vill dö. I mitt fall går den nog vid 15 år bakåt. Då fanns ADSL i alla fall. Hur långt framåt den yttre gränsen går vågar jag inte spekulera i.

Min senaste film, Facepocalypse Now, kretsar kring en ung man med goda framtidsutsikter. Men en dag tappar han ansiktet. Alltså bokstavligen; ansiktet rasar ihop. Fejspokalypsen är kommen. Ansiktet har blivit till mos. Det är som att någon har rotat runt i ansiktet med en köttsåg. Olika delar bara hänger nedför det som tidigare var ansiktet.

Fejspokalypsen kom helt opåkallat, och orsaken är outgrundlig. Han blir det första kända fallet av den sjukdom som läkarna döper till ansiktskollaps.

Plötsligt blir livet ställt på ända. Utan ansikte förändras nämligen livets alla delar, inte bara direkt ansiktsrelaterade saker. Att bli ansiktslös påverkar självförtroendet. Först mycket negativt, men sedan, längre fram, kontraintuitivt nog också på ett positivt sätt. Att vara världens enda man utan ansikte blir som en The Game-grej, ett sätt att sticka ut på ett sätt som blir attraktivt för många. Eftersom fallet ansiktskollaps är helt världsunikt, blir mannen tillika en världskändis och får många beundrare. Många kvinnor hör av sig – för varför skulle det egentligen vara givet att alla föredrar män med ansikte framför någon utan? Vad många kommer att inse, är att med ett ansikte kommer också många bekymmer.

I den postfejspokalyptiska världen börjar många så småningom hata ansikten. Någon uppfinner ett ansiktsborttagningsmedel. Ansiktsborttagningskliniker öppnar. Olika metoder för att ta bort ansiktet uppfinns, som också ger olika resultat. Vissa vill se ut som mannen som var först, med fullständigt massakrerade ansikten. Men andra vill bara sudda ut ansiktet och ersätta det med en alldeles slät yta av hud. Det gör man med ett särskilt suddgum som finns på ansiktsborttagningskliniker.

Ytan, framsidan av huvudet, där ansiktena en gång fanns används i stället för att uttrycka sig på individuella vis; någon tatuerat dit en vacker segelbåt, någon annan opererar dit en uppstoppad albatross. Vad som helst är möjligt – och människors uttrycksfulla lek med ansiktsvakuumet vet inga gränser.

Men så småningom börjar folk inse att ansiktena hade varit en viktig del av deras identitet. De börjar sakna sina ansikten. Fler och fler börjar tänka att det här med ansikten kanske inte var så dumt ändå. Tyvärr är det mycket svårt att återkalla ett ansikte som tagits bort. Världen utvecklas till en djupt olycklig plats, med undantag för några traditionalister – vissa kallade dem till och med för reaktionärer – som aldrig valde att ta bort sina ansikten.

Snart kommer den ut på biograferna. Vem hade trott det?