Hallå eller. Jag hoppas att åtminstone några av er minns min och Daniel Norbergs jullåt från förra året. Upp med en hand? Ah, just det. Ni var några stycken. Det blev ingen ny i år, men däremot blev det SÅNTHÄR:

https://www.youtube.com/watch?v=ZMjJyffqNJo” width=640 height=360]

https://www.youtube.com/watch?v=uvsnDibQEvk” width=640 height=360]

Håll till godo.

Nu! Nuu! Nuuuuu ska ni få höra om Musikhjälpen tills era öron trillar av. Eller era ögon ploppar ur. Helt beroende på om ni läser detta med egna ögon eller om någon läser högt för er. Mobilbilderna är mina, fotona från utanför buren är tagna av Herman Caroan.

Jag och Johanna åkte till Uppsala. Åt våffelbuffé till lunch och taggade. Kom till buren lagom till att The Fooo lämnade den i sin Fooo-mobile, så medan alla hade fullt upp med att titta på dem så spurtade vi in med världens snabbaste steg. Hann till och med kramas med dem alla innan de åkte iväg, ackompanjerade av hormonstinna tonårsskrik.

Kolla vad coola vi är i våra kappor. Ja. Jag vet.

Vi hittade William Spetz och fick Musikhjälpen-tårta!

Älskade William. Ni förstår inte vilken fantastisk människa han är. Rakt igenom ödmjuk, snäll och godhjärtad.

Sen, efter en aspeppig One Direction-låt, fick jag komma in i buren! Folk skrek ashögt. Kände mig som Madonna.

Linnea och Kodjo sände medan jag hälsade på. Så himla ASGRYMMA båda två. Ni vet ju hur mycket jag fangirlar att jag nästan är ”kompis” med Linnea Henriksson nu. Tihi. Tog en skärmdump pga mitt hår ser snyggt ut OCH jag ser typ helt finn-fri ut???

Fick hänga i hela tio minuter och prata om hur det är att vara Nordens största kvinna på youtube, vloggtips och min auktion – som är uppe i hela fem tusen frickin kronor??!! Holy amazeballs. Tio timmar kvar i skrivande stund, ni som har råd och vill vlogga med mig, BUDA!

Vi pratade klart, nästa låt gick på, Kodjo kramade mig länge och sa att jag skulle ta ett ärevarv (som om det skulle vara världens prestation att hänga med ascoola människor i radio under tio minuter) och vinka till alla fantastiska människor som stod utanför. Gjorde det. Hittade skyltar. SKYLTAR. Kolla på dem. KOLLA. Mitt hjärta ba hejdå, stannade och så dog jag.

Sen återuppstod jag och slängde med håret lite.

Och ja, innan ni börjar fråga, min tröja är skitmysig. Fick den av Johanna i julklapp. Love her 4 that.

Jag: Okej, bild! Du, fotografmannen, kan du ta bild med min mobil?

Linnea: Ja! Vad gör ni? Ser ni glada eller coola ut?

Kodjo: Jag ser söt ut.

Sen hängde vi med William i mattältet en liten stund till, för att sedan gå ut och mötas av så himla många av er. Ni är så fina allihopa!! Blev helt överväldigad och tänkte att well, här kommer jag drunkna, men världens bästa säkerhetsvakt var astrevlig och organiserade en selfie-crowd. Här på bilden ovanför tog jag selfie med mitt största kill-fan, enligt honom själv och hans kompisar. Daniel heter han. Sjukt snäll.

Vet inte hur många selfies jag tog. Mitt selfie-game var dock jäkligt strong. Här är även ryggen på den super-ägiga ordningsvakten.

Så himla bra dag. Gick därifrån och kände mig lycklig av så många anledningar: att jag fick vara med och bidra till att stoppa spridningen av HIV. Att jag fick hälsa på i buren. Att Linnea, Kodjo och Petter är så klockrena programledare. Att så många kom för att kolla, säga hej och ge mig kärlek. Att jag fått så himla mycket värme genom sociala medier från er som inte kunde vara där på plats. Jag är så himla lyckligt lottad. Ni är fantastiska, allihopa.

Det är lördag, jag hängde i Musikhjälpens glasbur i Uppsala under tio fantastiska minuter, det är Lucia och det har snöat, men innan jag går in på något av detta vill jag bara visa er detta. Resultatet av natten till idag, anledningen till att jag lade upp ett blogginlägg klockan 0330 inatt.

https://www.youtube.com/watch?v=3OOKm9RKZHY” width=640 height=360]

Sthlm Panda är delvis skitroliga, delvis korkade (ingen åsikt alltså, utan bara något jag kom till insikt med när jag somnade strax efter fyra imorse) och sjöng Sankta Lucia utan avbrott i tolv timmar. Nio på kvällen till nio på morgonen. Detta är helt på riktigt. Klockslagen stämmer. När jag mötte dem och The Lineup-tjejerna klockan 0130 var de rätt hesa. När jag lämnade dem 0330 tyckte jag synd om dem.

Imorse gick jag upp 0830. Då sjöng de fortfarande. Skrattade lite för mig själv. Skadeglädje. Mmm.

Gonatt readerz! Vad gör ni? Sover, hoppas jag. Detta kan nog vara mitt livs mest otippade blogginlägg, men jag har precis sjungt Sankta Lucia med Sthlm Panda utan avbrott i två timmar.

Ni följer väl dem på youtube? Görgoa. Och imorgon kommer det upp en Luciavideo på deras kanal. Ni kan inte missa det. Jag är så imponerad. Himla hjältar alltså. Gonatt.

Gomorron! Jag gillar att säga gomorron klockan elva på förmiddagen. Trots att typ 99% av er är vakna och trots att jag gick upp 07 idag. Jag gillar mornar. Låt oss avskaffa förmiddagen och införa längre mornar istället.

Annars då? Jag har haft morgonmöte med Always och handlat mat.

Jag har tänkt på en sak. Möten. Vilken konstig grej det är egentligen. Vad tänker ni på när ni hör ordet möte? Jag ser framför mig femton kostymklädda vita män runt ett avlångt bord i ett glödlampsgult, fisljummet kontorsrum. Vilket är en jätterolig bild, med tanke på att mötet med Always var i ett dagsljust mediebyrårum med kaffe och bulle.

Pratade videoteman för nästa år och jag tyckte det var kul att den polska kvinnan som jobbat i London bröt på superstark Londonska, den svenska kvinnan som jobbat i Schweiz pratade fransk engelska, Splay-Viktor pratade svengelska och jag själv har nån hittepåblandning av pappas brittiska och vardags-amerikanska. Kände mig sjukt international. Clara International in the house.