Här är en sak som jag har tänkt på.

1.) Mens och vad folk överlag tycker om ämnet. Å ena sidan: lite äckligt och något som en bör hålla för sig själv. Å andra sidan: alla vet att folk med livmoder mensar. Det är ingen nyhet.

2.) Folk (till exempel jag själv) kan tycka att det känns lite ovärt att gå och låtsas som att mensen inte finns, trots att den försiggår en femtedel av min vakna tid, samt vill highfivea folk i huvudet med en stol varje gång en råkar ha en åsikt och blir tillfrågad om en har mens eller, och börjar därför prata om mens för att försöka skapa nån himla skillnad.

3.) Folk som själva inte mensar tycker ofta att mens inte är en big deal, men vill samtidigt inte veta av att vi som mensar, mensar. Vilket ju är helt… logiskt. Gud bevare dem väl. Stackarna.

4.) Folk (till exempel jag själv) kommer, till exempel, att säga ”jag har mensvärk” när jag har mensvärk. För att jag har mensvärk. Och det kan vara bra för folk i min omgivning att veta att jag har ont och därför kanske inte tänker lika kvickt som jag brukar.

5.) Folk som själva inte mensar kommer då få hjärtflimmer av att folk (till exempel jag själv) ALLTID PRATAR OM MENS. KAN DU SLUTA. VI VET ATT DU HAR MENS. DET ÄR INGEN STOR GREJ.

6.) Folk (till exempel jag själv) kommer fortsätta säga att jag har mensvärk när jag har mensvärk. För uppenbarligen är det en stor grej.

Varma hälsningar från hon som sände ett två timmar långt program om mens i P3 (och obs!!! inte nämnde konsistens eller lukt en enda gång?!) och fyra dagar senare, i samma program, nämnde att hon hade mensvärk när hon fick frågan hur hon mådde.

HALLELUJA! Jag har semester!!!

Igår var sista dagen på Massa Media. Sista sändningen i P3 för sommaren. Tänk att denna lelle människa har klarat 100 timmar liveradio! Det är så sjukt att tänka på.

För typ första gången på hela sommaren åt hela kontoret lunch ihop:

Producent-Sofie längst till höger blev jättenöjd med bilden.

Gäst var Julia Frej. Så himla trevlig människa. Gullig och rolig och pratglad  (= bästa egenskapen om du ska vara radio-sidekick i två timmar!!!). Här är en bild på oss där vi ser helt söta och religiösa ut:

Vi snackade om tatueringar. Och eftersom det var sista sändningen tog vi dit en tatuerare också. Producent-Sofie och jag spånade om att ta dit någon med massor av tatueringar och andra kropps-utsmyckningar, tills hon kläckte snilleblixten ”men Clara! Kan inte du tatuera dig!!!”. Jag ba visst :-) eller ja :-) såklart :-) inga problem :-)

Så Natasha Stanojevic från Huckleberry Tattoo kom dit och gaddade mig!!!

Ska aldrig igen tatuera mig i livesändning. Blev helt dum i huvudet. Först var jag så nervös att jag inte kunde tänka på vad jag skulle fråga, och efteråt var jag så adrenalinpumpad att jag sa fel namn och sluddrade och hade mig.

Såhär blev det!! Här syns den ganska dåligt, men tänkte lägga upp bättre bilder i ett blogginlägg snart. Är nöjd i alla fall. Går och tittar på den hela tiden och tänker att den kommer sitta där längre än jag kommer leva. 

Sen gick vi ut och drack öl och firade att vi har semester och är arbetslösa!!! En bättre fredag.

PS. Vill att taco hej:et ska hamna till höger. Av nån anledning vill inte min mobil det. Fan. DS. 

Wiiiieieeeeeiiieeee vlogg!

Om saker jag gör när ingen ser. Typ fräser som en katt. True story. Det är så jävla skönt i halsen.

Filmade för övrigt nästa veckas vlogg imorse. Secret information för er särskilt hängivna blöggy-följare: den handlar om finnar. Och så tittar jag på folk som klämmer finnar. Alltså helt hysteriska finnar. Mina reaktioner är… något som jag inte trodde att jag hade i mig. Kan inte vänta tills ni får se. Nästa måndag, folks. Nästa måndag.

Nu ska jag iväg på Rockbjörnen!!! TJOHO

FREDAG!!! Jag har hittat tillbaka till skoltänket.  Jag behöver inte jobba helg. Jag fattar varför fredagar är nice. Det bästa med 9-17-jobb är fredagarna.

Idag ska vi ha femkamp i radion. LOL. Älskar det. Ska utmana min radiokollega Athena Afshari (som är med i Tampodden, förresten!) i blivande OS-grenar som två varv runt gården, ägg på sked och grodhopp. Sen har jag bara fem dagar kvar på P3. Fem! Tio timmars sändning, innan vi är uppe i totalt 100 timmar den här sommaren! HUR SJUKT! Det är helt galet. Ska bli sååå skönt att vara ledig i tre veckor sen.

Firar näst sista fredagen med att åka ner till Göteborg direkt efter sändning. Detta händer ju:

Jag pratar på Way Out West!!!! Festivalen har någon ny scen i år, Wow Talks, och jag ska hålla ett brandtal klockan 18:45. Tio minuter långt. Vet inte vad jag ska prata om än. Antagligen mens. Får plita ihop något på tåget.

Minns ni förresten mig för typ tre år sedan? När jag inte kunde göra en vlogg utan att ha ett ordagrant manus? Nu sitter jag här, ett dygn innan jag ska brandtala på en fecken festivalscen, och rycker på axlarna och tänker att det löser sig. Jag vet inte om jag blivit mer trygg och erfaren, eller bara mer korkad.

Nu behöver jag fortsätta förbereda lite radio, men ses vi på bästkusten eller?

Gomorron blöggy!

Aaaargghh. Det tar emot lite varje gång jag skriver blöggy. Det är något väldigt cringeworthy med att kalla sin blogg och dess läsare för ”blöggy”, men har verkligen inget bättre ord för det. Cringear ännu hårdare av gummiplommon. Tänker på sexleksaker varje gång. Dagens i-landsproblem.

Idag gick jag upp en timma tidigare än vanligt. Oj oj, tänker ni, morgonpigg! Nä. Fett morgontrött. Fett bortskämd frilansig som jobbar fasta arbetstider. Men Sara – min finaste och bästa kollega på bokförlaget som rest runt med mig på massa föreläsningar och varit en jäkla klippa när det kommer till att få boken att gå så bra som den gjort – fyller år och bjöd på LYXFRUKOST.

Det kändes otroligt Stockholmskt, på något sätt. Såhär såg det ut:

Tog bara en bild. Ser nu att tre personer blinkar och den fjärde är på väg att göra detsamma. Är detta mitt öde? Är det såhär livet är som amatörbloggare? Jag ger upp.

Det var väldigt mysigt i alla fall! Tack för frukosten, Sara. Nu ska jag ringa mamma, som också fyller år, och sen bff-Sonja, som också fyller år. Sen ska jag klappa mig på axeln och säga grattis på namnsdagen, mig själv. Tack, mig själv.