FILM: THOR
En recension av Clara Henry.

Bild: SantaBanta.com

Filmen börjar med en sinnessjuk mängd namedroppande. En röd sörja som liknar blodig fanta svävar omkring i luften med it’s mainly purpose att vara ond, man får veta att han där än ond och han där är god och dessa är olika världar. Sedan presenteras tittaren för en rad fornnordiska asagudar, vilket är nice för min inre patriot skriker NORDEN, NORDEN!!!, vevar intensivt med knuten näve och proppar munnen full med popcorn. Loke, T(h)or, Oden etcetera. Därefter åker vi till London och Nathalie Portman och hennes vad jag antar är ragg och hennes kollega Kat Dennings (här jublade mitt inre igen eftersom Kat är ca bäst). De åker och hittar motsatsen till tyngdlagen, slänger för nöjes skull skor och bilnycklar i ett maskhål och sen hamnar Portman i knipa genom att den röda onda sörjan åker in i hennes kropp och ger henne fet GURL POWAH. Vidare i filmen får vi se Stellan Skarsgård naken, en overklig mängd amerikaner i London och osynliga rymdskepp som ska bekämpas eftersom de står på samma sida som den onda röda sörjan. Egentligen minns jag inte vad som hände här eftersom jag hade fullt upp med att vara rastlös och skapa mentala listor över vad jag måste hinna med att göra i helgen. Bland annat köpa en anteckningsbok för att skriva ner dessa mentala listor i. Sa jag förresten att jag inte sett första filmen och därför inte förstod sådär jättemycket under första timmen av denna?

Filmen klarade dock Bechdeltestet med god marginal samt innehöll den fantastiska repliken ”MJAULNJAUR!”, det vill säga Nathalie Portmans tappra försök att uttala ”mjölner”, och förtjänar därför betyget tre av fem starka nässprayar.