Söndag. Hur var helgen? Igårkväll satt jag och klippte morgondagens vlogg medan det var fullkomligt snökaos ute. Åt en halv påse chips på egen hand och det var så jävla gott. Med ena handen i redigeringsprogrammet och andra handen i chipspåsen slog det mig hur glad jag är att jag inte har något nyårslöfte om att träna. Det bästa med träning är ögonblicket när en tänker fuck it, ger upp, virar in sig i en filt och utan tvekan äter upp allt onyttigt som går att hitta i skafferiet.
Jag joggar ibland och gymmar ibland. Emellanåt får jag perioder där jag älskar träning, känner hur jag blir piggare och gladare och tränar flera dagar varje vecka. Lika ofta tränar jag inte alls, orkar inte, dels för att jag är lat men dels för att jag, samtidigt som jag börjar träna, också blir så himla medveten om vad jag äter. Jag blir hungrigare, för att täcka energiförbrukningen, men någon del av hjärnan får spel och tycker att jag inte borde äta så mycket som jag gör.
Ibland blir jag intervjuad. Skitofta får jag frågan om mina bästa fitnesstips. Det är världens tråkigaste fråga, alla kategorier, eftersom 1. jag är ingen fitness-förespråkare, och 2. jag anses redan vara fit eftersom jag är smal. Jag brukar inte vilja svara, även om jag tränar regelbundet, så jag säger att jag har bra gener. Det är inget bra svar, tycker journalisten, och går vidare med att fråga om hur ofta jag tränar.
Igår när jag åt chips började jag tänka på träning. När jag tränar börjar jag tänka på min kost. När jag blir intervjuad vill folk veta hur jag håller mig fit. Fit träning fitness löpning core fit fitta. Det blir maniskt, som att vi är rädda för något. Vad är det vi är så rädda för, eftersom vi så oavbrutet hetsdiskuterar träning?
Att bli tjocka.
Och vad kallas detta?
Fatshaming, people!
Eller ja. Indirekt fatshaming, kanske. Men vi hetsas till träning eftersom vi ska hålla oss hälsosamma och hälsosamt är lika med smalt och tjockt är inte lika med smalt för tjockt är dåligt och VE DEN SOM INTE VILL VARA SMAL!!1
För det är ju faktiskt skillnad när jag säger att jag åt en halv påse chips, och när en tjock person säger att hen gjorde det. Jag får lov, då är jag cool och normbrytande, för jag är smal och jag kommer fortsätta vara smal. Som om jag skulle vara extra duktig, på något sätt. Som om tjock och smal måste hållas som motsatser, två ändar i spektrat fult till fint.
Nu råkar jag vara smal. Jag råkar gilla onyttiga saker, också. Någon dag, om tio år när min goda ämnesomsättning säger farväl, kommer jag antagligen bli tjock (åtminstone tjockare) men jag hoppas av hela mitt hjärta att jag den dagen fortfarande kan skriva att jag ”Åt en halv påse chips på egen hand och det var så jävla gott” utan att tänka andra följdtankar än om huruvida jag vill ha mer eller inte.
