9:14 15 Jan 2018

Flera nya frågor har inkommit om föräldraskap och jag fortsätter svara efter bästa förmåga.

Vad gör man om man får ett trist barn helt utan personlighet?

Barnets personlighet definieras tidigt. Den är ganska utkarvad redan i treårsåldern. När barnet blir vuxet är personligheten helt satt. Om hen gör ett personlighetstest därefter vid olika tillfällen under livet så kommer utfallet alltid bli detsamma. Man kan naturligtvis förändra saker även då, men inte sin grundläggande person. Men man “får” inte ett trist barn utan personlighet. Det är ett resultat av att man har gett barnet en kulturlös start på livet. Om barnet blir trist så är det utan undantag för att barnet inte har stimulerats intellektuellt genom en mångfald av aktiviteter. Begåvning och karakteristik kommer från kulturella upplevelser och det mesta av det där sätts som sagt mycket tidigt. Jag har en vän som är särbegåvad och en utmärkt person även på andra sätt. Hans föräldrar började ta med honom på museum en gång i veckan när han var två år gammal. Om barnet blir rikt på upplevelser och erfarenheter med inslag av vuxenhet redan i den ålder då det mesta av ens personlighet konstrueras, då har man ingenting att oroa sig för. En annan viktig aspekt av detta är att redan från tidig ålder behandla barnet som en riktig person, och inte som ett barn. Vuxna som ska sjunka till barnens nivå när de interagerar gör barnen en otjänst. Det är upp till barnet att höja sig till den vuxnes nivå, inte tvärtom. På så sätt utvecklas en personlighet. Barn bör öva mycket på att umgås med vuxna, de ska ju ändå bli vuxna till slut. Det är det som är tanken.

Jag undrar vad som är mest gynnsamt för barnet, att växa upp i stan eller på landet?

Frågan är felställd. Det handlar nämligen inte om stad och land, den saken är av underordnad betydelse, det viktiga är att barnet växer upp i en blandad miljö, i stället för en oblandad. Barnet måste vänja sig vid olika miljöer och olika sammanhang, samt olika sorters personer. Låt barnet växa upp i en skärningspunkt. Det låter sig göras i olika tätbefolkade miljöer och på olika sätt. Sedan är det såklart många gånger något lättare, mer praktiskt, att åstadkomma just detta i en mer tätbefolkad miljö.

Ska man köpa nya prylar eller härja runt på Blocket?

Hmm, en svår fråga. Jag skulle tro att en kombination är det bästa. Om man bara köper second hand är risken att det speglar av sig på barnet. I värsta fall blir barnet som Pentti Linkola (vet du inte vem det är finns det en förhöjd risk att även ditt barn bli okunnigt). Men att bara köpa nytt blir dyrt och för lyxigt, då är risken i stället att man när ett glupskt barn vid sin barm.

Ska man ta reda på kön eller låta det bli en överraskning vid ankomsten?

Varför skulle man inte ta reda på det? I valet mellan koll och inte koll ska man alltid välja koll.

Vad är ett lämpligt namn på ett människobarn?

Detta är den svåraste frågan av alla. Och det ska sägas, att namn och avsändare måste hänga ihop. Det är kombinationen av det ena och det andra som skapar ett bra namn, att prata om namn på ett så generellt sätt blir för schabloniserat. Namnet ska stå i zenit i förhållande till personen. Då är det ett bra namn. Och vad som är rätt namn för person x vet man ju inte säkert förrän efter nedkomsten. Men jag skulle tro att ett bra namn för ert barn skulle kunna bli. Eftersom både du och din fästmö har vanliga son-efternamn kan det vara en god idé att låta förnamnet bidra med unicitet. Men det får inte kännas för sökt heller. Sökt unicitet är det värsta som finns.

Meta-fråga: Är föräldrars tolkningsföreträde i frågor som rör barnuppfostran ett resultat av den identitära rörelsens framsteg, eller har det ”alltid” (alltså även för typ 10 år sedan) varit så att föräldrar påstår att de vet mer om hur det är att ha barn?

En intressant frågeställning. Det är möjligt att den identitära rörelsens framsteg, som du nämner, har förstärkt detta beteende, men jag tror i ärlighetens namn att föräldrars besserwissermentalitet framförallt är biologiskt programmerad. Det behövs dock mer forskning på området.

4:29 14 Jan 2018

En av mina främsta expertiser är föräldraskap. För vissa kan det tyckas lite konstigt, eftersom jag själv inte har barn, men det är faktiskt helt naturligt. Föräldrar är för upptagna av föräldraskapet för att kunna analysera det. De ser inte skogen för alla träden och allt det där. Ofta är det bättre att stå lite vid sidan av. Från läktaren har jag kunnat observera hur barnen ska uppfostras för att få en så bra utvecklingskurva som möjligt.

Jag har tidigare skrivit om barnuppfostran i Metro, men sedan inte gjort så värst mycket av denna talang. I går bjöd jag in mina barnahavande vänner och följare att ställa frågor om föräldraskap, så kommer jag publicera frågorna tillsammans med mina svar i bloggen. Några frågor har inkommit som jag härmed tänkte besvara:

Hvordan får jeg min 4-åring til å bidra mer i hjemmet?

Ibland måste man se föräldraskapet i en bredare kontext. Alla barn och vuxna påverkas av yttre miljöfaktorer. Att din 4-åring är lat och oambitiös beror förmodligen mycket att på att ni bor i Norge (ett land som för den som aldrig har varit där skulle kunna beskrivas som ett ett enda gigantiskt Bromma, ekonomiskt och kulturellt). Om allt barnet ser i sin omgivning är den vadderade tillvaro som hela Norge utgörs av, då är det inte så konstigt att barnet slutar anstränga sig. Varför vara intresserad och engagerad om det ändå inte gör så mycket till eller från och allt kommer gå bra ändå? Därför rekommenderar jag dig och din fru att verka för att sänka det redan låga oljepriset ytterligare. Det gör förhoppningsvis att ditt barn inte blir lika ‘fat and happy’. Priset dikteras ju till stor del av OPEC, där Norge inte är medlem, och genom att lobba för skapandet av en suboptimal balans mellan utbud och efterfrågan (genom att utbudet överdimensioneras) kan den norska ekonomin försvagas, samtidigt som ditt barn blir starkare och tåligare. Nu har det precis varit val i Norge, och kanske skulle du också kunna verka för att den nya regeringskoalitionen ska köpa bitcoins för alla pengar i den norska statens pensionsfond (populärt kallad “oljefonden”) så kan ni snart åka rutschkana ned till en lägre välståndsnivå, så att ditt barn lär sig att kämpa snarare. Antingen det eller flytta. Ditt barn skulle förmodligen må bra av ett utbytesår i Moldavien.

Varför ska någon du tvingat dig på bidra? Inte ens krigsfångar är skyldiga att arbeta, och de har ändå försökt döda dig.

Detta var en märklig fråga. Den här sortens rudimentär moralfilosofi är det primärt personer som Ayn Rand och Unabombaren som ägnar sig åt. Den som med skohorn trycker in sina libertarianska perspektiv överallt lider förmodligen av det som kallas “fix idé”. Att man kan vara så konsekvent motståndare till tvång, men samtidigt så konsekvent förfäktare av pådyvlan är svårbegripligt. Fast inte alldeles ovanligt hos folk som börjat läsa Nozick och Rand först i vuxen ålder, författare som de flesta andra barn tagit sig igenom i 6-7-årsåldern.

Ansiktstatueringar. Får inga bra svar på Familjeliv. Helt passé eller?

Det beror på. Om ditt barns utseende är anskrämligt kan en ansiktstatuering faktiskt lyfta utseendenivån, men i andra fall kan det vara ett sänke.

Red ut det där med skärmtid en gång för alla tycker jag. #teamamish

Ja, precis som jag skrev i Metro häromåret: barn ska inte tillbringa tid framför skärmar. Särskilt inte under småbarnsåren. Eller, man ska som förälder vara på det klara med att man genom att utsätta barnen för skärmar garanterar att de blir kognitivt nedsatta. Ja, idioter. För att kunna hantera en dator och telefon som vuxen, måste man ha förskonats från dem som litet barn. Annars kommer barnet utveckla demens. Vissa föräldrar är rädda för att ta ställning mot skärmarna i den här frågan, det finns något stigmatiskt i otidsenligheten, man löper risk av att betraktas som vaccinmotståndare och andra liknande utvecklingsskeptiker. Men det är bara de skärmvänliga föräldrarnas försök att lösa sin egen kognitiva dissonans genom att intala sig själva och andra att det på något sätt skulle vara hälsosamt och ofarligt att låta ett småbarns outvecklade hjärna registrera flimrande ljuskällor som uppdateras 25 gånger i sekunden.

Barnkalas på McDonalds: lathet av föräldrar eller ironiskt genidrag?

Ingetdera. Ingen seriös förälder skulle anordna ett barnkalas hemma hos sig. Det är nämligen lätt att man börjar hata sitt hem om man en gång har gjort om det till ett litet Disneyland; det tappar sin värdighet. Barnkalas på McDonald’s är däremot en utmärkt idé, och det har inget med lathet att göra och är helt utan spår av ironi. Det är helt enkelt bara en väldigt bra deal för alla inblandade; barn och vuxna – alla nöjda och glada.

Fortsätt skicka in frågor så ska jag besvara dem i den takt som hinns med. Barnen är det viktigaste vi har, om jag då kan hjälpa er föräldrar att bli något bättre i era roller, så gör jag gärna det.

6:11 25 Dec 2017

Solliden, juli 2016. Kungafamiljen.
H.M. Konung Carl XVI Gustaf / HM King Carl XVI Gustaf; H.M. Drottning Silvia / HM Queen Silvia; H.K.H. Kronprinsessan Victoria / HRH Crown Princess Victoria; H.K.H. Prins Daniel / HRH Prince Daniel; H.K.H. Prinsessan Estelle / HRH Princess Estelle; H.K.H. Prins Oscar / HRH Prince Oscar; H.K.H. Prins Carl Philip / HRH Prince Carl Philip; H.K.H. Prinsessan Sofia / HRH Princess Sofia; H.K.H. Prins Alexander / HRH Prince Alexander; H.K.H. Prinsessan Madeleine / HRH Princess Madeleine; Herr Christopher O’Neill / Mr. Christopher O’Neill; H.K.H. Prinsessan Leonore / HRH Princess Leonore; H.K.H. Prins Nicolas / HRH Prince Nicolas

Den allra svåraste politiska uppfattningen att respektera är på flera sätt republikanismen. Att Sverige skulle avskaffa kungahuset för att på så vis bli mer demokratiskt och modernt. Införandet av republik är en viktig tillämpning av principen om alla människors lika värde, menar republikanerna som bekant.

Republikanernas motståndare, det vill säga vi monarkister, brukar sällan argumentera emot republikanerna på just den punkten, men i stället åberopa hur oerhört mycket PR som Sverige får genom kungahuset, att det är en positiv nettoinvestering eftersom rollen de spelar är värd så mycket mer än apanaget de kostar, att kungahuset är en uppskattad symbol med stort folkligt stöd och att traditioner är viktiga, samt att alternativet vore en tråkig, oinspirerande president som Margareta Winberg eller Anders Björck.

Alla dessa argument emot en republik är säkert sanna, men jag skulle vilja framhärda det mer kontraintuitiva argumentet att demokrati och modernitet tvärtom garanteras av det monarkistiska statsskicket. Dess stabiliserande, tryckutjämnande funktion är en garant mot en kullkastning av det demokratiska och moderna samhället. Detta blir aldrig så tydligt som när kungen jultalar, som han gjorde i dag.

Republikanernas missuppfattning, så som jag ser det, när de försöker framhärda sina principer, är att inget samhällsbygge är linjärt, utan baseras på en rad paradoxer, eller vad som synes vara paradoxer. I Sverige till exempel statsindividualismen – alltså kombinationen av en stor stat och en kultur som betonar individen och ett samhälle med stor individuell frihet – men också att vi är ett av världens bäst fungerande demokratiska länder samtidigt som vi är en konstitutionell monarki.

Precis som många andra av världens bäst fungerande, och längst levande, demokratier; Nederländerna, Storbritannien (och hela det brittiska samväldet), våra två skandinaviska grannländer Norge och Danmark.

Människors kollektiva medvetande är helt enkelt inte anpassat för att precis alla enande symboler ska bytas ut i 4- eller 8-årscykler. Det skapar en obekväm inkontinuitet.

Även George Orwell begrep detta, och kallade sig (åtminstone under delar av sitt liv) för “Tory anarchist”, med bemärkelsen att Storbritannien – och då i synnerhet dess överklass – gärna fick behålla gamla traditionstunga institutioner som kungahuset och Eton, parallellt med att man liberaliserade allt annat, och att det till och med kunde finnas en poäng med den dualismen.

Orwell insåg att samhället behöver sina avsättningsytor, och tar man bort alla är det inte troligt att något blir mer modernt eller demokratiskt, utan snarare att en reaktionär motreaktion skapar en tillbakagång. Därför är det allra bästa att behålla de som åsamkar minst skada i förhållande till sin funktion, och monarkin är verkligen en väl värd investering i det avseendet. Den ringa kostnaden för dess höga affektionsvärde är en billig försäkring som gör Sverige stöttåligare.

Dogmatiska förhållningssätt, som den svenska republikanismen (ja, den är mycket mer dogmatisk än min anständigt moderata monarkism), har ofta motsatt effekt i stället för den uppsåtliga. Även om den uttalade intentionen med att avskaffa kungahuset är att göra Sverige mer demokratiskt, är det inte alls säkert att det kommer bli så, då ‘the road to hell’, som bekant, är ‘paved with good intentions’ – och fullt möjligt att det kommer bli precis tvärtom den dagen Sverige hamnar i ett instabilt läge.

Så hur vet jag att mina teorier stämmer, att kungahuset de facto spelar en viktig funktion i att minska risken för att Sverige ska avdemokratiseras och/eller avliberaliseras? Svaret är att jag inte vet det med säkerhet. Det är svårt att forska fram kausala samband mellan kombinationen konstitutionell monarki/liberal demokrati (som Sverige) och ökad stabilitet/välstånd/demokratigrad, inte minst då urvalet är för lågt i förhållande till de påverkande faktorerna, för att med tillförlitlighet kunna utröna några slutsatser. Knäckfrågan är om en liberal demokrati som också är republik löper större, eller mindre, risk att försjunka ned i en dålig spiral i händelse av en kris än en liberal demokrati som också är konstitutionell monarki. Men vi vet inte. Ingen kan säkert veta.

Min teori är med andra ord inget annat än en hypotes. Men om vi gissar att det är 60 procents chans att hypotesen stämmer – det finns ändå en del i människans beteende som talar för det och en del annars svårförklarliga samband – och kanske 10 procents chans att det förhåller sig precis tvärtom, då är ett upprätthållande av ett monarkiskt statsskick fortfarande en försäkring som är väl värd sitt pris.

Hur jag än vrider och vänder på det blir det enda rimliga att behålla kungahuset. Därför har jag mycket svårt att sympatisera med republikanernas naivt idealistiska pseudorationalism, och att de inte för en sekund tänkt tanken på att republikens införande tvärtom skulle fälla krokben för deras egenuttalade ideal.

1:14 5 Dec 2017

Jag kan inte sluta tänka på “Greta”, den sparkade kommunchefen som egentligen heter något annat, men som klädde ut sig till en äldre kritisk dam för att undersöka den egna kommunala verksamheten incognito. Citat Expressen/GT:

“Anställda vid kommunens äldreomsorg på en ort i Västsverige fick brev från en ”Greta” – hon meddelade bland annat att en anställd var otrevlig mot de boende och att en annan var flamsig. När de anställda undrade var kritiken kom ifrån sade chefer inom socialförvaltningen att de hade spårat upp ”Greta” och kallade till ett möte i kommunhuset, skriver P4 Skaraborg. ”Greta” existerade inte utan var en del av ett planerat experiment.

Det var under förra hösten som de kritiska breven från ”Greta” kom till de anställda som då undrade var kritiken kom ifrån. Chefer inom socialförvaltningen i kommunen menade att de hittat ”Greta” och kallade till ett möte.
Vid mötet kom en av cheferna dit utklädd till äldre dam – sminkad av en professionell sminkör till en kostnad av 1 200 kronor. En annan av cheferna ska ha klätt ut sig till gris.”

Jag tycker det låter fantastiskt. Och är alldeles häpnad över att denna oerhörda ambitionsnivå förelegat bland några av landets kommunchefer på lägre mellannivå. Wow! Men vänta…

Nu har “Greta” alltså fått sparken. Varför? Eftersom människor i organisationen “mår dåligt” av hela den här historien. Det finns så många saker att verkligen må dåligt över, varför väljer svensken alltid att må dåligt av något marginellt? Våra medborgare trampar på något litet gruskorn i sista trappsteget på Maslows behovstrappa – och Gud så ont det gör. Varje dag.

Nej, låt Greta vara Greta. Och låt oss istället tacka henne, samt de andra inblandade kommuncheferna i Västsverige, för att ha återupplivat en stolt svensk tradition som går långt tillbaka. Legenden säger att Karl XI, som var kung under den senare halvan av 1600-talet, ibland klädde sig i enkla kläder och smög ut i natten som en vanlig man för att rida runt i landet och se med egna ögon hur hans fogdar, knektar, präster och ämbetsmän skötte sig. Under dessa resor var kungen klädd i en grå kappa, därav smeknamnet “Gråkappan”.

Sedan Gert Fylking slutade tränga sig in på Svenska Akademiens presskonferenser där Nobelpriset i litteratur tillkännagavs, och det var några år sedan nu, är det väldigt ont om den här sortens wallraffande aktiviteter i centrala, institutionella sammanhang.

Vad det inte är ont om är partiledare, ministrar och andra toppolitiker som mer än någonsin pratar om alla sina möten med vanliga människor. Ingen har väl missat den högtravande anekdotismen i partiledardebatter om hur man har rest runt i landet och mött både den ena och den andra; inte sällan sjuksköterskor, lärare, poliser.

Det är alltid arrangerade möten de talar om, inte politisk “mystery shopping” som i fallet Greta. Jan Björklund har aldrig gått undercover som uteliggare. Åsa Regnér har aldrig klätt ut sig till Grodan Boll och mött barnfamiljer i deras vardag. Mikael Damberg har aldrig testat att tejpa för ögonen och vara blind för en dag. Ett alternativ till identitetspolitisk representation skulle ju kunna vara att perspektivskiften åstadkoms på detta sätt. Nog hade samhället varit bättre om fler politiker och tjänstemän klädde ut sig oftare. Därför hoppas jag att någon startar en kampanj, #backagreta, och hjälper Greta tillbaka in i det viktiga arbetet med att förbättra sin kommun i Västsverige.

5:41 3 Dec 2017

Går det bra eller dåligt för Sverige? Och hur kommer det gå i framtiden? Jag har i dag funderat lite kring Sveriges framtidsutsikter och olika tänkbara scenarier för samhällsutvecklingen. Det finns många viktiga variabler att ta hänsyn till i prognostiserandet, så det är inte ett alldeles enkelt att göra en kvalificerad bedömning: skolsystemet, migration och integration, teknikutveckling, geopolitik, politisk utveckling, ekologiska frågor och finanspolitik är alla avgörande faktorer och det räcker egentligen att vända på utfallet inom ett av områdena för att hela det bredare scenariot ska kunna vändas upp och ned. Men ändå.

I den inhemska samhällsdebatten finns ju i dag två olika huvudfåror: de som framhärdar att det går bra för Sverige (att internationella medier och bedömare rankar den svenska ekonomin som starkast och innovativast i världen, att majoriteten får det bättre och bättre, att tryggheten i genomsnitt ökat under de senaste decennierna och så vidare). Sedan har vi de andra, som med minst samma envishet hävdar att Sverige har, och/eller står inför, gigantiska problem: ökat utanförskap, ointegrerbara invandrare, en allt större andel klarar inte skolan, staten har tappat kontrollen över miljonprogramsområden, kommunerna går på knäna. Båda sidor kännetecknas av att de tyr sig till att enbart de faktorer som styrker deras egen tes är de enda viktiga, så medan sida 1 pratar om fakta 1, 3, 5, 7 och 9 pratar sida 2 om fakta 2, 4, 6 och 8 – och sedan goddag yxskaftar de varandra i all evighet och verkar trivas med det. Framgångsrik opinionsbildning handlar ju egentligen mest om att tjata, så det är inte som att jag inte förstår varför de är så tröttsamma. Tröttsamheten är helt rationell.

En annan aspekt av debattklimatet och de olika tekniker som ryms inom det är förstås tidsperspektiven. Är man dystopiskt lagd föredrar man kanske att prata om Sveriges tapp i PISA-studien under det senaste decenniet, är man optimistiskt lagd fäster man istället vikt vid att svenska skolresultat vänder lite uppåt igen i den allra nyligaste studien.

Det går bra för Sverige-extremisterna och Det går dåligt för Sverige-extremisterna – ingen nämnd, ingen glömd – driver emellanåt närmast cirkelargumentativa resonemang och om någon svårimponerad och nogräknad protesterar så tar de även detta som bevis för att de har rätt enligt den illa tillämpade missbruksprincipen “förnekelse är första steget!”.

Att det går bra här och nu är inte samma sak som att framtidsutsikterna ser goda ut. Många effekter kommer med fördröjning; särskilt de viktigaste. Ibland går det som bäst precis innan det går sämst, kanske ganska ofta till och med.

Frågan om »det går bra« för Sverige och om »det ser bra ut för Sverige« kräver därför två svar – inte ett. Ungefär som för företag: Ericsson har redan idag stora problem. H&M går bra men står inför stora problem (med den annalkande retaildöden och långsam reaktionsförmåga på e-handelsutvecklingen) och har dystra framtidsutsikter, alldeles oavsett nuvarande framgång. TV4 går fortsatt mycket starkt, men kommer de klara omställningen när folk slutar titta på linjär-tv? När förändringstakten ökar, globalt och lokalt, blir det ännu viktigare att lägga emfasen på att försöka se runt hörn, i stället för att använda nuläget som bärande indikation.

Jag lutar åt att Sverige inte har så allvarliga problem men står inför synnerligen allvarliga problem. Att stå inför allvarliga problem behöver i sig inte vara ett problem om problemlösningsförmågan är hög: vissa institutioner har förmågan att tackla problem, andra strukturer och kulturer har sämre problemlösningsförmåga. Kina är exempelvis ett land med hög politisk problemlösningsförmåga, USA är ett land med låg.

Vilka allvarliga problem står Sverige inför då?
– En av världens högsta privata skuldsättningsättningsnivåer (som andel av hushållens nettoinkomster)
– Den flerdimensionella konflikten mellan arbetslinje, automatisering välfärdsstat/snällism och invandring
– Upprätthållandet av statens mest grundläggande funktioner (från våldsmonopol till säker hantering av dataregister)
– Ordning- och reda-kollaps (att 15-30 % av Sveriges befolkning lever i bostadsområden och går i skolan i områden där det är fullständigt kaos)
– Kulturell polarisering
– Automatisering och framväxten av den oanvändbara klassen som inte längre kommer behövas på arbetsmarknaden

Och hur ser problemlösningsförmågan ut? Både bra och dålig:
– Hög grad av kreativitet och innovationsförmåga
– Hög grad av tillit
– Hög grad av naivitet (hänger tätt ihop med hög tillit)
– Samarbetsinriktad kultur
– Världens kanske sämsta krisberedskap
– Visionslöshet
– Avtagande förmåga att planera
– Dock relativt hög förmåga att regissera i realtid

I kombination med ett allt instabilare världsläge har jag mer och mer börjat tänka att det är hyfsat sannolikt att Sverige inom ett eller att par decennier genomgår sin största krisperiod på 150 år, det vill säga sedan svältperioden på 1800-talet, även om det naturligtvis måste sättas i kontexten att Sverige och världen i dag faller från en mycket högre utvecklingsnivå än vad som var fallet då. Men att ett osäkert världsläge skapar en ny global finansiell kris som i sin tur leder till att bostadsmarknaden kollapsar i Sverige som i sin tur leder till en allvarlig inhemsk ekonomisk kris där människor blir hemlösa och arbetslösa i stora volymer, samtidigt som pensionssystemet kollapsar och fattigpensionärerna blir majoritetspensionärer. Ordningen skulle kunna vara något annorlunda och alla dessa krafter växelverkar förstås, men om spiralen väl sätts igång behöver det inte dröja länge innan folk börjar greppa efter sina högafflar, eller vad dess moderna motsvarighet nu är. Eftersom Sverige inte har varit i krig på över 200 år (förutom i Afghanistan det vill säga) och med få undantag misslyckats med att hantera de mindre kriser som uppstått tänker jag att vår problemlösningsförmåga i en sådan situation troligtvis kommer vara låg. Att väldigt få personer i Sverige kan se detta hända (eftersom vi 1. är tillitsfulla/naiva och 2. saknar minnen av dåliga tider) bidrar till min bild av att det faktiskt kan ske och att, om det sker, så kommer vi vara osedvanligt dåliga på att tackla det.

Sedan är vi förstås beroende av omvärlden, på nordisk, västerländsk och global nivå. Om vi tittar på våra grannländer har den norska ekonomin passerat peak oil (Statoil – Norges överlägset största företag – omsätter i dag två Volvo – Sveriges största företag – mindre än 2012). Finlands skolsystem hyllas och presterar utmärkt i PISA – men frågan är om den producerar någon talang som gör nytta för ekonomin. När Nokia, tidigare Finlands överlägset största företag, reducerats till den gummitillverkare man var innan, och den finska skogsindustrin utvecklas svagt, samtidigt som Finlands ekonomi är tätare kopplad än vår till den sanktionerade och därmed försvagade ryska ekonomin. Finlands ekonomi saknar innovationskraft, trots att skolan presterat bra enligt måtten under mycket lång tid. Om kartan – i detta fall PISA – och terrängen – finskt ekonomiskt och kulturellt avtryck – visar olika saker kan man ju fundera kring vad man ska gå efter; kartan eller terrängen. Danmark vet jag ju inte riktigt, men min allmänna hållning är ju att svenskt näringsliv mår bättre ju mindre vi befattar oss med danskar, och just nu finns indikatorer i båda riktningar: vi är djupare involverade än någonsin på postområdet, men samtidigt disintegreras Öresundsregionens ekonomi av gränskontroller.

Till skillnad från exempelvis USAs ekonomi där många av de största och värdefullaste företagen är unga (Apple, Google, Amazon och så vidare) har Sverige inte lyckats producera några nya storföretag på mycket länge. H&M är nog det enda som grundats efter andra världskriget. Våra största nya teknikbolag är Spotify (25 miljarder i omsättning) och Klarna (fyra miljarder i omsättning), tillsammans en tiondels Volvo (men det ska också sägas att båda ökar sin omsättning snabbt). Men med tanke på att framtidsutsikterna för alla gamla storföretag inte ser fantastiskt ljusa ut börjar det bli dags att knäcka koden för hur vi producerar nya.

Så, sammantaget, vad tror jag om hur det kommer gå för Sverige? Jag vet inte. Ibland kan det också vara svårt, även för en själv, att urskilja vad man faktiskt tror och vad man vill tro – är det en dystopisk eller utopisk läggning som talar, snarare än en stringent slutsats?

PS. Jag skrev detta snabbt – och ber därför på förhand om ursäkt för eventuell yvighet i ett eller annat resonemang. Så kallat provtänkande – analysen är förmodligen vare sig heltäckande eller perfekt, men några tankar i alla fall. Alltid något.