Här kommer receptet på mitt och syrrans egna påfund, som jag nämnde igår.

Du kommer att behöva:

Till mördegen

150 g smör

3 dl mjöl

1 dl socker

1 tsk bakpulver

Till fyllningen

1 dl crème fraîche (kan behövas lite extra)

3 dl bär

Jag brukar ta 3 dl av olika bär, 1 dl av varje. I den här pajen blev det röda vinbär, krusbär och blåbär, men dessa går att byta ut mot i princip vad som helst. Färska eller frysta spelar ingen roll, men har man egna bär i trädgården så är det garanterat godast.

Lägg i alla mördegsingredienser i en bunke och arbeta ihop röran till en torr, smulig blandning. Se till att alla smörklumpar är borta och att det inte ligger kvar mjöl i botten (i nödfall kan man rädda mjölet genom att tillsätta pyttelite kallvatten). Gör sedan som bilden ovan visar, eftersom jag inte vet hur jag ska förklara (”lägg i degen”? ”bonka fast degen”?).

Blanda bären och häll eller placera dem på vilket sätt du nu vill ha dem i formen med mördeg. Smeta på crème fraîche på toppen (funkar lättast med en sked eller en slickepott). Och nej, du behöver ingen dill i pajen, trots att det finns dill på bilden. Vet faktiskt inte varför den står just där.

Släng in skiten i ugnen på 175 grader, och inte mindre än 30 minuter senare (bokstavligt talat alltså: inte mindre, inte mer. 30 minuter är alldeles perfekt) så har du någonting asgott och inte helt onyttigt att knapra på till fikat, som natt-mellanmål eller på altanen i solen. Godaste sommarpajen någonsin. Det är bara att tacka oss.

Läste precis en grej som fick mitt hjärta att stanna, min hjärna att slå en bakåtvolt och lungblåsorna att skicka ut koldioxid istället för syre till kroppens alla celler.

Eller nä. Inte riktigt. Men jag blev rätt förvirrad i alla fall. Jag ska förklara.

Alla vet att rymden är oändlig. Alla har på sina ungdoms biologilektioner lärt sig att

I Begynnelsen sade det Pang och woops så skapades Universum genom Den Stora Smällen, ett Universum utan slut och utan början.

Bla bla. Något sånt. Och om det inte var så ber jag om ursäkt, för NO har aldrig varit mitt starka ämne.

Men! Men men men små kloka NO-lärare som kan allt om allt, förklara för mig hur Institutionen för fysik och astronomi på Uppsala Universitet kan komma och säga DET HÄR (länk), om nu det jag precis skrivit stämmer.

”Svaret på en av mänsklighetens stora frågor tycks vara att universum för evigt kommer att expandera, så att galaxerna i all oändlighet kommer att röra sig allt längre bort från varandra.”

ALLTSÅ:

Rymden är oändlig.

Men den oändliga rymden expanderar.

(Visserligen är artikeln skriven 1999, men så mycket kan väl inte kunskapen om rymden ha förändrats?)

HELLO EINSTEIN? HUR TÄNKTE DU HÄR?

Jag vågar inte ens tänka på hur detta kan fungera, blir helt matt i hela kroppen bara av att titta på vad jag just skrivit.

Nu: Ut i solen med en bit av Clara & Kimba’s world famous berry-pie. Tänker lägga upp receptet ikväll eller imorgon, för den pajen är typ det godaste som finns på sommaren.

Simma lugnt, människor!

Tummen upp!
Om folk får stå och röka på busshållplatsen utan att skämmas, då får jag bannemig sitta i träningskläder och svettas.

Jag brukar aldrig minnas mina drömmar.

Jag drömmer dem, och jag är alltid medveten om att jag drömmer, så jag tänker att ”detta måste jag skriva ner när jag vaknar!”, men så fort jag slår upp ögonen så är det borta. Gone. Om jag anstränger mig kan jag komma igår vissa snuttar av drömmen, men i övrigt är allt bara raderat ur hjärnan.

Inatt drömde jag något. Kan inte minnas vad, men jag drömde något. Och för cirka fem minuter sen kom jag ihåg en del av handlingen.

Jag var på ett engelskt postkontor. Där hade de ett brev (som egentligen inte var ett brev, utan mitt franska-verb-papper från i våras) som skulle levererars till en okänd person. Jag, som var något sorts supersnille, frågade vem mina verb skulle skickas till, men engelsmännen kunde inte uttalla namnet så jag läste det själv:

Lea Hoerschelmann

”But… I KNOW HER!” utbrast jag.

Jag är nämligen (på riktigt alltså) kompis med henne på facebook. Har ingen aning om vem hon är men jag tror att hon var en av tyskarna som var på läger i Nerja samtidigt som min klubb i april.

”You do?” frågade engelsmännen.

”Ja! We are das friendsch on facebooksch!”

Och där började nån form av förvandling. Jag kunde inte längre prata engelska. Först hade jag bara en oskyldig tysk brytning, men ju mer jag pratade desto tyskare blev språket. Till slut var det ren tyska, och postkontorsmännen fattade inte ett jota av vad jag sa.

Sen minns jag inte mer. Men jag var nog lycklig att jag kunde tyska i alla fall.