Glad alla hjärtans dag, mina gummiplommon!

Tänkte bara skriva och önska er en fin dag och, dagen till ära, skriva lite om Fifty Shades of Grey som jag såg i torsdags på galapremiären. Japp. Den såg jag. That happened.

För det första tänker jag gå rakt på sak och säga att det var en värdelös film. Alltså på riktigt. Och då är jag inte ens jättepryd. För er som levt under en sten de senaste åren, kan jag berätta att Fifty Shades of Grey, kort sagt, är en porrfilm. Min mamma hade lämnat biosalongen i ren protest efter tio minuter om hon varit där. Hon är pryd.

Det hela börjar med att huvudpersonen Anastasia ska intervjua mångmiljardären Christian Grey som alla säger är assnygg men som egentligen inte alls är det. Hon är övernaturligt blyg och av någon jävla anledning blir Christian kåt som fan av detta, trots att han jobbar på en plats med cirka hundra supersexiga sekreterare. Hon får sin intervju och ringer sedan Christian på fyllan. Han ragear över att hon är lite ”på kanelen” – fullt befogat (nä) – och åker för att hämta henne – som en gör (speciellt när en träffat en människa en enda gång tidigare) (nä). Någon dag senare tar de en kaffe (eller om detta var innan Anas supercraycray fylla, jag minns inte, men det är inte relevant ändå), de har en konversation som är lika givande som att stirra på en hög av hundbajs, Christian lägger tre fingrar på Anas kind, hon upplever något som är misstänkt likt en vaginal orgasm och han skriker sen att hon ska stay away from me eftersom I don’t do romance.

Wow, Chrille. Chilla.

Sedan händer ungefär ingenting under filmens resterande två timmar, bortsett från extremt grafiska sexscener, Ana som biter sig i läppen och Christian som är en creepy stalker dude som jag personligen hade velat eskortera till yttre Mongoliet med första bästa godståg.

Å andra sidan fick vi goodiebags med godis, så jag ger filmen fem av fem nässprayar.

Här ska ni få höra en sjuk grej. Jag har gått på bio fyra gånger inom loppet av sex dagar. Ja, det är sant. Och ja, jag har ett liv utöver att se på film. Sedan förra torsdagen till i onsdags såg jag Wild, Jönssonligan, Birdman och Pride och eftersom jag bara skrivit om en av dessa filmer hittills här på den lelle bloggen tänkte jag idag skriva en

~*BIOGUIDE*~

Var på förhandsvisning av Wild förra torsdagen. Handlar om en badass gurl som missbrukat sex och droger och som bestämmer sig för att gå en 177 mil lång vandring i vildmarken för att hitta sig själv.

Bäst: Älskar Reese Witherspoon. Satt hela filmen och fnissade varje gång hon åt något med en sked. Reese With-her-spoon. Lol. Också jätteskönt att se en karaktär som är osminkad och osmal och att INGENTING handlar om hennes kropp och utseende över huvud taget. YAAAZ.

Sämst: Första scenen där hon pga skoskav rycker bort en sönderblodad stortånagel, AJJJJJJ.

I tisdags var jag och Johanna på förhandsvisingen av Jönssonligan – den perfekta stöten. Fyra kewl kidz gör upp en plan för att bryta sig in i ett idiotsäkert bankvalv och stjäla femhundra miljarder kronor.

Bäst: Att jag får känslan av att sitta och se på Oceans Eleven med svenskt tal. Fast inte dubbat alltså. Utan bra. Även uttrycket ”spräng mig i arslet” passar bra in som något av det bästa.

Sämst: Den är en och en halv timma lång och känns jättekort, men hade lätt kunnat vara två timmar och kännas lagom lång. Slutet känns lite för hastigt.

Förra veckan såg jag Birdman också. En gammal skådespelare som är way past sina glansdagar som superhjälten Birdman sätter upp en pjäs på Broadway. Emma Stone spelar hans druggy dotter och saker blir rätt schizofrena.

Bäst: Att de filmat hela filmen så att det ser ut som att de aldrig klippt!!! Det är en och samma kameravinkel genom hela, med strategiska klipp i mörka passager eller i någons rygg, men det blir sååå snyggt.

Sämst: Kändes som en guldgruva av djupa metaforer och jag fattade ingenting.

Avslutade min bio-streak i onsdags med att se Pride. London, 80-tal, homofoba gruvarbetare strejkar men grupper av homosexuella startar insamlingar för att hjälpa till. Ripoff på This Is England-introt med gamla protestfilmer ackompanjerat av glada, totalt opassande trudelutter, men sen dyker även Joe Gilgun upp i bild och då känns allt förlåtet.

Bäst: Rollistan!!! This is England-Woody och Sherlock-Moriarty ihop med halva Harry Potter-casten.

Sämst: Homofobin gör mig så jävla ARRRRG

Sådääääär. Varsågoda. Iväg på bio med er nu.

FILMRECENSION: Gravity
En recension av Clara Henry

Filmen börjar med en ”fade in-fade out”-text som väldigt pedagogisk förklarar hur omöjligt det är att leva i rymden. Sen kommer ett ljud, iiiiiiiiii, typ tinnituss, som växer starkare och starkare och starkare (IIIIIIIIIIIIIIII!!!) och sen när det är som allra högt och en tror att nu sprängs snart mina trumhinnor, då blir det helt knäpptyst (förutom allt påsprassel och popcornknaper) och man ser jorden sett från rymden. Sen får vi träffa huvudpersonerna som är astronauter, den ena är sjukt klämkäck och den andre, huvudhuvudpersonen, mår lite illa. Sen blir det PANIK när rymdskrot flyger mot dem och AAH säkerhetslinan lossar och huvudhuvudpersonen Ryan flyger ut i cyberspace och PANIK!!!! men så blir hon räddad men sen är det PANIK IGEN!!! för alla andra är döda och sen är det PANIK!!!! cirka var femte minut hela filmen igenom.

Den är dock sjukt snygg gjord med helt störda green screen-effekter och jäääättelånga scener utan minsta klipp (!!) och eftersom man som publik så tydligt kände den tomma och ensamma känslan av rymden, ger jag Gravity tre av fem glada nässprayar.

FILM: THOR
En recension av Clara Henry.

Bild: SantaBanta.com

Filmen börjar med en sinnessjuk mängd namedroppande. En röd sörja som liknar blodig fanta svävar omkring i luften med it’s mainly purpose att vara ond, man får veta att han där än ond och han där är god och dessa är olika världar. Sedan presenteras tittaren för en rad fornnordiska asagudar, vilket är nice för min inre patriot skriker NORDEN, NORDEN!!!, vevar intensivt med knuten näve och proppar munnen full med popcorn. Loke, T(h)or, Oden etcetera. Därefter åker vi till London och Nathalie Portman och hennes vad jag antar är ragg och hennes kollega Kat Dennings (här jublade mitt inre igen eftersom Kat är ca bäst). De åker och hittar motsatsen till tyngdlagen, slänger för nöjes skull skor och bilnycklar i ett maskhål och sen hamnar Portman i knipa genom att den röda onda sörjan åker in i hennes kropp och ger henne fet GURL POWAH. Vidare i filmen får vi se Stellan Skarsgård naken, en overklig mängd amerikaner i London och osynliga rymdskepp som ska bekämpas eftersom de står på samma sida som den onda röda sörjan. Egentligen minns jag inte vad som hände här eftersom jag hade fullt upp med att vara rastlös och skapa mentala listor över vad jag måste hinna med att göra i helgen. Bland annat köpa en anteckningsbok för att skriva ner dessa mentala listor i. Sa jag förresten att jag inte sett första filmen och därför inte förstod sådär jättemycket under första timmen av denna?

Filmen klarade dock Bechdeltestet med god marginal samt innehöll den fantastiska repliken ”MJAULNJAUR!”, det vill säga Nathalie Portmans tappra försök att uttala ”mjölner”, och förtjänar därför betyget tre av fem starka nässprayar.