Peope of the bloggosphere. Jag är kär. Materiellt. I min nya kamera. Haleluja.

Jag hämtade ut mitt nya minneskort idag. Åkte hem, hämtade kameran och åkte till Vapiano i Gamla Stan.

Kan vi bara… kan vi bara ta en sekund av tystnad och känna the amaze över att ingen av bilderna i detta inlägg är redigerade? Mer än att de är nedskalade i storlek då, alltså. Min nya bästa vän heter f1,8.

Möt William. Denna trevliga herre har jag känt sedan 2008, då vi båda var reportrar på Göteborgs-Postens ungdomsredaktion Graffiti. Han är så snäll. Det är nästan lite synd om er som inte känner honom.

Vi åt pasta. För det är vad en gör på Vapiano. No shit. Det var gott.

Okej så bilden är oskarp men ändå skitsnygg?? Varför har jag bara haft f2,8 som lägst på mina tidigare objektiv? Varför? Varför? Har frågat mig själv varför typ fyrtio gånger sedan jag kom hem.

Vi kommer trivas så bra ihop du och jag, Canon.

I förrgår kom vi hem från Paris. Jag har fotat jättemycket, fast min kamera är mer en filmkamera än en fotokamera och därav är 90% av bilderna antingen suddiga, brusiga eller bara allmänt dåliga. Ja, jag ska köpa en bättre. Ja, det är bara något jag säger eftersom bra kameror kostar rövmycket och visserligen har jag pengar men jag är snål. Nej förresten, inte snål. ”Sparsam”.

Så jag kommer dessvärre inte göra en fotobomb, som det så fint heter på bloggspråk. Men å andra sidan finns det bara en enda bild från resan som är värd att se. Den tänkte jag lägga upp. Här kommer den.

Påhittad bakgrundsstory: en för omvärlden okänd människa från norra Kina på semester i Paris skulle fota Eiffeltornet. Hen ställde sig i den välkända parken sydost om tornet, vred på kameran för att få en estetiskt tilltalande fotovinken, tryckte av en bild och detta var vad denne kines beskådade under de tre sekunders preview på systemkamerans skärm. En tunnhårig, blekrosa europé med jättestor mun hade lyckats photobomba sig in i hörnet på bilden. Kinesen tittade förvånat upp från kameran och såg europén, hysteriskt fnissande, springa från platsen.

Verklig bakgrundsstory: det är ett jävla helvetesuppdrag att ta en selfie med systemkamera framför Eiffeltornet. Jag tog åtta bilder innan jag någon blev bra. Bilden ovan är inte den åttonde.

Nu ska ni få se bilder från när jag hängde i Elsa Billgrens studio!!!

Så många klänningar. Så gamla klänningar. Så fina klänningar. Kan liksom inte greppa att folk faktiskt fått dessa uppsydda och haft de på sig för en sisådär 70 år sedan.

Elsa var så fin. Och så sjukt påläst på allt vad historia heter, och hur den påverkat klänningars utseende och tillverkningsmetod. Dessutom är jag avundsjuk på hennes hårfärg. Trots att den är fake.

Elsa hade en parfym för ateljén och en parfym för henne själv. Båda luktade skitgott. Tänk er typ luftigt, dammigt, blommigt och en hint av farmor.

Jag gick mest bara omkring och var fascinerad.

Hårband! Med blommor! Jag hade ett liknande hårband med blommor när mina föräldrar gifte sig, fast blommorna var mindre och violblå, och det kliade så mycket bakom öronen att jag fick skavsår.

Lyfter på foten lite casual.

Foto: Gustav Udd/Art89 Television. Avsnittet hittar ni HÄR!

Om ni hade varit min kamera och hängt med mig i lördags hade ni fått beskåda detta trevliga. Och ja, jag lovar detta är det sista jag bloggar om Mello. Förutom mellovloggen som kommer någon gång i dagarna, så fort jag hinner filma vloggdelen någonstans in emellan Kanal 5-inspelningarna. Men annars – SISTA!

Innan genrepet mitt på dagen smet jag upp på läktaren och tog den här bilden. 28’000 människor får plats på alla dessa säten. Ta dessa säten gånger sju och ni får antalet prenumeranter jag har på youtube. Det underhöll jag mig med att tänka medan jag stod där uppe. Sedan halvsprang jag ner i fullskalig panik och verklighetsångest.

Ifall ni inte trodde mig förra veckan – här är veckans döda hit-men-inte-längre-gubbe. Finalen till ära var han sprängd. En arm fanns upptejpad på väggen fem meter fram. Den var dock lite svår att få med på bild.

Firade ett avklarat sista Eftersnack med en banan i logen. Bytte om till uppsnack-långklänningen till efterfesten. Den var så himla snygg. Är så brutalt lycklig över att jag får behålla alla kläder från turnén. Välkomna till mitt liv, alla skitsnygga klänningar.

Var såhär glad nöjd stolt lycklig.

Sen var det efterfest, från vilken jag har en endaste bild och det är ovanstående. Kom fram lagom till att Sanna sjöng sin vinnarlåt live på en scen som stod uppsmälld i mitten av lokalen. Hon är så himla duktig och så värd sin seger.

Sen hängde jag med min fina redaktion, HejaInternet, Melanie, Mahan Moin, Josef Johansson, Outtrigger, Oscar Zia och en av herr Ewalds dansare som prompt skulle påpeka samt klämma på mina gäddhäng, och be mig känna på hans egna icke-existerande. Det är där jag förvarar min ödmjukhet, ditt gubbslem.

Sedan åkte jag hem och sov. Det var skönt. Ännu ingen konstig tomhet över att det är över, men en viss vemodan över att jag inte får åka iväg nästa torsdag igen. Det har varit så jävla roligt. Tack igen för att ni har följt med hela vägen och varit så jäkla taggade och glada, även de veckor då det gått mindre bra. Jag är så glad att jag har er!

NU MINA VÄNNER! Nu är väskan uppackad! Bilderna är pillade på! Fingrarna är i sitt bästa bloggmode! Nuuuu KÖÖÖÖR VIIIIIII

Eller, ja. Hade så himla många bilder och kan inte bestämma mig vilka jag måste välja bort av de 32 jag redigerat, så vi tar detta i två etapper – lördag dag och lördag kväll – så får min beslutsångest en lite mildare uppgift att utföra.

Låt mig få presentera: LÖRDAG I LIDKÖPING

Vi börjar med en selfie. Alla blogginlägg blir bäst om man börjar med en selfie. Här är jag på hotellrummet, nyduschad och utvilad och med badgen redo på magen. Mot nya äventyr osv.

Någon, vet inte vem, vilket jag är jätteledsen över, har varje vecka suttit och tejpat såna här gubbar på golvet bakom scenen. Han dör på olika sätt varje lördag. I Örnsköldsvik blev han halshuggen, en annan vecka förblödde han. Här tror jag han får någon form av stöt? Budskapet var lite mer dolt denna veckan, men han är tecknet för hit men inte längre – såvida du inte vill bli ihjälsprungen av en stressad kameraman eller en sprintande dansare. Observera jättegärna vilken sida av varningen jag står på.

Ammotrack spelade. Var första band ut och jag tänkte shit vilken bra plats jag har här bredvid scenen, nu ska jag fota alla bidrag.

Lol. Nä. Det gjorde jag inte alls. Fota och att komma ihåg saker är inte egenskaper jag har på cv’t. Nästa gång jag tog upp kameran var en timma senare när Outtrigger spelade. Lokalpatrioten i mig vaknade och skrek HÄRRYDA KOMMUUUUUN med corna-nävar i luften.

Sedan, när min patriotism lugnat ner sig, kom jag plötsligt till insikt med vad som var på väg att hända. Dimman. Den närmade sig. Jag stelnade till. Var detta slutet? Vart kunde jag ta vägen? Hur får man snabbast ut tusentals människor ur en arena? Sedan insåg jag att jag inte var med i Hunger Games och att röken inte skulle ge mig dödliga kramper vid kroppskontakt. Då var det lugnt.

Sedan spelade Emmelie de Forest hennes nya låt Rainmaker. Det har regnat i Stockholm idag. Coincidence? I think not.

Och avslutningsvis från min lördag i Lidköping får ni en bild på mig och Lina, som ni som sett Eftersnack känner igen. Green room-reporten numero uno. Hon har alltid skitsnygga naglar. Avundsjuk.

Snart kommer bilderna från lördag kväll och efterfesten! C ya lateroz

Ps. Det var alltså Martin Stenmarck som gömde sig i Björne i förra inlägget. Grattis alla rättgissare! Ni ALLA får flera liter ära. Här. Ta för er.