För typ fem dagar sen slog jag i mitt ena lår i garderobsdörrskanten. (Jag vet inte. Fråga inte.) Min första tanke var – eftersom jag är queen på att få stora jävliga blåmärken över hela kroppen utan att ha en aning om hur jag lyckas – detta måste jag komma ihåg.

Idag har jag, mycket riktigt, ett litet blåmärke på höger lår. Det som däremot gör mig förbannad är att jag har ett ännu större på vänster lår.

Alltså näe. Jag har ingen aning om vad jag gjort för att lyckas få ett mindre och ett mördarblåmärke på exakt samma ställe på båda låren. Jag blir fan provocerad. Nu får det vara nog. Jag avgår från livet. Kommer ge mig själv utegångsförbud snart. Skärp mig.

Hej bloggreadurz.

Hur mår ni?

Jag och mitt babyhår sitter och äter överbliven morotskaka.

Kom precis hem. Min hjärna är mos. Kan inte tänka klart. Är så trött att det är el cray cray.

MEN HOPPSAN SA!!!!! Vad är det där? Varför är hela min vänstra överarm blodig, varig och täckt av plastfolie? Och VAD I HELVETE är det där SVARTA SOM SER UT SOM EN TATUERING????

Det är det. En tatuering. Det är en tatuering. Det blev en tatuering. Idag tatuerade jag mig. Jag är tatuerad. Ursäkta.

Tänkte egentligen inte visa förrän i min vlogg på måndag, men för i helvete. Jag har blivit nålhuggen under fyra timmar idag. Måste ju få visa någon mer än min anti-tatuerings-mamma. Ni får en smygkik. Ser ni vad det är?

Den är inte helt färdig, trots att jag låg på en och samma tatueringsbrits mellan klockan 1130 och 1630 idag, så ska tillbaka och fixa det sista om några veckor. Skulle egentligen kört hela vägen fram till 17 men alltså, testa för all del själva att hugga lite nålar i underarmens gäddhäng. Med andra ord: jag låg och vred mig i plågor, så fick sluta en halvtimma tidigare.

Gör det ondare att föda barn än att tatuera sig ska jag fan aldrig ha barn.

Äter alltså överbliven kaka för att förhoppningsvis bli så sockerchockad att jag tillfälligt glömmer bort att jag kommer dö med den där saken på armen. Förväntar mig att överrösas med rosor och komplimanger om hur vacker den är. Eller ja, det lilla ni fått se i alla fall. Tack på förhand.

…………. jag har vaccinerat mig.

Se sorgen i mina ögon. Se den, ta in den och känn den. Känn smärtan när nålen under tre sekunder penetrerade min vänstra överarm. Känn yrseln när blodet rusade till huvudet i panik. Känn skräcken i de korta, snabba andetagen som ofrivilligt uppstod trots att jag intalat mig att andas lugnt för det kommer gå bra.

Det roliga var att jag helt glömt bort att vara nervös. Jag promenerade glatt till kliniken, lyssnade på M.I.A, nynnade lite, gick upp för trapporna, klev in genom dörren, fyllde i en blankett, fick vaccinsrekommendation. Skitlugn, hela tiden.

Sen tog de fram sprutan. Och jag tänkte, vänta lite nu. Jag är ju ganska rädd för det här.

Aja. Jag fick mitt jävla vaccin i alla fall. Nu ska jag bara dit en gång till för ytterligare två sprutor, så är jag fit for Indien. Ni kan kalla mig superwoman.

Minns ni när jag tog blodprov förra året?

Det mindes jag extra väl igårkväll. Mindes hur världens tjockaste nål penetrerade mitt lilla, oskyldiga armveck och pumpade ut litervis av tjockt, rött blod som fyllde ett kubikkilometer stort provrör. Mer eller mindre. Det är så jag minns det i alla fall.

I april åker jag till Indien (SÅ KUL!! ska berätta mer när det närmar sig). I Indien finns sjukdomar. Mot sjukdomar behöver en vaccin. Vaccin innebär sprutor. Sprutor innebär fruktansvärda minnen från blodprovstagningar förra året.

Jag hade svårt att sova inatt. Var inte direkt höjden av taggad, om vi säger så. Vaknade med magont och kände mig snurrig när jag gick den femton minuter långa promenaden till vaccinkliniken. Gick in i väntrummet och försökte dämpa min livrädda huvudvärk med positiva tankar. Du är inte rädd. Du kan ta spruta. Du är inte rädd.

Fick komma in och fylla i en blankett om jag någonsin dött av något vaccin (typ). Berättade vart jag skulle resa, hur länge och hur jag skulle bo. Blev rekommenderad vaccin mot Hepatit A & B. Som var slut.

Slut. Sista dosen blev insprutad i någon annans arm igårkväll, ungefär samtidigt som jag började kallsvettas av tanken på långa, stickande nålar. Så jag fick boka in en ny tid och gå hem igen. Jaha.

Är asbesviken, trots allt, för nu måste jag ju gå igenom samma nervösa plåga på nytt. Ugh. Jag har en bra hårdag i alla fall. Det är alltid något.

Hej bloggys. Hur mår ni? Jag har haft världens chilligaste dag. Och då menar jag som i chill. Inte chilli. Vaknade, skrev manus till nästa Alwaysvlogg medan jag åt långfrukost och varvade med youtubeklipp på barn som säger roliga saker. Åkte till Splay för möte med Micke the Manager Man. Åt falafellunch och satt sedan på Espresso House i några timmar och skrev bok.

Hade varit en helt perfekt dag, om det inte vore för att jag har ont typ överallt. Det är sant. Jag skulle kunna dra alla ställen på min kropp som smärtar just nu, men jag tror att adamsäpplet och uppåt är ungefär det ni orkar stå ut med ikväll. Lyssna noga nu.

Kolla ovanför mitt ögonbryn. Ser ni bulan? Japp. Innebrännar-finne extraordinaire. Aj som fäään.

Jag har varit oavbrutet täppt och ultrasnorig sedan typ två veckor tillbaka. Detta är inget konstigt, det är något helt vanligt i mitt liv som kommer och går, utan att jag för den sakens skull blir sjuk. Däremot brukar jag blöda näsblod om jag är på väg att bli förkyld, och detta hände i förrgår. Sedan dess har näsborren som blödde varit konstant öm. Det gör ont bara att tvätta ansiktet. Wat.

Igår bet jag mig i läppen när jag åt. Skrek FITTJERKER (tack, T9, för bästa svärordet) och fortsatte äta. Bet mig igen. Skrek lite till. Såret lugnade sig och jag gick ut på kvällen. Ungefär runt midnatt, mitt på dansgolvet, började en känsla misstänkt likt fläskläppskänslan uppenbara sig i min nedre läpp och jag insåg att det var såret som utan orsak börjat svullna upp. Kom hem strax efter 01, åt en macka och bet mig. Och bet mig igen. Och igen. Och det blödde. Och skinnslamsorna hängde. Och jag skrek lite till.

Ja. Aj. Ska inte gå in på fler detaljer.

Och som om ovanstående inte vore nog, tror jag att jag håller på att bli förkyld på riktigt. Mina halsmandlar känns lika stora som frickin tennisbollar. Tänk er känslan av att ha försökt knö ner två tennisbollar i halsen. Exakt så känner jag nu. Tror jag. Jag har aldrig testat att knö ner tennisbollar i någon kroppsdel alls, men jag har ju fantasi liksom.

Min enda tröst är att jag är inne på mensdag 4 och jag har inte haft minsta lilla antydan till mensvärk. Lovar att jag kommer utveckla endometrios under natten, bara för att.