Hej bloggen. Jag har varit hos tandläkaren. Det är synd om mig.

Tandsten har en tendens att älska mig. Det är ingen ömsesidig känsla, så en gång om året går jag och skrapar bort skiten hos tandläkaren. Har en ståltråd fastlimmad på insidan av tandraderna, som tydligen de flesta som haft räls får för att tänderna inte ska flytta sig tillbaka till sina ursprungslägen, och eftersom jag redan är prone för tandsten så gör ståltrådshelvetet inte saken bättre eftersom där hamnar massa skit under och runt om som är svinsvårt att få bort. Vilket leder till att jag får feta inflammationer i tandköttet och blöder som ett troll i käften av att bara typ tvätta ansiktet, och så vidare.

Hur som helst. I förra veckan tog vi bort tandsten i överkäken. Idag skrapade vi underkäken. JAG FICK BEDÖVNING. FÖR ATT TA BORT TANDSTEN. Förstår ni hur illa det är då? 

Nu har jag en bortdomnad underkäke. Kan inte känna min läpp. Och allt gör ont. Allt som jag inte har någon känsel i värker. Logiskt. Känns som när en varit hos specialtandläkare och spänt åt rälsen. Kan inte prata ordentligt och allt värker. Ni som har haft räls fattar. Det är synd om mig. 

Så jag har fått nålar stuckna i tandköttet både denna veckan och förra. Och så fick jag en nål stucken i örat också, för jag kunde helt enkelt inte få nog. Tog nämligen hål i örat i fredags:

Kristina var med. Jag höll henne i handen för jag trodde att hon skulle typ kräkas, eller åtminstone få någon form av sur uppstötning, när de körde nålen genom örsnibben. Hon överlevde. Jag med! Ni får se örat sen när det läkt ordentligt. 

Men jag tänkte berätta en annan grej också, som inte alls har med nålar att göra. Det hela börjar för sviiiinlänge sen. Snart fyra år sedan. Detta har jag redan bloggat om en gång, men risken att ni inte hängde med på den tiden är rätt stor, så vi tar den igen:
Jag målade naglarna imorse.

Jag: *skakar händerna i luften så att lacket ska torka*

Kimba: Blås på dem. Det går fortare då.

Jag: Åhh, önskar jag hade en sån liten plastapa som sitter och blåser på naglarna när man målat dem.

Pap (ropar): Christoffer!

Christoffer: Mm?

Pap: Kom hit. Clara behöver din hjälp.
Hahahaha. Har tänkt på detta ofta genom åren. Det är så jävla roligt. Och det roligaste är att Kimberlys julklapp till mig var JUST EN SÅN HÄR APA!!!!

Blev helt chockad. Och jätteglad. Och sen fett besviken för den blåser inte ur munnen utan ur ett litet hål nere vid plattan, och blåsten missar dessutom fingret, så den är egentligen helt meningslös. Och sen blev jag glad igen för jag kom på att det i alla fall skulle bli ett svinroligt blogginlägg.

Anyhoo. Det var allt jag hade att berätta från min julledighet. Hur har ni haft det? Vad har ni gjort?

Nu ska jag åka till människan jag är kär i på Gotland! Tjoho! Aldrig varit där förut! Raukar och saffranspannkake!

Go jul finisar.

När allt går åt helvete för mig ska jag börja jobba med PR. Fatta vad roligt att sitta och hitta på bästa pressutskicken och roligaste reklamerna. Drömjobb.

Ni vet ju att jag hjärta fantastiska pressutskick. Alltså det finns dåliga utskick – och så finns det bra. Som en flinar åt. Och tänker ”det där ska jag blogga om”. Idag fick jag ett sånt.

Kom till Splaykontoret för en förmiddag bestående av tre olika möten, och fick en påse från Monki med mitt namn på i samma sekund jag klev över tröskeln.

Den innehöll en enda sak. Ett par trosor. Menstrosor. På ena sidan står det Period. och på andra står det Periods are cool.* (*And messy. And painful. And great).

Så himla bra!!! Tack Monki! Både för trosorna och för budskapet att mens inte bara är jobbigt och äckligt. Well done.

Igår gjorde jag det antagligen konstigaste jag gjort i hela mitt lilla liv. Jag var på en kinesiologi-undersökning. Vad är kinesiologi? Ingen aning. Men kommer förklara mer strax.

Först åkte jag buss i en och en halv timma ut i ingenstans. Såg precis ut som Tahult. Kände mig som hemma.

Var lite tidig så tog en promenad i skogen. Tog selfies. Tänkte att selfies är alltid bra att fylla ut med sen när jag ska blogga om detta och inte har en enda bild från behandlingen.

Anledningen bakom besöket var att jag blir sjuk hela tiden. Alltså förkyld 24/7. Jag kan inte göra någon form av ansträngande fysisk aktivitet utan att dra på mig en förkyldning som varar i tre veckor. Det är helt sjukt, bokstavligt talat, och har tänkt att det kanske berott på en immunförsvars-nedsättning eller kanske någon vitamin- eller mineralbrist. Men så, i radioprogrammet i somras, träffade jag äventyraren Aron Andersson som berättade att han lidit av exakt samma grej – tills han började gå hos en kinesiolog. Som, i kombination med rätt kost och vitamintillskott, på något sätt bara löst allting. Så jag blev hänvisad hit och tänkte att om jag åtminstone kan få något så litet som en placebo-effekt så är ingen gladare än jag.

Okej. Nu ska ni få höra.

Först fick jag lägga händer och fötter på små plattor, och med sladdar på klisterlappar i pannan. Redan här kanske ni lolar, och tro mig, det gjorde jag med, inombords, men bare with me. Detta var nån form av helkroppsskanning som på något jävla vänster satte fingret på exakt allt som jag har problem med – trötthet, dåligt immunförsvar, stress, till och med ett konstigt tryck bakom vänster öga. Här kände jag YAS. I like this. Jag kan gå med på detta. Detta är fan coolt.

Sen gick allt i en rasande fart åt… jag vet inte. Andra hållet. Här följde en timmas lång undersökning där läkaren tryckte på min arm, gjorde mönster med fingrarna, kände på min nacke och lade små provrör på min mage för att se om min kropp ville ha innehållet i dem. Det hela hade någonting med magnetfält och energier att göra, och slutade med att jag gick därifrån med ett grönt pulvet, en burk med selen-tabletter och en saltvattenspray som tydligen ska göra mig frisk om jag käkar dem fyra gånger om dagen.

Jag vet inte. Jag är förvirrad. Jag har ingen aning. Om inte annat förlitar jag mig på placebo. Varsågoda för min kinesiologi-upplevelse.

Har ni hunnit se veckans vlogg än? Inte? Varsågoda då, för den skrikigaste video jag någonsin gjort. Och den äckligaste. Fast ni slipper se det mesta. Ni får se mina reaktioner istället. Lolade så mycket när jag klippte den. Tadaaa:

Har faktiskt klämt finnar efter att jag filmade den här. Många, till och. Praise the lord att jag inte blev ärrad för livet.

Hörredu, du som läser förresten. Jag funtade på det här med mina vloggar. Prenumererar ni på mig på youtube, och ser dem där först? Eller ser ni dem här via bloggen? Hur funkar det? Om jag missar att blogga om klippet, tittar ni på det ändå? Fattar ni vad jag menar eller ska jag vara ännu mer övertydlig?

Nu ska jag iväg på kinesiologi. Japp. Vi får se hur det går. Hejdå.

CRINGE-VARNING

Varsågoda för den thug-igaste thumbnailen ni någonsin kommer se på den här bloggen. Känns oroväckande mycket cultural appropriation. Förlåt. Det kommer, tack gode gud, aldrig att hända igen.

Well, där har ni det. Det fanns så himla mycket att dissa, men här är ett urval, det som fick plats under den en och en halv minut långa royalty free låten. Är ändå otippad nöjd! Alltså, jag har ingen vridbar skärm på kameran så har ingen aning om hur det jag filmar ser ut, därav svartvitt och en hyfsat värdelös ”musikvideo”. Har aldrig heller proddat egen musik, har noll koll på nivåer och därför är sången skitmycket högre än musiken i början. LOL.

Men nu ska jag sluta ursäkta mig själv!!! Kolla vad jag skapat liksom! Jag dissar mig själv! Så jävla hårt! Burrrrrrn!