God söndag, blög readurz. Är påväg till stan igen för att hänga med under Lilla och Mellanvarvet och twittra och instagramma och dela ut priser osv osv.

Förra året vid den här tiden kunde jag inte resa mig ur sängen utan hjälp. Mina ljumskar kändes ungefär som något som fastnat i en bilkross.

I år var det lätt. Jag flög upp o ba HALLOJ!!! Och sen flög jag ner igen för att jag hade rätt gosig träningsvärk i låren och dessutom ett värkande knä. Men det är ett sidospår.

Kolla! KOLLA! Jag gjorde det. Omajgod. 21 kilometer. Och det kändes inte ens svårt? Nä skoja bara. Det var SKITJOBBIGT. Men fram till typ 16 kilometer så kände jag mig… knappt… trött..? Fast så får en inte säga för då är en en jävla hurttönt och blir hatad. Ah well. Kanske värt det.

Kolla! KOLLA! Familjen Henry Korkskalle Hurtbulle! Look at those happy faces. De har ingen aning om hur dåligt de kommer att må 19 kilometer senare. Naw.

Kolla! KOLLA! Avslutade dagen med det bästa som går att få i sig efter en halvmara. Thaimat!!!!!!!! Jag tänker låta mina åtta utropstecken tala för sig själva.

Heja alla som springer idag! Vi kanske ses.

Okej. Det är nu det börjar bli läskigt.

Klockan är halv elva, vilket innebär att jag om fyra timmar precis påbörjat dagens härliga lilla motionsrunda. På 21 kilometer. Trevligt.

Ser helt sjuk ut. Sen ska jag i och för sig springa Göteborgsvarvet, så det är ju rimligt.

Sitter i bilen med pappa och Kimberly på väg in till stan. Det är ungefär nu som min kropp verkar göra allt i sin makt för att stoppa mig. Vad är det som gör ont i knät? Är jag inte väldigt snorig ändå? Visst är det möjligt att få hjärtstopp om en springer med halsont?

Ah well. Sålänge jag inte blir bajsmannen 2.0 är jag nöjd. Kom och heja på mig! Jag startar kl.1415. Ses där.

Var på Splay. Stod och beklagade mig för foto-Teo och Fab Freddie om att jag aldrig kommer klara Göteborgsvarvet i år.

Jag: Jag är så jävla otränad. Var på gymmet igår. Lyfte nån jävla vikt i fem minuter, sen orkade jag inte mer, och idag har jag träningsvärk i lår, röv, armar, mage OCH muffin tops.

Fab: hahahaha

Jag: Hur fan får en ens träningsvärk i sina MUFFIN TOPS??

Teo: Men hur långt är Göteborgsvarvet då?

Jag: 21 kilometer. Det är fan svinlångt. Kommer aldrig funka.

Teo: Äsch! Det är klart att det kommer gå.

Jag: Ja, jag kommer gå.

:—)))))));)-);—))))

Gå. Kommer gå runt. Promenera. Fattar ni. Hehe.

Kömpizar! Jag har haft en asbra fredag. Nu ska ni få höra. Som ni har längtat.

Idag har jag solat, varit med Asta, hälsat på hos mormor och morfar och joggat åtta kilometer.

Såhär gött hade vi det hos mormor och morfar. Oskriven mormor-regel: varje gäst måste ta minst en gång av varje kaksort på bordet. Jag gillar inte vispgrädde och fick därmed stå ut med fem men-visst-ska-du-väl-ha-grädde-till-kladdkakan!!!-försök.

Var ju även i stan med Pasta. Köpte en kopp med kattmotiv och dessa! Så fina. Vill alltid ha dem på mina torra, rödflammiga sommarfossingar. Och nej, jag äger inga lilltår.

Sen sprang jag! Första Tahults-åttan på jättelänge. Skitskönt. Fast jag promenerade uppför Tahultsbacken. Då fick jag tid att ta selfies. Alltid bra med tid till selfies.

Och tid att fota detta! Tahults solnedgångar har varit FAB de senaste dagarna. Me gusta.

I övrigt har jag bytt mitt mobil-wallpaper till kattema och levlat två gånger i Kardashian-spelet. D-kändis nu, yo.

Kompisar! Jag lever! Eller, alla delar av min kropp utom fötter, knäveck, ljumskar och ländrygg lever. Nyss nämnda områden är hyfsat döda alt. döende. Men jag, jaget, Clara, lever!

Be mig om mina spontana känslor såhär efteråt. Jo men gör det. Okej, min första känsla är aj. Tänker fy fan. Jobbigt. Min andra känsla är what. Som i wft-jag-klarade-det. Har aldrig sprungit mer än en mil och idag dubblade jag det. Utan problem. I am friggin proud.

Innan. Och efter.

Twittrade och instagrammade åt Göteborgsvarvet hela vägen runt. Vet inte hur många som ropade ”sluta smsa och kubba istället!”. Jag kände mest att well, det är jag som springer 21 kilometer och inte du. Dessutom jobbar jag. Får alltså betalt för att motionera idag. Sug på den en liten sekund.

Avenyn. Aj. Lätt jobbigaste biten. Så varmt att hela nyllet brände. Är glad att ögonen inte sitter i armarna så att jag sett hur jag såg ut. Kan inte ha varit en vacker syn.

Men fyra kilometer senare var jag i mål! Med genomblöta strumpor, leriga skor och världens mest efterlängtade medalj. Om jag har på mig medaljen nu, hemma i soffan, medan jag bloggar detta? …kanske.

Och så blev det thaimat. Tack gode gud för thai. Tack gode gud också för det faktum att jag inte blir dålig i magen av kyckling (som jag blir av rött kött pga inte ätit på sex år) för detta var den godaste fågel jag någonsin lagt på tungan.

Nu ska jag… nä. Skoja. Ska inte göra ett skit. Om godisätande och medaljpussande ingår i ”inte ett skit” är det precis vad jag ska göra.