Collioure

Har försökt sammanställa var man bör och inte bör åka i sommar. Alla destinationer är inte egenupplevda, men många är det, och bakom alla rekommendationer ligger ett mycket gediget underrättelsearbete. Håller man sig bara till dem kommer allt att bli bra.

RÄTT

Beirut
Jag har länge tjatat om Beirut, men inte utan anledning. Det är en underbar stad som levererar på alla parametrar. Mer om Beirut i mitt tidigare blogginlägg här.

Collioure
En katalansk konstnärsby i Frankrike, vid medelhavskusten ett par mil från gränsen till Spanien. En alldeles utmärkt by.

Tel Aviv
Möjligtvis att sparka in en öppen dörr.

New York 
Många säger att man inte ska åka till New York på sommaren. Att det är för varmt, men de har fel. Teheran, Riyadh, Phoenix eller Lahore är möjligtvis för varma att åka till under högsommaren, men New Yorks medelhavsliknande sommarklimat kan, rätt utnyttjat, ligga till grund för en mycket trevlig vistelse. I New York under sommaren hänger man på terrasser, åker Circle Line eller jet-ski runt Manhattan, solar på Long Islands stränder, hänger i Central Park eller njuter av det relativa lugnet i staden jämfört med de andra årstiderna.

Mallorca
En destination som har genomgått en metamorfos och blivit den allra anständigaste medelhavsön.

Kish
Den iranska semesterön i Persiska Viken. Iran är ett land på frammarsch. Bra mat och mycket gästvänligt.

Tbilisi
Hetaste staden just nu???

Schweiz
Vansinnigt dyrt förstås. Men det kan det vara värt med tanke på den oöverträffade seriositet som Schweiz erbjuder.

Okinawa
Vill man solsemestera långt borta gör man det lämpligast på den sydjapanska ön Okinawa.

FEL

Barcelona
En helt okej stad, men kom igen, så bra är den inte. En trist motsvarighet till de intressanta storstäderna på motsatt sida av Medelhavet.

Turkiet
Ett förskräckligt land på alla sätt.

Portugal
Mycket oklart land med dålig mat. Kallt i vattnet också.  Och LÅNGT bort; längre går nästan inte att flyga inom Europa. Närmare fem timmar på ett TAP-plan är en mardröm.

Kroatien
Tyvärr. Man vill att det inte ska vara så, man vill unna Kroatien framgång, men landet är tyvärr för dåligt.

Kefalonia
Ser fint ut på bilderna, men tyvärr en besvikelse.

Prag
Inte så bra som de säger.

Jag vet, det är första april och mer eller mindre omöjligt att prata allvar med folk utan att bli misstänkt för att egentligen ha något lurt i görningen. Ändå tänkte jag försöka göra just detta. I går och i dag flög jag från och till Arlanda – jag lämnades med känslan av att Arlanda bara blir sämre och sämre. Den tämligen nya F-piren på Terminal 5 hade kunnat bli bra om de inte hade gjort den så förbaskat tråkig. Den nya restaurangen Pontus in the air är ett välkommet tillskott men är fortfarande inte mer än en enklav omgiven av fullständig erbarmlighet, den enda civiliserade oasen på Arlanda för oss som inte tillhör lounge-eliten. Att det finns ett McDonald’s i SkyCity är förstås trevligt men mer av en hygienfaktor än något att stoltsera med. Att Kennedy Bakircioglu hänger på hall of fame-väggen som ”folkets val” är, vid sidan av den rent estetiska invändningen, ett typexempel på hur hela systemet är riggat av dalmasar på Södermalm. Och klientelet blir värre och värre för varje år som går. Ska man ta fakirflyget på morgonen så är man oftast den enda i byggnaden som inte dricker jäger till frukost. Köerna ringlar sig ofta långa till säkerhetskontrollerna och pirerna är överbefolkade. Ibland ser Terminal 5 ut som scenen ur en såndär medial granskning om dålig djurhållning där smutsiga grisar är mer eller mindre staplade på varandra och nu är det ändå människor vi pratar om.

Förutom att själva upplevelsen av Arlanda inte är något att vara stolt över så är den inte heller ens Nordens största flygplats mätt i antalet passagerare. Faktum är att Arlanda inte ens är näst störst, utan trea, bakom både Kastrup och Gardermoen. Ska man ha en storflygplats får man satsa lite – eller lägga ned, tänker jag.

Jag vet inte vad man ska göra. Kanske vore den bästa lösningen att helt enkelt ersätta Arlanda med tio olika boutique-flygplatser för människor med olika vanor och livsstilar. En flygplats kan drivas av Riche, en annan av Jägermeister, Gröna Lund kan ta hand om barnfamiljerna och facilitera Apollos och Vings charterflyg. Ja, antagligen vore det den bästa lösningen för Stockholmsregionen i framtiden.

Ett av mina favoritcitat är ur Åsa Linderborgs bok Mig äger ingen: ”frihet är att inte välja”. Nio valsituationer av tio slipper jag helst, för att i stället kunna allokera min mentala bandbredd till den sortens beslut som jag tycker är viktiga och intressanta.

Jag älskar monotonitet och uniformitet. Det är skönt att slippa få sina cirklar rubbade. Sökkostnaderna för att utvärdera sina alternativ är ofta mycket höga, riskerna mycket stora; man ska akta sig för att prova nya eller annorlunda saker. Därför beställer jag alltid Hawaii när jag ska beställa pizza. Lyssnar jag på musik så brukar jag hålla mig till en och samma låt, eller ett par olika, under hela dagen. Beställer jag vin tar jag alltid Husets, mitt favoritvin. När jag nyligen åt lunch på sushirestaurangen Råkultur var jag tvungen att svara på – vad kan det ha varit? – kanske 50, 60 frågor om matbeställningen. Därför tittar jag heller aldrig på en restaurangmeny längre än 30 sekunder. Jag försöker bestämma mig snabbt och enkelt och vid 30 sekunder går min gräns. Ni vet att om man är vaken längre än 72 timmar börjar risken för att bli psykotisk bli hög? Lika hög är risken att man blir psykotisk om man tittar på en restaurangmeny i längre än 30 sekunder.

Säg att man orkar fatta kanske 400 beslut per dag, ska då 50-60 av dem handla om sushi? Jag tror inte det.

Valfriast av alla företeelser måste ändå vara internet. The World Wide Web är ett enormt ställe där nya alternativ demonstreras överallt i form av länkar som leder oss vidare till nya destinationer. Webben fungerar som den åttahövdade draken Hydra i den grekiska mytologin. För varje huvud som huggs av växer två nya ut i dess ställe. På samma sätt leder varje avklarad webbläsarflik till att två nya länkar öppnas. Därför har jag alltid kanske fem Google Chrome-fönster med 30-50 flikar i varje när jag surfar. Ett enkelt sätt att låta sig drivas till vansinne.

I framtiden tror jag att det kommer komma ett startup som skapar en ny sorts webbläsare som på ett enklare sätt katalogiserar och prioriterar åt användaren på internet. Jag tänker att det hade varit trevligt om man kunde skapa någon slags spellista där man kan lägga sidor man upptäcker på internet, och sedan avverka sidorna i turordning när man får tid över. I stället för att som nu ha en massa olika flikar aktiva parallellt, sida vid sida, och som man lätt får ångest av att man inte hunnit plöja i genom. Man skulle kunna beskriva det som att jag längtar efter en vertikal internetupplevelse i stället för en horisontell, som genom att ”queua” innehåll gör det enklare att både ha många trådar men samtidigt fokusera på en sak i taget. Möjligtvis är detta lite diffust beskrivet, men om jag hade startat ett techbolag hade det nog varit detta jag hade satsat på. Men nu föll sig livets lott så att jag blev pr-konsult i stället.

Jag tror överhuvudtaget mycket på AI-lösningar som hjälper folk att prioritera och fokusera på ett sätt som inte kräver så mycket handpåläggning av användaren själv. I en värld av oändliga valmöjligheter och FOMO är förmågan att filtrera bort valmöjligheter den främsta framgångsfaktorn. ”When everything is a priority, nothing is a priority”, som USAs utrikesminister Rex Tillerson konstaterade på en presskonferens för bara några dagar sedan.

Tydligen är det så att ordet prioritet inte ens existerade i plural före 1900-talet. De senaste decennierna har allt handlat om hedging. Hedgefonder, att ha många bollar i luften, konsultande, extracurricular activities. Framöver tror jag på en tillbakagång till pledging – dedikation, fokus och enkelspårighet. De som lyckas lösa tratten mellan mångfald, obegränsad information och oändliga valmöjligheter i ena änden och behovet av renodling i andra änden kommer vara morgondagens vinnare, medan de som misslyckas med att hantera detta kommer gå under i stress och ångest av outnyttjade möjligheter. Detta var nog sant förut också, men det kommer bli ännu mer sant i framtiden.

Jag bodde i Oslo ett halvår 2011. Inte för att rensa fisk eller jobba på lager som de flesta svenskar där (Oslo är den största svenskstaden utomlands, framför London), nej, jag var där och arbetade med PR. Då tyckte jag att det var en rätt eländig stad, med få eller inga komparativa fördelar gentemot Stockholm. Lite mindre, lite sämre, lite mindre individualistiskt, något eftersläpande. För att inte tala om dyrt! Särskilt för den som tycker om att spendera sina pengar på alkohol, taxi och cigaretter. Förutom den höga kostnadsnivåns rent marknadsekonomiska orsaker finns det också politiska skäl till att det är bisarrt dyrt att ha roligt i Norge. Norska politiker hatar nämligen kul mer än svenska. För som Sveriges dåvarande näringsminister Björn Rosengren mycket riktigt konstaterade 1999 är Norge den sista Sovjetstaten. Och då var det en elak jämförelse gentemot Sovjet för inte ens Josef Stalin hade kommit på tanken på att ha så höga punktskatter på alkohol och så ogenerösa öppettider för uteställen.

I alla fall, mycket har hänt sedan dess. Oslo är en annan stad nu än var det var då. I det Oslo jag lämnade vid årsskiftet 2011-2012 ringlade köerna långa utanför TGI Fridays på fredagnätterna. Detta insåg jag inte minst när jag var där senast för en vecka sedan samtidigt som det i staden pågick en festival kallad By Larm (trodde först att det var ett engelskt namn, baj larm, men det ska tydligen sägas på norska). Ett fullständigt befängt namn på en festival givetvis, det känns som att norska uppfanns av troll och vättar som bodde längst in i någon urskog i Trøndelag. Antagligen var det så också. Oslos snabba förvandling hänger sannolikt ihop med flera saker, tillsammans med Stockholm är det Europas mest snabbväxande huvudstad befolkningsmässigt, samtidigt som det låga oljepriset antagligen är det bästa som har hänt Norge, så att man kan lägga sin kulturlösa nouveau riche-period bakom sig och börja skapa intressanta saker i stället.

Och det har man ju börjat göra! Skam är det bästa som har gjorts inom nordisk tv-produktion på mycket, mycket länge. Den norska hiphopscenen, som för några år sedan uteslutande bestod av en handfull Snook-parodier, börjar bli bra på riktigt. Mina Nöjesguidenkollegor – en samling likadana Lille Skutt-figurer som har exakt samma intressen, går till exakt samma ställen och lyssnar på exakt samma musik – har till exempel introducerat mig för sin favorit: ”Unge Ferrari”. Riktigt bra faktiskt. Ja, norrmännen har även börjat lära sig hur man sjunger och spelar och rappar och tjoar och tjimmar! Efter några synnerligen svaga decennier kulturellt är Norge tillbaka – och det med besked.

Staden hade tidigare ett fullständigt värdelöst mid range-segment restaurangmässigt. I dag är det tvärtom mycket bra. Izakaya och Delicatessen är två ställen som jag varmt kan rekommendera. Izakaya är en nyöppnad japansk krog som ligger i en liten källarlokal. Intimt och med enkla japanska rätter som är urförträffligt bra. Delicatessen har funnits ett antal år och serverar spanska tapasrätter, som Boqueria i Stockholm fast bättre. Boqueria som jag för övrigt portades från häromveckan av en vakt på mycket oklara grunder (kanske var det rasism?).

Det finns en Stureplanmotsvarighet i Oslo som kallas Solli Plass. Där har jag knappt varit vid mina senaste Oslobesök och det är säkert tur det. Klientelet för några år sedan bestod till stor del av människor som ansträngde sig för att se ut och bete sig enligt något slags stereotypt Stureplansideal, och oftast lyckades de mest se ut som karikatyrer på hur stekare på Stureplan var för kanske 15 år sedan. Det var en del av Norges Sverigekomplex, som jag nu upplever att de börjar lämna. Det är inte så konstigt att man har haft Sverigekomplex förstås. De har ju växt upp mycket mer med vår populärkultur och våra medier än vad vi har gjort med deras. Medan Sverige, en gammal handelsnation centralt placerat i Norden, har blickat ut mot världen har de många gånger blickat mot Sverige, det enda landet man har gräns mot förutom korta stumpar mot Finland och Ryssland. Samtidigt är man inte med i EU och har varit i krig i modern tid, faktorer som också har bidragit till att forma Norges relativa kulturella introverthet.

Det mest intressanta området i Oslo är Grünerløkka, som väl närmast motsvarar Södermalm. Norsk rikedom är inte särskilt charmig, och därför är deras Stureplanmotsvarighet inte heller särskilt charmig. Norge hade mått bra av lite mer gamla pengar som hade kunnat garantera kulturalism och anständighet, och lite mindre nya pengar som har tillströmmat i mängder sedan oljan hittades i slutet av 60-talet. Samtidigt är norsk rikedom kompaktare, mer normativ, än svensk. Medan Sveriges rikaste är goda för flera hundra miljarder är Norges rikaste man god för ynka tio-femton.

Vi var som sagt där under en festival nu senast och tydligen är det så nuförtiden att stadsfestivalerna avlöser varandra i Oslo. Det händer saker ständigt och jämt. Jag är ofta skeptisk till evenemang, Göteborg får gärna vara Sveriges evenemangsstad för min del, men Oslo verkar ha integrerat evenemangen på ett bra sätt i sin vardag och då är det ju bara trevligt.

En sak som är spännande med Oslo är att det är Heroinhovedstaden, som det står graffitimålat på en vägg i en bar i staden. En halv procent (6000-7000) av storstadsområdets befolkning är heroinister. Jag pratade med en vän om detta för sex år sedan medan jag bodde där, och han hade den bästa teorin jag har hört hittills om varför så många Oslo-bor är heroinister, välståndet och välfärden till trots: han hade läst om en OECD-studie där man hade frågat befolkningarna i olika länder om moraliska saker, vilka saker de ansåg var okej och inte okej inom ramen för deras kultur, och svaren visade att Norge och Sydkorea var de länder där invånarna hade allra snävast moralisk korridor. Det är alltså ett ännu mer normativt, konsensusdrivet majoritetssamhälle än vad Sverige är – och faller man utanför ett sådant samhälle så faller man utanför ordentligt, det vill säga blir heroinist.

En gång träffade jag en av dessa missbrukare när jag hade tagit tunnelbanan upp till Holmenkollen (ja, man kan åka tunnelbana upp till skidbackarna i Oslo). På väg tillbaka till Holmenkollens tunnelbanestation mötte jag honom när han kom gående mot mig med en skiftnyckel i handen. Han frågade om jag hade en telefon som han kunde få låna, och efter ett par sekunders utvärdering av mina svarsalternativ svarade jag att han kunde få låna min telefon. Han ringde ett samtal och tackade för lånet och sedan visade det sig att han också skulle med nästa tunnelbana in mot stan så vi började samtala. Han berättade att om jag inte hade sagt ja till att låna ut telefonen så hade han hotat mig med skiftnyckeln. Just en trevlig sak att säga (och helt onödigt i efterhand!), tänkte jag, men sedan pratade vi vidare hela vägen in till stan. Han berättade att han kom från ett välordnat hem (det gör nästan alla, Norge är som ett enda stort Bromma) men att några år tidigare, han var kanske 25 men redan mycket sliten, hade det börjat gå utför snabbt. När vi gick av så frågade han om jag hade pengar, så jag tog ut 300 spänn och gav till honom. Han sa att han skulle köpa mat för pengarna, men de gick säkert raka vägen till heroinet. Det är som det är med den saken.

Ja, Oslo är en intressant stad på många sätt, och nu börjar den bli bra på riktigt också. Förutom det populärkulturella lyftet och den blomstrande bar- och restaurangscenen har de också fler och fler intressanta startups, däribland Chooose och Spond. Två andra krogar som är väl värda ett besök är Lorry och Syng, men detta är också att skjuta på rörliga mål eftersom det poppar upp nya intressanta ställen hela tiden. En mer klassisk bar som jag gillar är Annen Etage inuti Hotel Continental. Senast bodde jag på Bristol som är ett utmärkt hotellval för den som, liksom jag, gillar gamla traditionstunga hotell som gärna får ha passerat bäst före-datum (gillar att känna skuggan av dess forna jag). Ja, det finns många anledningar till att Oslo kanske är Europas intressantaste weekenddestination 2017. Den svagare norska kronan tack vare det låga oljepriset gör också att det inte är fullt lika vansinnesdyrt som det varit tidigare.