First of all: kolla vilken artsy bild jag tog på Johanna på pendeltåget imorse. Jag undrar också varför jag inte har tumblr.

Och så till saken: Hitta Nemo utgör så stor del av min barndom. Den kom ut 2004. TVÅ TUSEN FYRA. I DID MY WAITING. 12 YEARS OF IT.

Idag var vi på PREMIÄREN av HITTA DORIS!

Men inte för att vi är vilka nissar som helst, utan för att en av oss har en fecken röst i filmen!!!

Gissa vem av oss. Exakt. Jag.

Tadaaaa. Detta är min karaktär. Hon är namnlös men kallas för ”kycklingfisk”. Har överbett och läspar. En otroligt stark karaktär. Är ju till och med på affischen.

Filmen visades på iMax-bion i Solna, som tydligen ska vara jättespeciell för att den är stor. Eller något sånt.

Jag: Hur lång är filmen, förresten?

Johanna: Ungefär såhär lång.

Och den var bra! Mysig. Doris ska hitta sina päron. Spoiler alert: hon hittar dem. Jag grät en skvätt.

Sen var jag med i eftertexterna och min mobilkamera var seg så jag hann nästan försvinna. Men jag hann. Haha. 1-0.

Hitta Doris med svensk dubbning får 5 av 5 nässprejar! Mest för att jag även gör rösten till en liten krabba i ett akvarium men det hade jag glömt bort. Jättetrevlig överraskning.

HEJ jag tror jag har sträckt mig kan någon hjälpa

Idag kom jag hem från Göteborg. Sprang direkt till en intervju och fotografering med tidningen Amelia, och direkt därifrån till galapremiären av Martha & Niki (JÄTTEMYSIG FILM om två tjejer som dansar hiphop, säkert helt fantastisk för dem som gillar dans, tre varma och gosiga nässprayar i betyg från mig). Och någonstans under filmen kände jag att mina trosor satt lite väl långt upp i slidgången. Så satte mig på något konstigt sätt för att rätta till dem. Och nu har jag någon form av sträckning i axeln. Vad i helvete.

Anyway. Ni har väl inte missat min video med Troye Sivan som kom ut i måndags?!

Brukar sällan bli nervös inför den här typen av intervjuer längre, men var otroligt, alltså OTROLIGT nervös inför denna. Det är därför jag skrattar orimligt mycket åt allt han säger. Men tyckte att den blev bra ändå? Han var så snäll.

Ah well, är sjuk som en lite röv (igen) (är någon förvånad) (nä) så tänkte lägga mig tidigt ikväll. God natt.

Glad alla hjärtans dag, mina gummiplommon!

Tänkte bara skriva och önska er en fin dag och, dagen till ära, skriva lite om Fifty Shades of Grey som jag såg i torsdags på galapremiären. Japp. Den såg jag. That happened.

För det första tänker jag gå rakt på sak och säga att det var en värdelös film. Alltså på riktigt. Och då är jag inte ens jättepryd. För er som levt under en sten de senaste åren, kan jag berätta att Fifty Shades of Grey, kort sagt, är en porrfilm. Min mamma hade lämnat biosalongen i ren protest efter tio minuter om hon varit där. Hon är pryd.

Det hela börjar med att huvudpersonen Anastasia ska intervjua mångmiljardären Christian Grey som alla säger är assnygg men som egentligen inte alls är det. Hon är övernaturligt blyg och av någon jävla anledning blir Christian kåt som fan av detta, trots att han jobbar på en plats med cirka hundra supersexiga sekreterare. Hon får sin intervju och ringer sedan Christian på fyllan. Han ragear över att hon är lite ”på kanelen” – fullt befogat (nä) – och åker för att hämta henne – som en gör (speciellt när en träffat en människa en enda gång tidigare) (nä). Någon dag senare tar de en kaffe (eller om detta var innan Anas supercraycray fylla, jag minns inte, men det är inte relevant ändå), de har en konversation som är lika givande som att stirra på en hög av hundbajs, Christian lägger tre fingrar på Anas kind, hon upplever något som är misstänkt likt en vaginal orgasm och han skriker sen att hon ska stay away from me eftersom I don’t do romance.

Wow, Chrille. Chilla.

Sedan händer ungefär ingenting under filmens resterande två timmar, bortsett från extremt grafiska sexscener, Ana som biter sig i läppen och Christian som är en creepy stalker dude som jag personligen hade velat eskortera till yttre Mongoliet med första bästa godståg.

Å andra sidan fick vi goodiebags med godis, så jag ger filmen fem av fem nässprayar.

Igår var en stor dag.

Eller nä. Det var en helt vanlig söndag. Men det var liiiite coolt att gå på galapremiären av en film som du själv lagt röster på.

Johanna och Sara joinade mig till biografen. Det var vi, massa kändisar och deras barn. Mikael Persbrant himself satte sig med sin son precis bredvid Sara. Vi kan eventuellt ha fangirlat lite. Diskret, såklart.

Sara tog den här bilden på mig och Johanna. Tar med den enbart för att vi ser sååå coola ut. 3D-glasögon is the shait.

Sen såg vi den (Big Hero 6 alltså. Insåg precis att jag inte nämnt filmens namn en enda gång hittills. Hahaha), spetsade öronen som fan varje gång ljud från folksamlingar hördes, kvävde skrik när Kapsel i startläge. Kapsel aktiverad hördes högt och tydligt i min egen ljuva Göteborgsstämma och highfiveade när mitt namn rullade förbi i eftertexterna.

En helt vanlig söndag, alltså.

Här ska ni få höra en sjuk grej. Jag har gått på bio fyra gånger inom loppet av sex dagar. Ja, det är sant. Och ja, jag har ett liv utöver att se på film. Sedan förra torsdagen till i onsdags såg jag Wild, Jönssonligan, Birdman och Pride och eftersom jag bara skrivit om en av dessa filmer hittills här på den lelle bloggen tänkte jag idag skriva en

~*BIOGUIDE*~

Var på förhandsvisning av Wild förra torsdagen. Handlar om en badass gurl som missbrukat sex och droger och som bestämmer sig för att gå en 177 mil lång vandring i vildmarken för att hitta sig själv.

Bäst: Älskar Reese Witherspoon. Satt hela filmen och fnissade varje gång hon åt något med en sked. Reese With-her-spoon. Lol. Också jätteskönt att se en karaktär som är osminkad och osmal och att INGENTING handlar om hennes kropp och utseende över huvud taget. YAAAZ.

Sämst: Första scenen där hon pga skoskav rycker bort en sönderblodad stortånagel, AJJJJJJ.

I tisdags var jag och Johanna på förhandsvisingen av Jönssonligan – den perfekta stöten. Fyra kewl kidz gör upp en plan för att bryta sig in i ett idiotsäkert bankvalv och stjäla femhundra miljarder kronor.

Bäst: Att jag får känslan av att sitta och se på Oceans Eleven med svenskt tal. Fast inte dubbat alltså. Utan bra. Även uttrycket ”spräng mig i arslet” passar bra in som något av det bästa.

Sämst: Den är en och en halv timma lång och känns jättekort, men hade lätt kunnat vara två timmar och kännas lagom lång. Slutet känns lite för hastigt.

Förra veckan såg jag Birdman också. En gammal skådespelare som är way past sina glansdagar som superhjälten Birdman sätter upp en pjäs på Broadway. Emma Stone spelar hans druggy dotter och saker blir rätt schizofrena.

Bäst: Att de filmat hela filmen så att det ser ut som att de aldrig klippt!!! Det är en och samma kameravinkel genom hela, med strategiska klipp i mörka passager eller i någons rygg, men det blir sååå snyggt.

Sämst: Kändes som en guldgruva av djupa metaforer och jag fattade ingenting.

Avslutade min bio-streak i onsdags med att se Pride. London, 80-tal, homofoba gruvarbetare strejkar men grupper av homosexuella startar insamlingar för att hjälpa till. Ripoff på This Is England-introt med gamla protestfilmer ackompanjerat av glada, totalt opassande trudelutter, men sen dyker även Joe Gilgun upp i bild och då känns allt förlåtet.

Bäst: Rollistan!!! This is England-Woody och Sherlock-Moriarty ihop med halva Harry Potter-casten.

Sämst: Homofobin gör mig så jävla ARRRRG

Sådääääär. Varsågoda. Iväg på bio med er nu.