SL har börjat med business class, eller ”prioriterad sittplats” som de kallar sin business class-kabin, i regel placerad längst fram och längst bak i vagnarna. Sedan införandet brukar jag alltid försöka sno åt mig en business-plats om möjligt. Där kan man ofta sitta och jobba lite mer ostört, det är inte samma huggsexa om platserna. Precis som i ekonomiklass är säteskonfigurationen 2-2 i business. Boardingen kan gå något fortare ibland om man själv högljutt signalerar ”priority, priority” inför ombordstigning. Men den stora fördelen med SLs priority seats är ändå avskildheten och det relativa lugnet, annars lämnar konceptet lite i övrigt att önska. Särskilt när man åker långdistans hade det varit trevligt med exempelvis eluttag, touchscreen och åtminstone enklare servering. Kallas det priority vill man verkligen känna sig prioriterad, och det gör man inte i SLs vagnar alla gånger. På det stora hela taget: ett lovvärt initiativ av SL, men här finns också stor utvecklingspotential.

I dag har de flesta nyhetsmedier rapporterat om den tillträdande (m)-partiledaren Ulf Kristerssons påstått ”skyhöga” taxinota: 113 000 kronor på två år. Till exempel här och här.

Detta är naturligtvis ett sätt att porträttera Kristersson som en klassisk moderatledare med hjälp av slentrianmässiga figurer om att de lever lyxliv och saknar både verklighetsförankring och kontakt med vanligt folk. Lite som man lyckades göra med Bo Lundgren senast Moderaterna var på väg mot ett katastrofval. En tacksam strategi naturligtvis, men den nogräknade betraktaren riskerar också att bli uttråkad till döds för mindre.

Att granska taxikvitton är en gammal metod som bland annat fällde den miljöpartistiska politikern Yvonne Ruwaida redan 2001. Även Fredrick Federley var föremål för en liknande taxigranskning inför valet 2010.

113 000 kronor på två år innebär alltså att Kristersson åkt taxi för 250 kronor per arbetsdag (rimligen jobbar han också rätt mycket även utanför ordinarie arbetsdagar), ungefär motsvarande en resa från ena änden av Stockholms innerstad till den andra under normala trafikförhållanden. Inte anomaliskt högt för någon som arbetar i en väldigt mötesintensiv arbetssituation under högt tempo och med långa arbetsdagar.

Jag tycker, om något, att notan verkar vara för låg. Har man inte en så kallat skyhög taxinota är man olämplig som partiledare. Det tyder på dåligt omdöme och en oförmåga att prioritera och gör det därmed svårt att lita på politiker med låg taxinota. En toppolitiker ska optimera sitt liv för att jobba – och skala bort alla onödiga transportsträckor i sitt liv. Något annat vore orimligt.

Om man därtill beaktar att det kan finnas säkerhetsmässiga aspekter bakom visst taxiresande känns granskningar av det här slaget än mer deprimerande.

Efter ett och ett halvt år i Nöjesguidens lokaler flyttade jag och mina kollegor för ett par veckor sedan till ny adress: A house i Arkitekturskolans gamla lokaler (ja, byggnaden som brann för några år sedan och också vid något tillfälle röstades fram som Sveriges fulaste byggnad) på Östermalmsgatan.

Att dela kontor med Nöjesguiden har varit fascinerande. Tidningen har under min korta tid i deras lokaler genomgått flera metamorfoser; ett ägarbyte, en nästan helt utbytt personalstyrka, nya kulturella symboler och referenser (vem visste ens vem Joel Ighe var för ett och ett halvt år sedan?). Ett antal olika praktikanter – med varierande grad av svagsinthet – har passerat.

Det är roligt att se nya medarbetare ansluta. Hur de börjar försiktigt, trevande, och sedan blommar ut på olika sätt. Vissa blir tussilagor, andra blir köttätande växter. De flesta blir domesticerade – de blir mer som Nöjesguiden, eller i alla fall mer som bilden av vad Nöjesguiden är. Klädstil, språkliga uttryck, politiska koketter… allt detta låter de gravitera mot de nöjesguideska idealen under inskolningsperioden (för vissa krävs bara några veckor, för de lite trögare kan det behövas ett antal månader).

Att sitta med ett företag utan att vara en del av det kan jag verkligen rekommendera; oerhört lärorikt och intressant. Det är som att beskåda en teater, eller kanske snarare som att vara mitt i en serietidning. Man får verkligen lära känna karaktärerna, och lära sig alla detaljer om deras olika särdrag, både styrkor och svagheter. Ibland börjar man tycka synd om dem, men det är farligt – när man börjar vilja rädda karaktärerna i serietidningen, från sig själva och från andra, för man har ju egna bekymmer att fokusera på och ta hand om. Man har inte tid med interventions, man har inte tid att vara whistleblower, och det är inte heller ens uppgift. Det är vare sig ens rättighet eller skyldighet. Därför måste man ge sig av innan man börjar bry sig och identifiera sig med karaktärerna i för stor utsträckning. Serietidningen är bara en serietidning, och den distansen är viktig att behålla. Blir man för emotionellt investerad i vad Snurre Sprätt fattar för beslut, då är man illa ute.

Och det har jag varit, illa ute alltså. Jag har till exempel ägnat mycket möda åt att pro bono coacha Nöjesguidens säljavdelning, och återupprepat devisen ”100 knack, 10 snack, 1 tack” för dem med evinnerlig frenesi. Min förhoppning hade varit att de tog till sig denna devis och omsatte den i uthållighet (det man på business-engelska kallar ”grit”), men det tror jag aldrig att de gjorde. Jag tror att de förstod, men jag tror aldrig att de internaliserade det här med 100 knack, 10 snack och ett tack. De uppfattade, men de kände aldrig den geist som man borde göra. Och det är som det är med den saken, inget att göra åt.

Jag har försökt driva upp tempot i deras verksamhet av ren omsorg, genom att själv sitta kvar sent och jobba, och genom att låta egna praktikanter sitta kvar till midnatt när så har krävts. Mest såklart för att den egna verksamheten har fordrat det, men i hemlighet också lite för att jag har hoppats på spillover-effekter till kontorsgrannarna, att vår geist också skulle bli deras.

Det var dags att flytta. Men vi flyttar inte bara »från«, utan i minst lika stor utsträckning »till«. A house är ett pulserande hus, fyllt av diverse spännande verksamheter och aktiviteter. En trevlig sak  är att det kryllar av influencers i lokalerna – YouTubers, Snap-hanar och allt vad de kallas. Detta eftersom bland annat Splay som är agentur för många av dem sitter här. Dessa influencers är från den nya, unga generationen som jag inte har någon som helst koll på. Men nu har jag börjat bekanta mig med några av dem, unga killar i munktröjor och allehanda huvudbonader. De ser inte mycket ut för världen, men så frågar man dem om hur många följare de har, och många gånger är det hundratusentals, kanske till och med miljontals! Men när man träffar dem är de som helt vanliga tonåringar. Lite blyga och sävliga, men absolut inte obegåvade. I regel vänliga typer, så till den grad att jag börjat fundera på om det är ett karaktärsdrag för den nya generationens influencers, födda 1994 eller senare; snälla, lågmälda människor i mjuka klädmaterial. Nu börjar jag till och med känna igen den unga YouTuberns typ. När det sitter några nya ansikten i lobbyn som bär dess yttre karaktärsdrag, då kan man också nästan vara säker på att man har gjort en korrekt artsbestämmelse, för när man pekar på dem och utbrister ”YouTuber!”, då nickar de alltid jakande.

Nytt kontor innebär ett nytt system att avkoda. Nu måste jag lära känna A house – och förstå dess innersta väsen. Det fick jag nyligen elegant formulerat för mig av Margita Ingwall på Fotografiska; att det är det som är ens drivkraft. Att avkoda ett system, och sedan när man har gjort det – och är färdig med avkodningen – då blir man uttråkad och hittar ett nytt system att avkoda i stället. Så är det verkligen. I alla fall för vissa personlighetstyper. Terra incognita är nog för vissa, inte alla.

I min senaste bok, Drömmen om Nederländerna, får man följa en vanlig svensk grabb i ung vuxen ålder som har en dröm: att flytta till Nederländerna. Sverige är ett bra land, absolut, men samtidigt är det något som skaver. Han kommer inte ifrån den provinsiella känslan av att bo här, den förföljer honom ständigt. Småaktigheten, avståndet mellan människor, de långa geografiska avstånden inom landet, det långa avståndet till Västeuropas mest pulserande delar. Och Danmark är för bullrigt. Det är som de säger, anser han, att i varje svensk bor en polis och i varje dansk bor en tjuv. Och Tyskland är för tyskt, och Frankrike för franskt; de är helt enkelt för svåra länder att bli en del av, att uppgå och ingå i. Den flamländska delen av Belgien? Kanske. Men det man ändå älskar med Sverige är funktionalismen, och Belgien är tyvärr inget fungerande land. De flesta andra länder kan omedelbart avfärdas av lätt insedda, men olika, skäl. Så han drömmer om Nederländerna. Fucking Nederländerna. En dag ska han flytta dit. Han säger som Harvey Specter i Suits: ”I don’t have dreams, I have plans”. Men någonstans är det ändå inte riktigt sant. Han har svårt att komma till skott, och avståndet mellan verkligheten och drömmen omsätts inte i en tydlig plan, utan i en gnagande ångest. Åtminstone till en början. Att flytta till Nederländerna blir till en kamp, och en serie mycket viktiga beslut måste fattas för att det ska kunna bli möjligt. Kampen får man följa i boken, ända till det eventuella flyttlasset. Drömmen om Nederländerna är en bok om att bryta upp, om att varje geografisk resa föregås av en psykologisk, och om att ta makten över sitt varande.

Och vad som är särskilt roligt är detta: boken ska bli film! Underbart. En fantastisk känsla!

Jag är så dålig och ointresserad av matlagning att jag numera enbart köper färdigpoppade popcorn i butik sedan den gången jag försökte poppa popcorn själv i mikrovågsugn med resultatet att mikron började ryka och nästan explodera. Ibland när jag sitter på kontoret brukar hungern slå till under den senare delen av eftermiddagen, när det har gått ett bra tag sedan lunch och återstår ett par timmar till middag. Ibland går jag och köper något, kanske en korv eller en påse nötter, på Pressbyrån. Men ofta orkar jag inte det, eller så hinner jag inte, och då går jag i stället till köket och letar efter något att äta. Har man tur finns där en banan, men många gånger finns det bara knäckebröd med tillhörande smör, och möjligtvis ost, i kylen. Men jag äter knäckebrödet rakt av som det är, utan smör och utan ost, eftersom jag inte känner mig tillräckligt bra på matlagning för att hålla på och tillreda knäckebrödet på olika sätt. Vissa saker är man intresserad av, andra inte. Den senaste gången jag lagade mat, makaroner och köttbullar, var 2015.

För några decennier sedan, typ 1970, var det bara ett par, tre procent av Sveriges befolkning som hade varit på restaurang under den senaste 12-månadersperioden, enligt en allmänhetsundersökning som genomfördes då och som återgavs i Historieätarna för några år sedan (varför jag inte minns den exakt procentsiffran eller det exakta årtalet).

Jag undrar hur många procent som inte har lagat mat en enda gång under de senaste 12 månaderna i dag. Förmodligen en liknande mycket låg andel som hade varit på restaurang då. Men samtidigt växande. Och jag tror den kommer fortsätta växa. Om ytterligare några decennier, då har en avsevärd andel av befolkningen inte lagat mat under det senaste året, och man kommer titta tillbaka på den tid när nästan ingen inte lagade mat, på samma sätt som man i dag tittar tillbaka och anser det vara märkligt att nästan ingen hade ätit ute då.

Vi som aldrig lagar mat måste trots detta – tack vare matlagningsnormen – stå ut med att ha ett kök hemma, eftersom lagen förordar att en bostad måste ha det. Ganska mycket yta, som hade kunnat användas till annat, som nu i stället blir indisponibel. Och att undvika att laga mat behöver inte bli mycket dyrare. Visst att de har höjt cheeseburgarpriset på McDonald’s från 10 till hutlösa 13 kronor, men det finns många bra frysrätter på ICA för cirka 25 kronor.

Den senaste materiella normen att falla i svenska storstäder var nog körkortsnormen. I dag är det inte längre en majoritet av unga vuxna i storstäder som har körkort. Jag undrar om inte nästa blir matlagningsnormen. Att laga mat kommer bli ett renodlat specialområde, likt drejning, tavelmålning eller maratonlöpning.

Och tack gode Gud för det. Låt specialister sköta matlagningen, så kan alla andra i stället ägna den tid de sparar på att aldrig laga mat åt att göra det de gör bäst i stället, i enlighet med den 200 år gamla ekonomiska lagen om komparativa fördelar. Att jobba (och därmed tjäna) lite extra på det man kan bäst och sedan köpa mat ute blir inte dyrare än att laga maten själv med all tid det upptar från vad som hade kunnat vara lönearbete. Det är dags nu.