Hej om det fortfarande är någon som läser här! Jag har flyttat bloggen. Oklart varför. Tror att

1. Jag vill börja skriva igen
2. Jag orkar inte skriva med krav om att det ska vara bra och roligt
3. Jag vill vara lite hemlig. Hihi

Så nu hittar ni mig på en annan plats. Fortfarande på clarahenry.se . Men annan plattform. Klicka så kommer ni dit. Ses där. Hej.

Igår firade jag fem år på youtube. YAY. Grattis mig!

Någon på Splay klippte ihop en showreel för några veckor sedan som jag laddade upp på kanalen igår. Tycker den är fiiiin. Får sjuk feelgood-känsla och flashbacks till gymnasiet. Kolla:

Fatta att det är fem år sen! FEM! Wäääää. Bölar för livet är vackert osv. Hoppas ni gillar den.

Idag har jag spelat in en vlogg med mitt livs längsta framförhållning. Den ska ut i februari, medan jag gör mello, för jag kommer jobba typ sex och en halv dag i veckan med programmet och ha cirka noll tid över till att typ ens andas. Så ja. Ni kan kalla mig produktiv och väldigt, väldigt duktig.

Nu ska jag strax iväg till SVT. Ska sitta med i Nobelstudio-sändningen och prata om kreativitet. Kul! Roligt! SVT 2 någon gång mellan klockan 20-21 tror jag, om ni vill titta.

ALLTSÅ HEJ HALLÅ AND LORD ALMIGHTY

Det är söndag. Jag har haft en kul helg. Detta har hänt, på ett ungefär: Justin Bieber. Asta och Johanna. Betydligt mer öl än vad jag brukar dricka. Storstädning. Långpromenad. Och så var det en liten presskonferens på SVT i fredags, om vilka som leder Melodifestivalen nästa gång. Vilket ju råkar vara David Lindgren, Hasse Andersson… och jag.

Herregud. Det är så himla himla himla roligt (OCH SKÖNT!!!) att äntligen få prata om detta. Jag har vetat det så länge att jag ibland gått och glömt bort det. Sen har något tagit upp ämnet och jag har blivit akut bajsnödig pga förväntan och nervositet såhär ett halvår i förväg.

Foto: Stina Stjernkvist/TT

Okej. Nu ska ni få höra allt.

I början av juni fick jag ett mail från en som heter Anders Lenhoff. Han ba ”hej Clara, jag har ett jobb jag skulle vilja prata med dig om som jag tror du skulle gilla. Ring mig när du kan” varpå jag går all in diva-mode och ba ”lol, vi har träffats typ en gång i andra jobbsammanhang och jag har inte tid att tacka nej till vad-det-nu-än-är över telefon, du kan berätta vad det handlar om över mail”. Anders svarar då typ ”okej, hade helst tagit detta på telefon, men hur som helst. Jag är producent för Melodifestivalen 2017 och skulle vilja ha dig som en av programledarna”.

När jag får mail nummer två har jag precis kommit hem från jobbet på radion. Sitter på toa och ögnar snabbt igenom. Blir helt jävla paralyserad. Börjar flina som en idiot, och börjar även komponera ett snabbt svar. Sen inser jag att jag för helvete inte kan tacka ja ÖVER MAIL till att programleda fucking MELODIFESTIVALEN, så jag spolar tvättar händerna och ringer upp från dolt nummer, och Anders svarar direkt: ”Hej Clara!”

Och så tackar jag ja. Såklart. För det här är mitt absoluta drömjobb och jag är så glad och ärad och fnissig över att ens ha fått frågan. Men jag får inte veta vilka de andra tillfrågade är, för allt ska gå genom så himla många människor, och vi – vilka vi nu är – ska passa tillsammans och täcka en bred målgrupp och allt det där.

Sen går det en hel sommar och jag, varje gång jag har PMS, målar upp ett worst case scenario att visst, Anders kanske tycker att jag skulle vara lite småkul som programledare, men att alla andra som bestämmer på SVT skulle ba ”nää men hörrni vi kan ju inte ha en menstjej som tror att hon är rolig som leder Mello xD”. Jag slutar jobba på radion, går på semester, jag och mamma åker till Grekland. Och så den första september, när jag ligger på en strand på en öde ö utanför Skiathos, så ringer Anders igen och säger att det är klart. Jag, David och Hasse är klara för mello. Då tog jag en selfie:

Och sådär gick det till, barn! Då var jag hyfsat glad! Och är så glad nu att det är offentligt! Har varit så nära på att försäga mig hundra gånger. Typ på Bokmässan, när GöteborgsPosten frågade vad som händer framöver. Jag ba ”åhhh jag ska göra en jätterolig grej i vinter som blir offentligt nästa fredag! (här inser jag att hela mediasverige vet exakt vilken presskonferens som hålls nästa fredag och får sprutsvettspanik att jag försagt mig*) eller i höst menar jag! Och det blir offentligt på lördag! Tror jag! Jag vet inte riktigt! Hihi!”

Ja. Och det var typ det. Kul att ni är lika glada och taggade som jag!!! Tack för alla grattis! Nu måste ni titta på mello! Ni har inget val!

Igår gjorde jag det antagligen konstigaste jag gjort i hela mitt lilla liv. Jag var på en kinesiologi-undersökning. Vad är kinesiologi? Ingen aning. Men kommer förklara mer strax.

Först åkte jag buss i en och en halv timma ut i ingenstans. Såg precis ut som Tahult. Kände mig som hemma.

Var lite tidig så tog en promenad i skogen. Tog selfies. Tänkte att selfies är alltid bra att fylla ut med sen när jag ska blogga om detta och inte har en enda bild från behandlingen.

Anledningen bakom besöket var att jag blir sjuk hela tiden. Alltså förkyld 24/7. Jag kan inte göra någon form av ansträngande fysisk aktivitet utan att dra på mig en förkyldning som varar i tre veckor. Det är helt sjukt, bokstavligt talat, och har tänkt att det kanske berott på en immunförsvars-nedsättning eller kanske någon vitamin- eller mineralbrist. Men så, i radioprogrammet i somras, träffade jag äventyraren Aron Andersson som berättade att han lidit av exakt samma grej – tills han började gå hos en kinesiolog. Som, i kombination med rätt kost och vitamintillskott, på något sätt bara löst allting. Så jag blev hänvisad hit och tänkte att om jag åtminstone kan få något så litet som en placebo-effekt så är ingen gladare än jag.

Okej. Nu ska ni få höra.

Först fick jag lägga händer och fötter på små plattor, och med sladdar på klisterlappar i pannan. Redan här kanske ni lolar, och tro mig, det gjorde jag med, inombords, men bare with me. Detta var nån form av helkroppsskanning som på något jävla vänster satte fingret på exakt allt som jag har problem med – trötthet, dåligt immunförsvar, stress, till och med ett konstigt tryck bakom vänster öga. Här kände jag YAS. I like this. Jag kan gå med på detta. Detta är fan coolt.

Sen gick allt i en rasande fart åt… jag vet inte. Andra hållet. Här följde en timmas lång undersökning där läkaren tryckte på min arm, gjorde mönster med fingrarna, kände på min nacke och lade små provrör på min mage för att se om min kropp ville ha innehållet i dem. Det hela hade någonting med magnetfält och energier att göra, och slutade med att jag gick därifrån med ett grönt pulvet, en burk med selen-tabletter och en saltvattenspray som tydligen ska göra mig frisk om jag käkar dem fyra gånger om dagen.

Jag vet inte. Jag är förvirrad. Jag har ingen aning. Om inte annat förlitar jag mig på placebo. Varsågoda för min kinesiologi-upplevelse.

Har ni hunnit se veckans vlogg än? Inte? Varsågoda då, för den skrikigaste video jag någonsin gjort. Och den äckligaste. Fast ni slipper se det mesta. Ni får se mina reaktioner istället. Lolade så mycket när jag klippte den. Tadaaa:

Har faktiskt klämt finnar efter att jag filmade den här. Många, till och. Praise the lord att jag inte blev ärrad för livet.

Hörredu, du som läser förresten. Jag funtade på det här med mina vloggar. Prenumererar ni på mig på youtube, och ser dem där först? Eller ser ni dem här via bloggen? Hur funkar det? Om jag missar att blogga om klippet, tittar ni på det ändå? Fattar ni vad jag menar eller ska jag vara ännu mer övertydlig?

Nu ska jag iväg på kinesiologi. Japp. Vi får se hur det går. Hejdå.