” 8 oktober 2009. Torsdag.

Det är höst.

Jag och Förnamn glider ifrån varandra mer och mer. Från att ha varit en liten spricka i marken till en allt större klyfta, ner mot ond bråd död. Nästan.

Vet inte när han smsade senast och jag tänker inte smsa honom om inte han smsar mig. Har snackat med honom på msn EN GÅNG sedan vårt sommarprat, och då var det jag som skrev först. Tror han använde en enda smiley i hela konversationen och sa inte ens hejdå när han loggade ut.

På väg till stan ser jag Förnamn vänta på busshållplatsen.

Han är riktigt vacker med sin svarta kappa, rutiga halsduk och vågiga, underbara hår.

Han är riktigt vacker och magen står i uppror, men för att inte visa hur nära jag är på att ropa efter honom, rakt ut, så sitter jag tyst och tittar ut genom fönstret. Jag väntar på att han ska se mig, komma fram till mig.

Det gör han aldrig.

Jag ser hur han sätter sig i den främre delen, fem säten framför mig.

Magen är i uppror.

Hjärnan fattar att något inte är rätt.

Hjärtat bultar innanför mina två lager kläder.

Vill han inte träffa mig?
Tycker han inte om mig?
Såg han mig inte?
Men jävla idiot!

Han ville inte se mig.

Men nej.

Nu, fem timmar och 46 minuter efteråt, så tänker jag

Han såg mig inte.

På något vänster lyckades han missa mig, jag som så uppenbart satt där, ensam i den nästan helt tomma bussen.

Han måste ha missat mig, för Förnamn Efternamn skulle aldrig vara sån.
Förnamn Efternamn skulle aldrig göra något sådant som att ignorera.
Ja.

Så måste det vara.

Så måste det vara.”

deadmethod

Checka bilden,

jag ser inte bara sinnessjukt deprimerad ut

(beklagar – orkar inte le när man blivit brutalt väckt klockan tio av att ens bror vägrar svara i telefon, och att personen som ringer vägrar lägga på)

utan det ser också ut som att jag jätte- jättekort hår.

Men nope.

Jag är inte nyklippt.

Inte ens några dagar gammal-klippt.

Jag har bara håret i knut.

Eller, jag har i alla fall försökt sätta upp det i knut. Men underhåret är jävligt envetet och vill inte ens sitta uppe med hjälp av hårspännen, så det bara hänger där lite fult.

Men, det jag vill säga är att har man kort hår som man kan sätta upp i knut, då har man låtit det växa lite för länge.

Fast igår kom en snubbe fram till mig och sa beklagande
”Shit vad jobbigt att du har kortare hår än mig…”

så jag antar att läget i alla fall inte är akut.

Än så länge.

BOOOOM
sa det i november

och vips så hade alla tjejer sådana här skor:

Man behövde inte göra mycket mer än att sänka blicken för att hitta ett tiotal par.

Jag erkänner att jag aldrig tyckt att de var snygga.

Ridstövlar?

Mocka-skit-i-stallet-skor?
Naee.

Dock är det ju upp till var och en vad man vill pryda fötterna med, och om dagens moderiktiga människor vill ha på sig klumpedumpe-hästbajs-skor så ska inte jag förstöra glädjen.

Men idag när jag satt vid Korsvägen och väntade på bussen hem, en dag med 30 grader och strålande sol, så såg jag minst fem personer med dessa nymodigheter på. Linne, shorts, solbrillor. Och hästbajsskor.

Fem ord:
NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ!

Gladiatorsandaler är fula nog, men när folk vandrar omkring och svettas i hästbajsskor i juli, då har det gått för långt.

Flickor flickor.

Köp er ett par vita Converse om ni nu absolut vill vara som alla andra, men släng upp era hästbajsskor på vinden. Det är där de hör hemma såhär års.

Får väl hoppas att jag inte blir mordhotad av soeeet_flikka_95@hotmail.com efter att jag publicerat detta.

Här har ni förresten anledningen till varför jag inte bloggar om mode. Jag förstår mig helt enkelt inte på det.

En fågel lättade just på trycket på min sko.
”HAHA!” sa Krilleboi. ”Hur tror du att du ska få nån kille med den där på skon?”

Han tror att jag är desperat. Men jag kontrade med att han inte kommer få nån tjej, för han har inga magmuskler. Mohaha. Devil child.

”Jag ska döpa mitt barnbarn till Desirée, för då kan jag säga ‘Hej Desirée-Diarrée!'”

-Kimberly Henry