November har av någon anledning blivit månaden då vi män ska spexa till det lite. Antingen odlar vi mustasch, ”Movember”, eller så slutar vi onanera, ”No Nut November”. Det förstnämnda spexet går väl att försvara med argumentet att det är för en god sak, låt oss uppmärksamma prostatacancer. Det sistnämnda spexet är en skam för det manliga släktet. 

Vissa av er kanske inte vet vad No Nut November är? Ni kanske är som min vän Jacques som (på riktigt) trodde det handlade om att inte äta nötter på en månad (”inte ens nutella??”). För er kommer här en sammanfattning från Reddit:

”No Nut November is an event where guys such as myself who find it hard to go even a few days without playing tug of war with the cyclops, attempt to go the entire month without making the bald man cry”. 

Det är alltså en månad då killar som liknar onani vid ”en dragkamp med cykloper” och/eller ”få den skallige mannen att gråta”, hindrar sig själva från att ”dra i trollspöt”. Varför gör de detta? Jo, för att testa sin viljestyrka. De vill kontrollera sina manliga lustar, inte vara slav under begäret och framförallt slippa skammen av att se sin reflektion i datorskärmen efter en 10 minuters ”tuppruskning” till furry-porr.

Det finns något så djupt tragiskt i denna rörelse. Kanske är det synen på män som testosteron-monster som måste handfängsla sig själva för att tygla sin sexdrift. Kanske är det för att det lite känns som en inkörsport till Incel-rörelsen. Eller så är det kanske för att jag är omgiven av No Nut Novmeber-idioter som inte ens klarar av 30 dagar utan att ”strypa ålen”.

Ta min vän som pluggar på KTH som ett exempel (det hör egentligen inte till historien att han går KTH, men visst känns det som en detalj som verkligen hör till historien?), han klarade alltså fyra dagar. 1 November, 2 November, 3 November, stopp. Det är så svagt. Ta min andra vän som pluggar på KTH (återigen, hör inte till historien, men… hör ändå till historien va?), efter sju dagar av avhållsamhet går min vän på en dejt och får ligga (Tydligen är det okej att ligga inom vissa No Nut-kretsar). Dagen efter bestämmer sig min vän för att onanera för att ”man måste ju runka dagen efter man legat?”.

Kanske är det just den bristande viljestyrkan som är det djupt tragiska. Kanske har de alltså rätt. Kanske är vi alla inte bara omgivna, utan vi alla är No Nut November-idioter.

—

Thomas Krangnes

Jag gör bort mig varje dag. Varje dag gör jag något riktigt pinsamt som att t.ex hälsa på en person som jag tror jag känner men som egentligen bara var en kille som var med i Lidingö Stads och Pernilla Wahlgrens video till låten ”Det är här det händer” eller att jag hör fel och råkar sprida över halva Stockholm att Robin Paulsson har metoo:at en bekant (obs hänt förlåt Robin Paulsson det var en helt annan Robin otroligt oskönt av mig att inte dubbelkolla). Varje dag gör jag något otroligt pinsamt och det har lätt till att jag slutat bry mig. Om jag skulle bry mig om allt pinsamt jag gör så skulle jag nog dö. Därför skyller jag numera alltid ifrån mig. Nedanför kommer ett exempel på en pinsam sak, som inte på något sätt är mitt fel. Nämligen om gången jag gick på barnvagnsbio.

Ni vet när man ska se biofilmen first man, och istället för en vanlig visning råkar (mestadels pga SF:s otroligt dåliga app) boka biljetter till barnvagnsbio. Ni vet den känslan? Ni vet också känslan när man faktiskt får chansen att byta biljetterna mot vanliga biljetter men säger tvärnej pga man är för stolt gentemot den dryga tjejen i kassan och insisterar på att ”JAG HAR VÄL INGA PROBLEM MED BARN” och går ändå?

Ni vet inte den känslan? Ok låt mig berätta för er om onsdagen den 17:e oktober, när jag gick på barnvagnsbio.

Salongen är tom, jag är först in. Det första jag möts av är en mikrovågsugn och ett litet ”skötbord” mitt framför bioduken. Redan här växer oron. Jag tänkte iaf att barnvagnsbio var som vanlig bio men att de släppte in barnvagnar. Jag tänkte liksom inte att folk skulle byta blöjor framför Ryan Goslings otroliga anlete. Men det gör de, hela tiden.

In kommer en till kille. Vi nickar mot varandra generat. Vi båda vet att vi båda har bokat fel, att det är pinsamt, att det självklart är jättekonstigt att vi går på barnvagnsbio, där man kan byta blöjor framför Ryan Goslings otroliga anlete. Eller iallafall så jag tolkade nicken. Han kanske var ett mysko, som faktiskt gillade att gå på barnvagnsbio, en ensam galning som gillade mindre ljud, upplyst salong och… barn? Spädbarn? Och isånnafall var glad över att han hittat ännu en galning. Varför nickade jag tillbaka?

In kommer den första mamman. Hon har ett barn i baby-björn. Tittar på mig underligt och kollar efter mitt barn. Ser att jag inte har något. Jag försöker i en blick förmedla att SF-appen är dålig och att det blivit fel. Hon ignorerar blicken och verkar mest se irriterad ut. En efter en kommer de in, mammor som helst av allt bara vill se Ryan Goslings otroliga anlete och som genom subtila blickar förmedlar förakt.

Tillslut kommer biogubben, som aldrig är en självsäker gubbe längre utan oftast ser ut som någon som har åsikter om i vilken ordning man borde se Avengers-filmerna, in och förklarar att detta minsann är barnvagnsbio och att det då blir paus mitt i, att det finns skötbord och mikros längst fram och att ljudet samt ljuset i lokalen kommer vara lägre och mer upplyst. Ännu en gång får jag kontakt med myskot. Han nickar. Jag nickar inte tillbaka.

Själva upplevelsen är hemsk, skrikande barn och folk som rör på sig i salongen. Mikros som plingar och folk som byter blöjor framför scenen. Filmen är fantastisk, men det är svårt att koncentrera sig på Neil Armstrongs döda dotter (förlåt för spoilers men är väl mer en historisk fakta?!?) om man innerst inne vill att alla barn ska dö. Ryan Gosling har iof ett otroligt anlete.

När alla ska gå är min plan att sitta kvar, för att inte få ögonkontakt med någon orolig förälder. Det är deras plan också. Någonstans 3 minuter in i eftertexterna börjar jag noja och inser att det är ännu konstigare av mig att sitta kvar. Som att jag måste suga ur varenda sekund av denna upplevelse. Som killen som vägrar acceptera att efterfesten är slut. Jag springer hem, och som den tönt jag är skriver jag ihop ett klagomail där jag mer fokuserar på att tjejen i kassan var otrevlig än sanningen, att jag gjorde fel. SF skickar hem en popcorn-kupong. Hur jag rescenserar barnvagnsbio? 2/5 Ryan Goslings anlete.

Pål Ströbaek

Du är en ung person som bor i Stockholm. Du är singel. Du har laddat ner Tinder och du har just nu en konversation som håller på att rinna ut i sanden eftersom ni inte kommer fram till ett bra dejtställe.

Låt oss på Amy Diamond-podden hjälpa er. Här är listan på Stockholms JUST NU allra bästa ställen för en dejt. Vi har utgått från fyra kriterier; mat, dryck, stämning och hångelvänlighet.

Djungelhyddan

Hornsgatan 66

Årets stora snackis som nog inte kunnat undgå någon. På Djungelhyddan samlas trendkänsliga microinfluencers, voi-åkande techsnubbar och helt vanliga tjejer med trenchcoats. Maten som serveras är (såklart) djungelinfluerad och på drinkmenyn hittar du bla. en modern take på en Mai Tai. Varannan lördag är det ”kassetbands-disco” nere i källaren, kanske inte perfekt för en första dejt, men kanske för den andra? Mai Tai 109 kronor.

Ugglan och Örnen

Kungstensgatan 2

Du vill ha billig öl men undviker helst Jack Vegas-automaternas rasslande? Du gillar att sitta vid samma bardisk som Stig Larsson och Cajsa Wessberg? Legendariska Ugglan och Örnen har faktiskt bytt lokal tre gånger sen de första gången slog upp dörrarna 1946. Trots det har dess anseende förblivit högt och inte konstigt är väl det. Med ett gediget ölutbud, hemmagjorda chilinötter och en hjort-tartare som slår det mesta fortsätter U&Ö imponera år ut och år in. Perfekt för den lite mer opretentiösa dejten. Stor stark 39 kronor.

vattnet

Hornstulls strand 4

Paret Hammarlund är kanske mest kända för krogarna ”flosk” och”skog”, men sen ”vattnet” öppnade i somras är det svårt att inte viska ”tredje gången gillt” till bordsgrannens dotter. Likt Hammarströms tidigare krogar står naturen i fokus även här på ”vattnet”. Dagsfärsk fisk från årstaviken, sparris från Urban Delis takterass och potatis odlad på Hammarkvists egna potatisåker i Bromma. Råraka 89 kronor, raw-kaka 26 kronor.

Katarsis

CENSURERAT

Våningen över CENSURERAT har länge stått halvtom och mest använts som nocco-förråd av avdankade e-sportare, fram tills nu. CENSURERATS senaste satsning Katarsis passar kanske inte för en mysdejt med tända ljus och vita dukar utan hit går du om du vill ha kul. Med hjälp av gamla klubbisen Nicco Baccan har Katarsis på kort tid blivit innerstadsbornas favoritställe att bomba ladd. Här möts du av kokainstinniga vakter som gör allt för att ta dig på bar gärning när du går ut från toaletten hög som ett hus. Vakterna visar dig gärna medlemsklubben ”trapphuset” där de hotar dig att ringa polisen såvida du inte swishar allt du har på ditt konto. Swish 3000 kronor.

Eklunds

foodtruck 

Stjärnkocken Anders Eklunds nya satsning är ett fine dining-koncept i en foodtruck. Här bokar ni bord minst en månad i förväg (endast plats för två sittande gäster). Ni tar förslagsvis avsmakningsmenyn med vinpaketet och ni sitter självklart vid chefs table (inuti foodtrucken). Efter att sista rätten är serverad och ni beställer in notan börjar skåpbilen att köra iväg. Ni sitter som tur är med säkerhetsbälten på er. Ni ser att vägarna börjar bli mörka, de passerande bilarna allt färre. Ni är aldrig oroliga. Ni släpps av i skogen, ensamma. Ni sover under en stor gran. Ni bor där nu. Ni har börjat räkna dagarna på trädstammen ”IIII”. Ni börjar misstro varandra. Ni pratar inte längre. Ni bråkar en natt. Du tar dig hem. Avsmakningsmeny 2000 kronor.

—

Thomas Krangnes

Pål Ströbaek

När jag var liten fanns det inga fritidsgårdar. Eller såhär det fanns massa fritidsgårdar men inte för den brokiga skaran människor som växte upp på Lidingö men ändå valde att gå i skola inne i stan, på Adolffredriks musikklasser (obs skryt). Det närmsta vi kom till en fritidsgård var antingen att åka fram och tillbaka i tunnelbanan (obs skryt) eller motsatsen Gröna Lund. 

Gröna Lund på den tiden var rufft. Inte lika flashigt som idag. Runt pop-expressen hängde fjortisarna och utbytte playahead-namn och munherpes. Där kunde man inte gå förbi utan att någon började skrika glåpord åt en. Emo-gängen från typ Märsta var ännu obehagligare. De brukade mest gå runt i parken och se obehagliga ut. Det var alltid unga tjejer som hängde med killar som var alldeles för gamla. Folk raggade som galningar inne i parken och jag tror helt ärligt att många av mina kompisar iaf fick hångla pga Gröna Lund. Jag var alldeles för kort och konstig och fick nöja mig med adrenalinet av att gömma mig från någon obehaglig 15åring med mustasch som man råkat förolämpa.

På extreme (RIP) skulle man skruva av glödlamporna och behålla som souvenirer och i uppskjutet skulle man spotta vid precis rätt tillfälle så man liksom åkte bredvid sitt egen spott i luften. Ett guldkort kostade runt 1000 spänn och hur vidrigt det än må låta så var man tvungen att på ett eller annat sätt fixa ett för att kunna hänga med sina kompisar. 

I slutet av sommaren hade folk så mycket åkband runt armen (man sparade för att visa status?) att det kunde bli en hel ärm. Tror min kompis Edvin var där typ 30 gånger en sommar (kan varit 8). Gröna Lund är en av de viktigaste platserna i min ungdom, en av de få platser jag verkligen bryr mig om och vill bevara. Varför säger jag detta? Jo för INGEN får tro att detta på något sätt är en diss mot Gröna Lund, parks and resorts eller deras Halloween-satsning. Älskar er och ta inte illa upp. Snälla. Vill inte bli portad eller nåt sånt. 

Gröna Lunds halloween-satsning är det obehagligaste vi har. Det är inte zombiesarna eller de utklädda clownerna som får mig att rysa. Utan faktiskt allt annat. Att se en arg base23:are som precis bombat sin tredje audition till musikalen Ghost på Chinateatern springa runt och jaga 12åringar för 89 kronor timmen är så jävla läskigt. En stackars wannabe-skådis som är skitarg för att dens föräldrar hatar den pga att den aldrig blev civilekonom, inte zombies, utan att unga människor gillar att spexa är OBEHAGLIGT. Det är inte obehagligt med clowner som jagar en, det är obehagligt att folk från ”min tid” fortfarande jobbar i chokladhjulen och att de fortfarande raggar på 14åriga tjejer.

Det är inte obehagligt med spindlar, råttor eller häxor. Det är obehagligt att det överallt springer runt dampiga barn som alla heter KEVIN. Snälla kan jag få döda en Kevin? Hänga upp honom på en påle så att alla andra Kevins ser vad som händer när man springer in i mig när jag håller en fish n chips i handen? Och förlåt men varför har de OLIKA såsalternativ till fish n chipsen? ALLA VILL HA REMOULAD OCH SÄGER DE NÅT ANNAT SÅ GE DE REMOULAD ÄNDÅ, det är det obehagliga. Det är inte obehagligt med virus. Det är obehagligt att Gröna Lund lägger ner Auqaria för att bygga nya attraktioner istället för att förvalta de som finns. Obehagligt att känna att vi snart kommer förlora lustiga huset, jetline eller Pettson och finduslandet (den såg ni inte komma va?) för att parks and resort ska bygga nåt på höjden igen (vi börjar tröttna).

Gröna Lunds halloween är en kommersiell succé som ALLA älskar men det som skrämmer mig mest är att jag blir gammal och att det inte ser likadant ut som när jag var 14. RIP mitt Gröna Lund.

Pål Ströbaek

Internethumorkillen Thomas Krangnes äter kall frysrätt och slutar äta frallor.

Jag inleder min helg med att ta en promenad från jobbet, längs vägen passerar jag Humlegården och drar snabbt huvan på min Weekday-hoodie över huvudet så fort jag skymtar Taverna Brillos uteservering. Jag vill ju inte att nån från Perfect Day-familjen ska få en skymt av mig över sina berg av chark och löjromspizzor.

Väl hemma möts jag av veckans samlade disk i vasken, en fylld soppåse och en halvuppäten popcorn-påse från OLW. Energin till att ta tag i mitt hem är obefintlig och lättjan tar över, jag går till Coop och köper en Penne con Mozzarella. Den värms sex minuter i mikron men är alltid kall i mitten ändå, jag glömmer varje gång att jag får blåsor i munnen av körbärstomaterna i den, men det funkar. Efter middagen har jag bestämt träff med mina vänner Frida, Frasse och Ingrid. Jag tar en promenad dit. 20:00 ska vi träffas. 20:00 sitter jag själv i ett hörn på fine dining konceptet Krukan.

Frida

Frasse

Ingrid

En efter en dyker mitt sällskap upp. Nu är helgen igång på riktigt. Cava och öl flyter ner i våra torra strupar men samtalet flyter inte på lika lätt. Det är som en pingismatch med folk som försöker bräcka varandra i putslustigheter. Det flyger inte. Sakta men säkert reser sig en efter en i sällskapet och kommer med dåliga ursäkter till varför de måste gå. Jag tar en promenad hem genom det grönskande området kring södra station och sover själv.

På lördagsmorgonen har du dykt upp hos mig. Jag köper frukost på det lokala bageriet, vi har börjat äta frallor tillsammans, jag har aldrig riktigt ätit frallor förut men jag gillar tanken på att äta frallor tillsammans med någon en lördagsmorgon. Vi ligger kvar i sängen hela dagen och du äter upp en hel chipspåse. Vi ska på min systers fyrtioårsfest på det magiska Villa Elfvik. Egentligen är vi för trötta, du mår dåligt men jag tvingar dig att följa med. På vägen till festen springer jag in hos den lokala floristen och köper en bukett för jag har glömt att köpa en present. Klädkoden är ”fest” och alla har kostym. Förutom jag. För mig innebär ”fest” tydligen en vit t-shirt och smutsiga jeans. Folk påpekar min klädmiss och det svider lite mer än vad jag vågar erkänna.

Det är en otrolig kväll, min syster skiner. Hennes vänner håller väl förbereda tal, det skålas, sjungs, dansas. Men du och jag kan inte riktigt fokusera. Vi är aldrig närvarande. Middagen tar slut och vi sätter oss för oss själva. Det är som att vi har väntat på den här stunden och när du säger att det är slut mellan oss så förvånas jag inte. Vi ler mot varandra, det här är för det bästa. Vi åker hem till mig med det lokala taxi-företaget och sover tillsammans.

Söndag morgon köper jag inga frallor från det lokala bageriet, du går tillslut, jag laddar ner tinder, jag tar bort tinder, jag sover.

—

Thomas Krangnes