8:08 18 Mar 2019

För något decennium sedan upptäckte jag en blogg som hette ”Reviews of movies I haven’t seen”.

Bloggen är inte aktiv längre, men idén var alltså att hitta på recensioner av filmer som skribenten inte hade sett. Utan att tänka särskilt på det har jag tillämpat samma beteende vad gäller poddar i nutid. Jag har aldrig lyssnat på en podd i hela mitt liv, men när folk frågar brukar jag tipsa om mina favoriter. Det är inte som att man behöver ha lyssnat för att ha en favorit. Man kan ha egna uppfattningar ändå. Kanske är man till och med i bättre skick att bedöma en podd om man inte har lyssnat på den än om man har lyssnat. Det krävs lite distans för att ha perspektiv på saker.

Därför skrev jag för några veckor sedan (den 1 mars) en recension av podden Daddy Issues av Julia Frändfors och Julia Lyskova. Detta var innan recensionerna började komma i dagstidningarna, skrivna av personer som jag förmodar faktiskt har lyssnat på podden. Ändå verkar vi tycka förvånansvärt lika. Här är min recension:

”För inte så länge sedan upptäckte jag podcasten Daddy Issues, där Julia Frändfors och Julia Lyskova diskuterar sina komplexa relationer till män, i synnerhet äldre män, och varifrån denna komplexitet springer ur. Ja, titeln, är hyfsat självförklarande.

Julia F och Julia L (hädanefter benämnda JF och JL) kände inte varandra sedan tidigare, utan sammanfördes under slumpartade omständigheter. Men slumpen är inte alltid någon tillfällighet. Det visar sig omedelbart i första avsnittet. JFs och JLs intuitiva förståelse för varandra, parad med att de faktiskt inte alls känner varandra, öppnar för en spännande blandning av igenkänning och överraskning. Nu verkar ingen av dem särdeles finkänsliga i grunden, men kanske bidrar det naturliga avståndet mellan två personer utan gemensam bakgrund paradoxalt nog till att de kommer närmre varandra, och att man som lyssnare kommer närmre dem.

Nog behövs det en dos av plumphet för att en podcast ska framskynda den relation som gör att man som lyssnare ska orka stanna kvar och vilja utforska mer. Plumpheten skyndar fram det intressanta. Och plumphet levererar de. Grodorna haglar programledarna emellan, och oftast är det väldigt roligt; men ibland blir det nästan som en tävlan mellan dem, medvetet eller omedvetet, där den joviala fräckheten blir lite för forcerad. Men oftast håller de sig på rätt sida av den gränsen!

Stundtals är det becksvart. JFs långa monolog om en tidigare relation framkallar flämtningar hos vem som helst vartefter den lider. Vissa podcasts är terapeutiska för lyssnaren, andra är det för de som samtalar, och i sällsynta fall gäller det för alla inblandade. När man lyssnar på dessa två får man intrycket av att de tänker, känner och pratar samtidigt. Att de faktiskt utforskar sina egna psyken medan samtalet pågår, snarare än de i realtid bara sätter ord på sådant de tidigare upptäckt och insett. Antingen är det så, eller så är de riktigt skickliga på att ge sken av det.

Tur att podcasten känns intelligent. Annars hade kombinationen av vältrande, politiskt inkorrekta utfall och burlesk humor haft svårt att bli någonting annat än obstinat. Men de lyckas hålla ihop det, och det är just den fingertoppskänslan som är mest imponerande; man tror alltid att samtalet är på väg att kantra, men just då vänder det i stället mot nästa stup. Ett konstant chicken race mellan humor och allvar, ljus och mörker, men där de nyblivna programledarna på något sätt i slutändan lämnar en med känslan av att de vet precis, exakt, vad de gör!

Därför får podden fem plus.”

3:14 11 Dec 2018

Jag har en kompis som vi kan kalla för Jompa, men han heter i själva verket någonting annat. Jompa är socialdemokrat och jobbar som tjänsteman i regeringskansliet. Han är ofta träffsäkert självkritisk och självironisk kring socialdemokratins, regeringens och hela politikens många brister och krumbukter.

När vi för ett tag sedan tog en öl, jag och Jompa, så kom vi in på paternalismen, en av socialdemokratins grundpelare — med sina för- och nackdelar — och hur den efter många års nästan oavbrutet maktinnehav ibland tagit sig bisarra uttryck och spårat ur i oinskränkt petighet. När en kraft av vilket slag som helst får fritt spelrum kommer den förr eller senare att slå knut på sig själv.

“Jag förstår att vi förlorade valet 2006″, sa Jompa. ”När jag var i Malmö på tjänsteresa och var dunderförkyld en kväll gick det inte att få tag i nässpray, eftersom det då bara såldes på apotek. Alla apotek var stängda, så jag kunde inte andas. Jag var så täppt i nästan att jag fick andnöd. Fatta vad sjukt: i vårt Sverige var det förbjudet att andas”.

Nu när regeringens socialdepartement och en majoritet i riksdagens socialutskott verkar överens om att förbjuda rökning på uteserveringar kom jag att tänka på det han sa igen.

Det är ju redan så i dag att rökning tillåts på vissa uteserveringar, eller vissa delar av uteserveringar, utifrån de regler som restaurangerna själva sätter upp. Det funkar rätt bra. Ingen lider särskilt mycket av det pragmatiska upplägget, eller om man gör det så kanske man egentligen har andra problem, som detta snarare blir en proxy för. Det finns ju folk som påstår sig lida av el och strålning också. Det finns folk för allt.

Förbudet mot rökning på uteserveringar är ju knappast jämförbart med det förbud som infördes 2005 mot rökning inne på krogar. Det var ett bra och rimligt förbud, som hade positiva effekter för de flesta, inklusive restaurangnäringen själv. En utomhusmiljö, däremot, skiljer sig väsentligt från en inomhusmiljö så att det faktiskt går att ordna så att rökare och icke-rökare kan samexistera utan några större svårigheter.

Och det är ju inte bara heltidsrökare som drabbas av detta, utan alla chosefria människor som kan unna sig en cigarett då och då. Vanligt folk, som inte är extremister åt något håll. Folk som kanske bara vill röka en cigarr på en uteservering när deras fotbollslag vunnit SM-guld eller vad det nu kan tänkas vara.

Rökförbudet på uteserveringar är ett extremt utslag för när någon eller några har fått dra sina egna preferenser lite för långt. En Nils Bejerotsk fix idé för vår tid. Jag har en annan kompis som kallar den typen av människor för avföringsplanerare. Det kommer från en japansk dokumentär om människor i Japan som äter och dricker saker i en viss ordning för att skikta sitt eget bajs på ett “optimerat” sätt: för att exkrementets konsistens ska hamna precis rätt på Bristol-skalan.

Avföringsplanerarna kan inte få bestämma allt i samhället. Jag kan bara hoppas att ledamöterna i riksdagens socialutskott kan värdera även det perspektivet när de i morgon voterar om rökförbudet på uteserveringar. Det inser redan kloka typer som Jompa inom politiken.

Demokratin bör inte missbrukas genom att alla försöker bestämma över alla. Och jag tror att det i nuläget är skadligt för alla etablerade partier att lägga sig i den här sortens detaljer, samtidigt som många väljare upplever att statens kärnverksamhet inte riktigt fungerar. Förut fanns en känsla av att de styrande politikerna verkade enligt något slags proportionalitetsprincip, där de viktigaste frågorna fick den största uppmärksamheten. Det upplever allt färre i dag.

5:59 3 Nov 2018

 

Nyligen drabbades jag av min första ålderskris. Den kom i samband med att jag fyllde 29 härommånaden. Min kompis Fanny sa till mig att det inte är så konstigt, ålderskriser inträffar nämligen på udda år, inte på jämna. Men ofta just före ett brytår som 30 eller 40. Det är ju när man ska träda in i ett nytt decennium som man blir bekymrad, inte när man har gjort det. Rimligt.

Jag påminns om det när jag ser Nöjesguiden ta in ungdom efter ungdom i sitt bloggsortiment och börjar fundera på om jag är som en kille jag träffade i Beirut som berättade att han varit resident DJ på ett hotell i Nigeria i åtta år, det vill säga någon som dröjt sig kvar lite för länge? Alla skeenden jag befinner mig i har gått i så många cykler vid det här laget att jag kan dem utan och innan. Ingenting förvånar längre. Allra minst jag själv. Det är som att vara med i tv-serien Våra bästa år, den som det har gjorts över 13 000 avsnitt av. ”Like sands through the hourglass, so are the days of our lives”.

Men samtidigt som det känts som att jag har gjort allt, känns det också som att jag inte har gjort någonting. Kanske är det ålderskrisens själva definition; att man känner sig klämd mellan allt och inget. Jag vet inte.

Jag tänker på om man skulle skaffa barn och vad man i så fall hade velat ha sagt till det barnet. Man kanske hade skrivit något, “Brev till mitt barn” hade det kunnat stå på kuvertet, och lagt i en liten amulett som barnet hade fått öppna när det fyllde 15 eller 18 eller när man dog. Men jag kommer inte på vad jag hade skrivit. Jag har inga råd att ge, förutom möjligen att inte konsumera råd, utan i stället fokusera på att internalisera dem. Råd är så flyktiga. Man ska vara försiktig med dem. Så kanske hade brevpapperet varit helt tomt på innehåll, med den underfundiga andemeningen att barnet får tänka självt, lösa sin egen skit. Inte så dumt det i och för sig, även om barnet kanske skulle känna ambivalens inför upptäckten att pappa är som Jordan B. Peterson fast med “glimten i ögat”.

Även om jag börjar bli så gammal har jag inte lärt mig mycket, och jag har inte heller något särskilt att säga. När ens referenser börjar bli daterade kan man lösa det ett litet tag genom att börja umgås en generation nedåt, men när till och med de som är födda i början eller mitten av 90-talet börjar kännas trötta förstärks känslan av att man själv är långt inne på ålderns höst. Lite så kände jag när min några år yngre bloggkollega Thomas Krangnes skrev ett parodiskt Min helg-reportage i sin blogg. Där står han med sitt 2015-format och här står jag med min Fest hos Mange-CD-ROM och undrar vad det var som hände. Farväl, samtiden.

Och jag inser att även om jag redan fallit offer för många av åldrandets besynnerligheter är det fortfarande mycket som ska komma. Jag kommer förmodligen bli äldre än vad de flesta hade förväntat sig, kanske längre än jag hade velat. Även om det inte är under övervägande för egen del kan jag verkligen respektera människor som upplever någon slags fullbordning och sedan väljer att checka ut, efter noggrant övervägande. “67. That is 17 years past 50. 17 more than I needed” skrev Hunter S. Thompson innan han sköt skallen i bitar. Det har något.

Nåja, detta är säkert övergående, och förmodligen nyttigt. Ålderskrisen är som en luftgrop man hamnar i när man inser att man tappat sin relevans i det gamla, utan att ha hittat sin relevans i det nya. Därmed förmodar jag att detta inte är något man väntar ut, utan något man trampar sig ur. Men 39-årskrisen gör mig redan orolig och bekymrad. Då känns det som att det finns risk att man skämmer ut sig fullständigt.

5:53 29 Apr 2018

I nästan hela mitt vuxna nöjesliv, inte minst under senaste sex åren, har Spy Bar varit den naturliga slutpunkten för utekvällar i Stockholm, något som jag inte direkt varit ensam om. Men jag har insett att det är över nu. Jag klarar det inte.

Det har nog växt fram under en period, och jag har vänt och vridit på problemet — är det mig det är fel på, eller är det Spy Bar? Jag kan ibland vara onödigt krävande, det är åtminstone vad andra säger, men efter noggrant övervägande har jag insett att det trots allt — i huvudsak — är Spy Bar det är fel på.

Klubben, som ligger i Daneliuska huset, även kallat Arnoldshuset, har varit en institution i Stockholm i stort sett sedan öppnandet 1995 och startades med små medel; spontant inrett med begagnade möbler öppnade Spy Bar och blev början på det imperium som i dag är Stureplansgruppen. Eftersom jag blev vuxen först långt senare har jag inte själv upplevt klubbens alla epoker, men väl de senaste fyra, fem — ett antal olika pointers, chefer och vaktbolag har passerat under den tiden.

Men nu har jag insett att jag tycker att Spy Bar är en bedrövlig produkt, och som har blivit sämre. Kanske har jag tyckt det längre än vad jag har velat erkänna, kanske kan nattklubbar med en monopolliknande ställning ha den effekten på folk, att man drabbas av någon slags variant av Stockholmssyndromet, där man intalar sig själv att man gillar den upplevelse man låtit sig kidnappas av utan att det egentligen stämmer.

Om vi tar det från början: när man väl närmar sig Spy Bar kan blotta åsynen av det köttberg med människor som står utanför ibland räcka för att avskräcka. Man behöver inte lida av agorafobi för att må dåligt. Hetsen, trängseln, konkurrensen om uppmärksamhet, det är en ledsam syn. Om man trodde på människan innan så gör man det garanterat inte när man slutligen kommit fram till repet. Tusen år av civilisatorisk utveckling är som utraderad i klungan utanför Spy Bar.

Även om man står på listan och känner gott om folk är det en besvärlig upplevelse. Det finns inte en enda person som kan äntra Spy Bar utan att må lite, lite dåligt under tiden. Eller mycket dåligt; — däremellan går skalan; lite dåligt till mycket dåligt. Jag kan bara tänka mig hur svårt och frustrerande det måste vara för människor som inte känner folk eller står på listan. Om jag som ändå har ovanligt goda förutsättningar upplever det så måste det vara tio gånger värre för många andra.

När Spy Bar stängde för renovering häromåret, liksom Laroy, hade jag en förhoppning om att verksamheten i huset skulle utvecklats mot något mer Yaki-Da-liknande, det vill säga ett stort ställe fyllt av intern variation, både i stil och röjighetsgrad. Tyvärr blev det inte så. Jag var på Laroy en kväll och där inne var det minusgrader. Det var så kallt att man såg ånga när gästerna andades. Man hade kunnat ha en del med matservering, precis som på Yaki-Da, i stället för som nu när den enda maten som går att köpa är ett pliktskyldigt ägg för typ 200 kr, för att svara upp mot regeln att alla uteställen måste erbjuda mat i någon form.

Det är ganska stökigt och smutsigt inne på stället. En stökig och smutsig produkt kan ju vara ett medvetet val och något eftersträvansvärt i vissa fall, men i detta fall tycker jag inte att det korresponderar särskilt väl med ställets profil. Det känns mer som ett utslag för ignorans än för medvetenhet.

Kanske hade det varit mindre skitigt om Spy Bar inte styrts uteslutande av män (precis som Nöjesguiden, på så sätt!), och så har det väl mer eller mindre alltid varit. Varför vet jag inte.

Allt har inte blivit sämre. Vad gäller vakterna verkar det ha skett en professionalisering. Många gånger tidigare har vakterna varit riktiga spån. En gång var jag på väg att bli utslängd för att jag satt ned i en fotölj, vakten tyckte att det verkade misstänkt berusat att sitta ned i en av de fotöljer som klubben själv valt att inreda med, förmodat avsedda för sittande. Men det verkar som att man har slutat anställa rena idioter.

Tyvärr är känslan ändå rätt orolig ofta. Som en välkänd mediepersonlighet som inte hade varit där på många år nyligen sa till mig efter att ha varit där: ”jag trodde jag skulle bli skjuten”. Även om hon sa det halvt på skämt så är det väl inte för inte en före detta pointer alltid hade skottsäker väst på sig.

Det är helt enkelt ett ställe med många påtagliga brister. Berusade av postmodernitet kan det säkert vara lätt för många inblandade att glömma bort att produkten och leveransen är mycket mer än att en handfull halvkända personer lägger upp Insta Stories på varandra.

Samtidigt lyckas Stureplansgruppen imponerande bra med sina nya restauranger, till exempel L’avventura och Hillenberg. Men detta gör också att alla större krogkoncerner i Stockholm numera har spetsen i sin restaurangverksamhet, inte klubb. Frågan är om Stockholm ens är topp tre städer i Sverige klubbmässigt? Göteborg och Malmö är definitivt före. För några månader sedan var jag på en stor klubb i Västerås som var en roligare och bättre upplevelse än vad Spy Bar och andra Stockholmsklubbar ofta är.

I Stockholm finns i dagsläget Moon som är bra, men det är också ett ställe av boutique-karaktär snarare än en bredare aktör. Det återstår att se vad Mister French-gruppen gör av F12 men jag tror att även det kommer bli bra. Att Stureplansgruppen misslyckas med Spy Bar och inte har lyckats med Berns (jag har förvisso inte varit på Le sedan det öppnade, så kan inte uttala mig om den biten) är nästan lite förvånande, givet koncernens arv. Berns som mycket väl kan vara Europas finaste kroglokal och som har en alldeles fantastisk historia.

Problemen är nog i grund och botten, som så ofta annars, av ekonomisk karaktär. Det är mycket pengar som ska intjänas på få timmar, en nattklubb har ju öppet ungefär 12 till 30 timmar i veckan. Därför är det bara Brandmyndigheten som sätter stopp för hur mycket ställena fylls (jag minns Celezte för ett par somrar sedan när vakterna plötsligt insåg att de råkat släppa in 300-400 för många), och ingen aktör har några tydliga incitament att öka utbudet. Strypt tillgång, maximal belastning och låga kostnader är modellen för att skapa lönsamhet. Åtminstone så länge gästerna köper det. Så i går bestämde jag mig för att mitt lidande på nattklubb inte ska finansiera någon annans badrumsrenovering.

Kanske är det dags att lägga ned Spy Bar och gå vidare. Därefter kan alldeles nya verksamheter resa sig ur askan. Kanske Stockholms första flervånings-Joe & The Juice eller något annat trevligt. Det hade varit ärligare i alla fall.

7:51 4 Mar 2018

Jag blev för ett tag sedan addad av en man på Linkedin, vi kan kalla honom Thomas (men han heter i själva verket något annat), som direkt följde upp med ett meddelande där han berättade om sitt breda internationella kontaktnät (som verkar bestå i att han har lagt till tusentals människor han inte känner på Linkedin).

10:56 PM

”Hej Simon
Trevligt att få addera dig till mitt internationella nätverk av 8.500 kontakter. Jag o min kompanjon, xxx, är stora nätverkare, o hjälper ofta våra kontakter att connecta till andra i vårt nätverk. Säg bara till om jag kan hjälpa med någon kontakt, information eller referens/verifiering.
Thomas”

Jag bestämde mig för att svara Thomas och testa om han verkligen är så connectad som han påstår:

11:14 PM

”Hej Thomas, och tack för ditt meddelande. Faktum är att jag just nu befinner mig i en situation som jag har svårt att veta hur jag ska ta mig vidare från. Kanske kan du med ditt internationella kontaktnät hjälpa mig?

I de nepalesiska bergen finns ett isolerat folkslag, rauterna, som lärt sig vissla på ett särskilt sätt som inte kunnat efterliknas av några andra människor. Somliga säger att det beror på dricksvattnet i bergen där, vars unika ph-värde och salthalt skapar en alldeles särskild tandemalj, som i sin tur ger visselljuden sin distinkta karaktär. Jag vet inte.

Hursomhelst: människor i Saudiarabien och Förenade Arabemiraten är beredda att betala dyra pengar för dessa ljud, så länge de är inspelade i original och det faktiskt går att verifiera att ljudupptagningarna inte kopierats.

Tydligen finns det i den wahhabitiska tolkningen av islam några slags indikationer på att dessa ljud vore heliga, varför rika araber från dessa länder är beredda att betala enorma summor för ljudinspelningar av rauternas visslande.

Jag behöver därför hitta en nepalesisk ljudproducent som åtföljs av ett säkerhetsteam specialiserat på den bergiga terrängen i området, någon som kan översätta till och från rauternas lokala språk, samt en sunniarabisk handelsman med stort kontaktnät på arabiska halvön, för att kunna agera matchmaker på denna marknad, som mycket få ens har identifierat.

Av förklarliga skäl måste denna information behandlas strikt konfidentiellt. Idén bygger på exklusivitet. Jag kan tänka mig en generös revenue sharing med den som kan hjälpa mig med rätt kontakter.

Är det något som du kan hjälpa till med, tror du?

Bästa hälsningar,
Simon”

Ett par dagar senare svarade Thomas:

6:57 PM

”Simon, jag gillar utmaningar, och inget är ovanligt nog för att anta uppdraget. Faktum är att jag direkt kan uppfylla ett antal punkter av de krav du har, som t.ex. ljuduppspelning och säkerhet. Översättare/tolk tror jag mig kunna ordna genom redan existerande kanaler, och jag har ett mycket stort nätverk i det sk. GCC-området så det skall inte vara svårt att finna en lokal partner att samarbeta med. Det finns en del legala regler att ta hänsyn till när det gäller kompanjonskap eller representant, samt finansiella transaktioner. Dessa har jag också både koll på, och kan arrangera. Det jag behöver veta mer är den ekonomiska delen då jag dels kommer att få frågor som snabbt kommer in på; Whats In It For Me, och möjliga intäkter ställt till kostnader för den operativa delen. Kan du ge mig lite mer info om ekonomin, så kollar jag av med kontaktnätet.”

Jag replikerade kort senare:

7:35 PM

”Hej Thomas, och tack för svar. Det jag känner saknas i det du presenterar är Nepal-bitarna. Även om vi kan nå de arabiska köparna så måste jag ha hjälp med lokal kompetens på plats i Nepal för att lösa supply-sidan. Bara att översätta till och från rauternas språk kräver mycket unik kompetens, då rauterna bara består av ett par hundra individer. Den rautiska minoriteten är av så marginell storlek att det inte ens går att hitta någon läsning om dem på svenska, bara på engelska: http://www.dailymail.co.uk/travel/travel_news/article-3669621/Life-hunter-gatherer-Candid-images-reveal-nomadic-people-Nepal-live-forests-trap-monkeys-food.html Samtidigt – du har 8 500 affärskontakter på Linkedin. Man behöver inte vara Kevin Bacon för att inse att någon av dem lär känna nån som känner nån som har en ingång på rauterna. Men då, först då, går det att skapa en fungerande distributionskedja. De nepalesiska kontakterna är nästan viktigast, och den mest uppenbara flaskhalsen i hela affärsmodellen. Här gäller det att kunna garantera säkerheten, men också att kunna skapa goda relationer till rauterna. För att skapa förutsättningar för det måste vi prata med rauter på rauters språk. De är kända för sin vresighet, och går man inte varsamt fram är det lätt att hamna i en konflikt. Om fel team skickas till rauterna i Nepal är risken att vi bränner våra chanser, och i värsta fall att det blir våldsamt – en sådan konflikt skulle reta upp alla från UNESCO till internationella domstolen i Haag.”

Först insåg han inte att jag skojade lite med honom:

8:47 PM

”Hej Simon Tack för din info. Jag förstår att du gjort ordentlig research, och har bra info-kanaler. Det är så att jag har flera kontakter i Nepal. Jag har inga detaljkunskaper om dessas kunskap om just denna minoritet, men jag kan börja och ställa frågor. Fråga; Om jag börjar ställa frågor till mina lokala kontakter i Nepal, finns det risk att vi väcker misstankar, eller kan förstöra affärsmöjligheter? Isf är det inte bara ett NDA utan också gå mycket försiktigt fram. Jag är van vid att behöva signa sekretessavtal, så har Ni något sådant så kan du bara sända det till mig. Mitt förslag är att jag på spekulation tar fram intel och underlag för ett business case som sedan blir underlag för en business plan där vi gör en agreement om ekonomi och fördelning alla stakeholders emellan. Simon, om det ovan make sense för dig ber jag dig som första action att informera hur jag skall förhålla mig angående förfrågningar, och hur mycket jag kan säga till mina kontakter? Bästa hälsningar Thomas

Men när det gick upp för honom tog det hus i helvete.

”End of Prank?”, skrev Thomas först i ett meddelande. Sedan kom ett till:

”Simon
Jag o min kompanjon har cirka 30.000 bara på Linkedin, o när vi går ut i Sociala Medier får vi tio-tusentals visningar, och exponering.

För oss är det ett intressant case att visa upp som ett totalt misslyckat exempel, och även som fall av att helt såga sitt varumärke och möjlighet på marknaden. Har jag inte fått någon replik och förklaring från er inom fem dagar så utgår jag från att ni inte kan eller vill svara – o då förbehåller vi oss rätten att publicera och sprida hela materialet.”

Jag har klippt bort vissa delar så att Thomas inte ska kunna identifieras enkelt. Men Thomas gjorde tydligt att han är en mycket mäktig person, som skulle förstöra min karriär och till och med ge sig på mina vänners bolag, samt använda min korrespondens med honom som exempel på hur man inte nätverkar och bygger sociala relationer i sina föreläsningspresentationer och inför alla sina 800 miljarder Linkedin-kontakter. Det var som att han var helt övertygad om att mitt avsteg från hans Linkedin-handbok skulle leda till att ingen någonsin skulle vilja jobba med mig igen.

Jag gav honom ett kort och koncist svar och förklarade i det att de var mina sista ord i diskussionen (eftersom jag anade att han säkert skulle vilja debattera saken i evigheter). Han försökte provocera fram ytterligare svar från min sida och menade att han skulle hänga ut mig och att jag nu skulle få ta de långtgående konsekvenserna av detta avskyvärda etikettsbrott. Han skickade också sin kollega, en annan person som lever sitt liv på Linkedin, efter mig. Kollegan kontaktade mig på Linkedin, Facebook och Twitter. Jag svarade naturligtvis inte.

Till slut gav de upp och återgick till att nätverka med andra. Om mitt handlande fick några vidare konsekvenser vet jag faktiskt inte. Men det är möjligt att de nu håller kurser där jag tjänar som ett varnande exempel på hur man inte nätverkar.