12:42 19 Nov 2017

Jag har på sistone utvecklat ett allt starkare intresse för frikyrkoförsamlingen Livets Ord. Det är en process som inte direkt börjat hos mig själv, utan har snarare kommit till mig. Församlingens ungdomsförbund började nämligen rikta sina Instagram Stories-annonser mot mig. Många av dessa annonser är knappt uppfattbara. Man kan exponeras för dem igen och igen och igen utan att de fastnar. Man glömmer dem inte efter att man har sett dem ens en gång, man glömmer dem i nuet. De registreras inte. Men med Livets Ord Youths sponsrade inlägg var det annorlunda. De träffade rakt i solar plexus.

Här har ni ett exempel. Bildsättningen varierar, men sloganen är densamma i alla annonser från detta konto.

Ren. Rotad. Radikal. Jag tror aldrig jag har sett en starkare slogan. Och jag har definitivt inte känt en starkare slogan; den gick rakt in i magen. En vän föreslog att jag skulle testa den som Tinder-biografi, men jag har ännu inte vågat. Delvis för att jag inte känner att jag kan stå för den – jag är vare sig särskilt ren, rotad eller radikal som det är i nuläget.

En annan sak som slog mig med deras marknadsföringskampanj var att den är så snyggt producerad. Både konceptet och produktionen håller imponerande hög nivå. Jag skrev till kontot (@livetsordyouth) och frågade vilken byrå de har använt. De svarade rätt snabbt, och jag måste säga att bemötandet jag har fått från Livets Ords ungdomsförbund varit väldigt härligt. Mycket glädje och energi. Svaret jag fick var att de inte har använt någon byrå utan gjort kampanjen inhouse, vilket bara gör mig ännu mer imponerad. Om det nu stämmer, skulle också kunna vara så att byrån inte vill synas i sammanhanget. Men det är klart – passion är en bra grogrund för stark kommunikation så det skulle säkert kunna stämma också.

Mitt nyvunna Livets Ord-intresse har ännu inte tagit steget ut i verkligheten, men jag har fördjupat det digitala engagemanget. Nu följer jag ett antal profiler i församlingen; pastorer och influencers av olika slag, både i moderförsamlingen och ungdomsverksamheten. En sak som är väldigt utmärkande är när man går in och tittar närmare på vilka de följer. I stort sett alla som följs av dessa personers konton verkar också tillhöra församlingen. Jag har ännu inte sett någon som varvar att följa andra Livets Ord-medlemmar med att också följa kanske Zara Larsson, Sveriges Radio eller Calle Schulman. Sociogrammen är slutna. Jag antar att det är därför vissa envisas med att elakt kalla församlingen för sekt.

Själv funderar jag på om jag ska ta nästa steg och gå på ett möte. Av det jag ser i mitt flöde på Instagram verkar de ha trevligt ihop. Fullt av skratt, sång, gemenskap. Hade jag – handen på hjärtat – inte varit lyckligare om jag tillät mig själv att oftare förlora mig i sådana saker? Frågan är förstås om jag skulle kunna, eller om cortex skulle envisas med att sätta stopp. Men att ge det ett försök skadar kanske inte.

Jag har ännu inte bestämt mig, men jag har funderat kring fördelarna och nackdelarna med att gå med i Livets Ord. Här är några av varje, som jag ser det i min ännu inte helt färdiga analys:

Fördelar

– Helhetspaketet. Mitt liv är i dagsläget aningen spretigt. Jag har olika sorters engagemang, är del av olika umgängeskretsar och har mina tankar på olika platser. Som medlem i Livets Ord föreställer jag mig att mitt liv skulle strömlinjeformas, och som en följd av detta skulle jag förhoppningsvis äntligen få sinnesro. Genom ett tydligare fokus i tillvaron externt skulle jag nog kunna hitta mitt inre lugn.

– Ett högre syfte. Jag har en vän som brukar säga att ”det är viktigare att vara övertygad än att ha rätt”. Han brukar säga det i frågor om företagsstrategier eller i andra professionella sammanhang. Att det är viktigare att hitta en linje än exakt vad den linjen är när man ska ta sig an något och få det att fungera.

– Skydd mot exponering. Jag tror att ett medlemskap skulle reducera min exponering mot omvärlden, att min synlighet skulle minska. Exponering är riskabelt och skapar en känsla av otrygghet som jag skulle bli av med om jag i stället trädde in i Livets Ords kokong.

Nackdelar

– Det sociala stigmat. Det värsta med medlemskapet vore att folk, både sådana som jag känner och andra, skulle börja betrakta mig på ett annat sätt, och förhålla sig annorlunda till mig. Vissa skulle förmodligen ta mer eller mindre avstånd, eller kanske de flesta? Jag vet inte riktigt hur omfattande de sociala och professionella konsekvenserna skulle bli, och den osäkerheten känns läskig i sig.

– Begränsad frihet att välja vänner. För varje år som går blir jag och mer noggrann med vilka jag väljer att umgås med, och försöker fråga mig själv varför. De flesta har många destruktiva, ostimulerande eller konstgjorda vänskapsrelationer och för egen del har jag försökt att reducera andelen sådana. Men jag tror att ett inträde i Livets Ord skulle placera mig i en social miljö där man förväntas umgås i kollektivet lite oavsett vilka individer som ingår i det. I en församling med stark sammanhållning tilldelas man vänner i högre grad än vad man väljer dem.

– Det oerhörda känslofokuset. Jag är rädd att jag skulle känna mig som en anomali i en miljö där allt handlar så mycket om känslor. En terapeut jag hade tidigare anmärkte ofta på att jag svarade med hur jag tänkte när hon ställde frågor om hur jag kände (innan hon gav mig sparken från terapin eftersom hon inte tyckte att jag släppte in henne i mitt känsloliv). Skulle jag verkligen passa in, eller kunna anpassa mig, i en organisation som är så uppburen av känslor?

Det finns starka argument både för och emot ett medlemskap i Livets Ord. Vi får se hur det slutar.

7:16 4 Nov 2017

Funderar på en sak, nämligen: hur långt framåt och hur långt bakåt i tiden hade jag kunnat förflyttas utan att må psykiskt dåligt av de plötsligt förändrade omständigheterna. Det vill säga, hur mycket förändring, och begränsning, klarar man av att tackla om man tvingas möta den i ett svep?

Jag läste för några år sedan en artikel om en medfött blind person som plötsligt – fråga mig inte hur – började kunna se i vuxen ålder. Detta var dock mycket problematiskt eftersom den nya egenskapens oväntade nedkomst blev för omvälvande. Intrycken för många, förändringen för svår.

På samma sätt skulle jag gissa att det förhåller sig om man reser för långt framåt eller bakåt i tiden, att det blir för mycket att ta in.

Så hur långt bakåt tror jag att jag hade kunnat slungas utan att drabbas av allvarliga besvär? Inte särskilt långt, kanske till 2012. Framåt känns mer svårbedömt. Man behöver nog inte gå särskilt många år framåt i tiden innan mina 2017-referensramar till mycket stor del skulle kännas obsoleta. Därmed skulle jag också vara mycket sämre på mitt arbete och åka hiss ned självförtroendemässigt, vilket nog hade dragit ned mig i en djup depression. Kanske hade fyra år räckt.

Ja, om jag får gissa så tror jag att gränsen för när tidsresandet blir mycket svårt går vid fem år bakåt och fyra år framåt. Sedan finns det gränser lite längre bort när tidsförflyttningen blir så jobbig att man bara vill dö. I mitt fall går den nog vid 15 år bakåt. Då fanns ADSL i alla fall. Hur långt framåt den yttre gränsen går vågar jag inte spekulera i.

6:22 22 Okt 2017

Min senaste film, Facepocalypse Now, kretsar kring en ung man med goda framtidsutsikter. Men en dag tappar han ansiktet. Alltså bokstavligen; ansiktet rasar ihop. Fejspokalypsen är kommen. Ansiktet har blivit till mos. Det är som att någon har rotat runt i ansiktet med en köttsåg. Olika delar bara hänger nedför det som tidigare var ansiktet.

Fejspokalypsen kom helt opåkallat, och orsaken är outgrundlig. Han blir det första kända fallet av den sjukdom som läkarna döper till ansiktskollaps.

Plötsligt blir livet ställt på ända. Utan ansikte förändras nämligen livets alla delar, inte bara direkt ansiktsrelaterade saker. Att bli ansiktslös påverkar självförtroendet. Först mycket negativt, men sedan, längre fram, kontraintuitivt nog också på ett positivt sätt. Att vara världens enda man utan ansikte blir som en The Game-grej, ett sätt att sticka ut på ett sätt som blir attraktivt för många. Eftersom fallet ansiktskollaps är helt världsunikt, blir mannen tillika en världskändis och får många beundrare. Många kvinnor hör av sig – för varför skulle det egentligen vara givet att alla föredrar män med ansikte framför någon utan? Vad många kommer att inse, är att med ett ansikte kommer också många bekymmer.

I den postfejspokalyptiska världen börjar många så småningom hata ansikten. Någon uppfinner ett ansiktsborttagningsmedel. Ansiktsborttagningskliniker öppnar. Olika metoder för att ta bort ansiktet uppfinns, som också ger olika resultat. Vissa vill se ut som mannen som var först, med fullständigt massakrerade ansikten. Men andra vill bara sudda ut ansiktet och ersätta det med en alldeles slät yta av hud. Det gör man med ett särskilt suddgum som finns på ansiktsborttagningskliniker.

Ytan, framsidan av huvudet, där ansiktena en gång fanns används i stället för att uttrycka sig på individuella vis; någon tatuerat dit en vacker segelbåt, någon annan opererar dit en uppstoppad albatross. Vad som helst är möjligt – och människors uttrycksfulla lek med ansiktsvakuumet vet inga gränser.

Men så småningom börjar folk inse att ansiktena hade varit en viktig del av deras identitet. De börjar sakna sina ansikten. Fler och fler börjar tänka att det här med ansikten kanske inte var så dumt ändå. Tyvärr är det mycket svårt att återkalla ett ansikte som tagits bort. Världen utvecklas till en djupt olycklig plats, med undantag för några traditionalister – vissa kallade dem till och med för reaktionärer – som aldrig valde att ta bort sina ansikten.

Snart kommer den ut på biograferna. Vem hade trott det?

7:38 8 Okt 2017

SL har börjat med business class, eller ”prioriterad sittplats” som de kallar sin business class-kabin, i regel placerad längst fram och längst bak i vagnarna. Sedan införandet brukar jag alltid försöka sno åt mig en business-plats om möjligt. Där kan man ofta sitta och jobba lite mer ostört, det är inte samma huggsexa om platserna. Precis som i ekonomiklass är säteskonfigurationen 2-2 i business. Boardingen kan gå något fortare ibland om man själv högljutt signalerar ”priority, priority” inför ombordstigning. Men den stora fördelen med SLs priority seats är ändå avskildheten och det relativa lugnet, annars lämnar konceptet lite i övrigt att önska. Särskilt när man åker långdistans hade det varit trevligt med exempelvis eluttag, touchscreen och åtminstone enklare servering. Kallas det priority vill man verkligen känna sig prioriterad, och det gör man inte i SLs vagnar alla gånger. På det stora hela taget: ett lovvärt initiativ av SL, men här finns också stor utvecklingspotential.

4:02 29 Sep 2017

I dag har de flesta nyhetsmedier rapporterat om den tillträdande (m)-partiledaren Ulf Kristerssons påstått ”skyhöga” taxinota: 113 000 kronor på två år. Till exempel här och här.

Detta är naturligtvis ett sätt att porträttera Kristersson som en klassisk moderatledare med hjälp av slentrianmässiga figurer om att de lever lyxliv och saknar både verklighetsförankring och kontakt med vanligt folk. Lite som man lyckades göra med Bo Lundgren senast Moderaterna var på väg mot ett katastrofval. En tacksam strategi naturligtvis, men den nogräknade betraktaren riskerar också att bli uttråkad till döds för mindre.

Att granska taxikvitton är en gammal metod som bland annat fällde den miljöpartistiska politikern Yvonne Ruwaida redan 2001. Även Fredrick Federley var föremål för en liknande taxigranskning inför valet 2010.

113 000 kronor på två år innebär alltså att Kristersson åkt taxi för 250 kronor per arbetsdag (rimligen jobbar han också rätt mycket även utanför ordinarie arbetsdagar), ungefär motsvarande en resa från ena änden av Stockholms innerstad till den andra under normala trafikförhållanden. Inte anomaliskt högt för någon som arbetar i en väldigt mötesintensiv arbetssituation under högt tempo och med långa arbetsdagar.

Jag tycker, om något, att notan verkar vara för låg. Har man inte en så kallat skyhög taxinota är man olämplig som partiledare. Det tyder på dåligt omdöme och en oförmåga att prioritera och gör det därmed svårt att lita på politiker med låg taxinota. En toppolitiker ska optimera sitt liv för att jobba – och skala bort alla onödiga transportsträckor i sitt liv. Något annat vore orimligt.

Om man därtill beaktar att det kan finnas säkerhetsmässiga aspekter bakom visst taxiresande känns granskningar av det här slaget än mer deprimerande.