Hej bloggen. Jag har varit hos tandläkaren. Det är synd om mig.

Tandsten har en tendens att älska mig. Det är ingen ömsesidig känsla, så en gång om året går jag och skrapar bort skiten hos tandläkaren. Har en ståltråd fastlimmad på insidan av tandraderna, som tydligen de flesta som haft räls får för att tänderna inte ska flytta sig tillbaka till sina ursprungslägen, och eftersom jag redan är prone för tandsten så gör ståltrådshelvetet inte saken bättre eftersom där hamnar massa skit under och runt om som är svinsvårt att få bort. Vilket leder till att jag får feta inflammationer i tandköttet och blöder som ett troll i käften av att bara typ tvätta ansiktet, och så vidare.

Hur som helst. I förra veckan tog vi bort tandsten i överkäken. Idag skrapade vi underkäken. JAG FICK BEDÖVNING. FÖR ATT TA BORT TANDSTEN. Förstår ni hur illa det är då? 

Nu har jag en bortdomnad underkäke. Kan inte känna min läpp. Och allt gör ont. Allt som jag inte har någon känsel i värker. Logiskt. Känns som när en varit hos specialtandläkare och spänt åt rälsen. Kan inte prata ordentligt och allt värker. Ni som har haft räls fattar. Det är synd om mig. 

Så jag har fått nålar stuckna i tandköttet både denna veckan och förra. Och så fick jag en nål stucken i örat också, för jag kunde helt enkelt inte få nog. Tog nämligen hål i örat i fredags:

Kristina var med. Jag höll henne i handen för jag trodde att hon skulle typ kräkas, eller åtminstone få någon form av sur uppstötning, när de körde nålen genom örsnibben. Hon överlevde. Jag med! Ni får se örat sen när det läkt ordentligt. 

Men jag tänkte berätta en annan grej också, som inte alls har med nålar att göra. Det hela börjar för sviiiinlänge sen. Snart fyra år sedan. Detta har jag redan bloggat om en gång, men risken att ni inte hängde med på den tiden är rätt stor, så vi tar den igen:
Jag målade naglarna imorse.

Jag: *skakar händerna i luften så att lacket ska torka*

Kimba: Blås på dem. Det går fortare då.

Jag: Åhh, önskar jag hade en sån liten plastapa som sitter och blåser på naglarna när man målat dem.

Pap (ropar): Christoffer!

Christoffer: Mm?

Pap: Kom hit. Clara behöver din hjälp.
Hahahaha. Har tänkt på detta ofta genom åren. Det är så jävla roligt. Och det roligaste är att Kimberlys julklapp till mig var JUST EN SÅN HÄR APA!!!!

Blev helt chockad. Och jätteglad. Och sen fett besviken för den blåser inte ur munnen utan ur ett litet hål nere vid plattan, och blåsten missar dessutom fingret, så den är egentligen helt meningslös. Och sen blev jag glad igen för jag kom på att det i alla fall skulle bli ett svinroligt blogginlägg.

Anyhoo. Det var allt jag hade att berätta från min julledighet. Hur har ni haft det? Vad har ni gjort?

Nu ska jag åka till människan jag är kär i på Gotland! Tjoho! Aldrig varit där förut! Raukar och saffranspannkake!

Go jul finisar.

Ello blog how u doin

Ibland kanske en är ensam hemma en lördag. Ibland kanske alla ens kompisar är på Kents sista konsert och en har redan sett dem så en sitter hemma och undrar vad en ska göra. Så en hittar på något att göra. Som till exempel att bada sin katt.

Har världens sämsta kattsand. Den klumpar sig inte ordentligt så kattlådan luktar mer och mer sandigt kiss för varje dag. Och alltså även Bob, och halva lägenheten, eftersom sanden har en tendens att fastna i hennes päls och trilla ur överallt. 

Kissekatt, literally. 

Ska slänga hela lådans innehåll men väntar på en hembeställning av ny sand, så står just nu MAKTLÖS mitt i all pisslukt. Så för att gör en lång lördagskvällshistoria kort tröttnade jag och badade den lelle hårbollen. Måttligt uppskattat.

En annan grej som däremot är fett uppskattat (av mig själv i alla fall) är min EXOTISKA JULGRAN!

Olof Palm med paket under. Sånt som händer i en lägga på 40 kvadrat när en definitivt inte har plats för en ordentlig gran, eller, för den delen, äger en julgransfot.

Blöt katt och en julplanta. Bring the julstämning.

GOD JUL KOMPISAR!

Vi har skärmfri jul i vår familj. Ett väldigt diktatoriskt beslut. Med några undantag, såklart: inga mobilskärmar förutom när mamma ska posta julklappsbilder på facebook. Och inga mobilskärmar förutom när ingen annan ser, det vill säga att det är fullt okej att smsa på toan.

Jag föreslog vid frukosten att mobilskärmar skulle vara tillåtna under Kalle. För att vi alla redan kan varenda jävla replik och det helt ärligt är ett gräsligt program. Mamma tog det inte så bra.

Annars då. Igår byggde jag, Kimba och pappa pepparkakshus. Inspirerade av Ijustwanttobecool blev det Eye of Sauron.

Visst blev det fint. Konflikterna var ett faktum. Här tycker till exempel pappa att det är en jättebra idé att flytta hela huset, medan mamma och Kimberly inte tycker det.

Så nu sitter vi och lyssnar på den där julskivan som alla svenska hem äger, jag är uttråkad, Kimberly är rastlös, mamma är stressad och pappa bryter mot skärmförbudet. Har ingen aning om var min lillebror är. Det är fint. Äkta jul.

God jul alla! Jag hoppas ni äter något gott och mår bra idag. Fridens.

Dagens fråga: suger Clara på julkappar som i att hon är värdelös på att hitta julklappar, eller suger Clara på julklappar som i att hon slickar på kanterna eftersom det är gott? Det får ni veta om ni tittar på vloggen.

Och ja! Nu är det äntligen officiellt! Imorgon reser jag till Filippinerna med Musikhjälpen 2015!

Detta är crewet. Från vänster: producent-Maria, projektledar-Pär, JAG, fotograf-Andreas och researcher-Hanin. Med reservation för titelfel. Jag gillar att titulera folk, det gör det enklare att komma ihåg vilka de är. Problemet ligger bara i att jag sällan vet vad folk faktiskt gör för något. Världens bästa gäng, hur som helst.

Så, ja. Filippinernar alltså. Vilken jäkla resa. Ska som vanligt försöka blogga så mycket jag kan, men vet redan nu att antalet sömntimmar kommer bli ännu mindre än vanligt samt att wifi-tillgången inte är den bästa, så vi får se hur det går. Har åtminstone en vlogg planerad för nästa vecka, så den slipper ni inte.

Wish me luck. Vi hörs i etern.

Ode till mina nya Doctor Martens som jag i dagarna tre gått runt med hemma i huset för att gå in och töja ut innan jag vågar använda dem på riktigt.

Midvinter-annandagens köld är hård, 
frosten gnistra och glimma. 
Jag plågar fötter med docsen på 
skoskav efter bara någon timma. 
Hälarna skriker, de vill inte mer
blåsor bildas och såren blir fler,
jag tappar hela min livstro.
Jävla stenhårda skitsko.