Guys. Det händer. Jag tror att det händer.

Idag mailade jag en kattuppfödare. Hon svarade inom en timme. Hon har två kullar med kattungar. Jag kanske kommer att bli kattmamma.

Så detta blogginlägg kommer alltså bli ett sånt inlägg där jag övertalar mig själv att jag är redo för denna förändring av mitt liv, samt där ni är mer än välkomna att skriva peppande kommentarer som ”heja heja” och ”you can do it”.

Jag har vuxit upp med perserkatt. Långhåriga, lugna innekatter. Jag vet hur de funkar. Jag funkar med dem. Antingen perser eller ingenting.

Jag har avstått i två år, för att jag flyttat runt med osäkra hyreskontrakt och bott på små ytor. Nu har jag fast bostad med flera rum. Har redan planerat på detaljnivå var jag ska ställa mat, vatten, bajslåda och klätterställning. Vet inte hur sunt det är.

Jag jobbar hemifrån. Kattjäveln skulle inte bli av med mig. Förutom när jag åker bort över dagen och föreläser, och då har jag flera vänner som redan erbjudit sig att kattvakta. Trots att där alltså ännu inte finns något att vakta. Jag och min bekantskapskrets är alla väldigt mentalt stabila individer.

Och dessutom har jag stöd hemifrån:

Och eftersom detta av någon anledning skapade enormt ståhej bland mina mentions på twitter vill jag tillägga: katthem är bäst! Adoptering av katter är jättebra! Att köpa sin katt från katthem är världens bästa insats!!! Alla människor, men vissa människor i synnerhet, borde tänka tjugosju varv extra innan de spontanköper katt. Men plz guys no shade för att vissa (jag hehe) vill köpa från uppfödare. Katthem brukar aldrig adoptera bort kattungar ensamma och jag har definitivt inte rum för två. Att adoptera en äldre katt som behövt flytta runt hos flera olika ägare och kanske till och med är traumatiserade innebär fett mycket jobb utöver det vanliga kattjobbet, som jag inte tror att jag kommer kunna klara av. Also: supersvårt att hitta perser på katthem. Men big ups till er som promotear kattadoption, är övertygad om att ni gör ett asbra jobb med era adopterade katter.

(Undrar om folk, som blir arga för att jag vill köpa från uppfödare, blir lika arga på folk som inte adopterar sina barn utan väljer att göra egna? Jag vet inte. Men det är intressant att tänka på.)

Nästa steg: ring kattmamman imorgon. Herregud. Har redan puls.

Hej blöggys. Det är fredag! Vad gör ni? Jag sitter i taxin. Mot Sveriges Radio. För att spela in mitt Sommar i P1.

Det känns ärligt talat överjävligt. Slutade för länge sedan bry mig om vad andra människor tycker om mig, men hur mycket jag än försöker kan jag inte skaka av mig känslan av att Sommar är så prestigefyllt. Jag måste ha något att säga. Har jag det..? Jag vet inte. Enligt mig har jag det. Men enligt alla andra? Jag borde inte bry mig. Men det gör jag.

Lyssnar på Timo Räisänen här i baksätet så nu fear:ar jag no darkness i alla fall.

Heja mig.

Minns ni när jag tog blodprov förra året?

Det mindes jag extra väl igårkväll. Mindes hur världens tjockaste nål penetrerade mitt lilla, oskyldiga armveck och pumpade ut litervis av tjockt, rött blod som fyllde ett kubikkilometer stort provrör. Mer eller mindre. Det är så jag minns det i alla fall.

I april åker jag till Indien (SÅ KUL!! ska berätta mer när det närmar sig). I Indien finns sjukdomar. Mot sjukdomar behöver en vaccin. Vaccin innebär sprutor. Sprutor innebär fruktansvärda minnen från blodprovstagningar förra året.

Jag hade svårt att sova inatt. Var inte direkt höjden av taggad, om vi säger så. Vaknade med magont och kände mig snurrig när jag gick den femton minuter långa promenaden till vaccinkliniken. Gick in i väntrummet och försökte dämpa min livrädda huvudvärk med positiva tankar. Du är inte rädd. Du kan ta spruta. Du är inte rädd.

Fick komma in och fylla i en blankett om jag någonsin dött av något vaccin (typ). Berättade vart jag skulle resa, hur länge och hur jag skulle bo. Blev rekommenderad vaccin mot Hepatit A & B. Som var slut.

Slut. Sista dosen blev insprutad i någon annans arm igårkväll, ungefär samtidigt som jag började kallsvettas av tanken på långa, stickande nålar. Så jag fick boka in en ny tid och gå hem igen. Jaha.

Är asbesviken, trots allt, för nu måste jag ju gå igenom samma nervösa plåga på nytt. Ugh. Jag har en bra hårdag i alla fall. Det är alltid något.

I förrgår kom Simon hem och sa att en av hans favorittatuerade var i stan.

Igår kom han hem och sa: ”Jag ska tatuera mig imorgon”.

Så, lång historia kort: tatueraren hade tydligen ett par timmar lediga idag och Simon hade, med glittrande puppyeyes som ett barn på julafton, sagt att han tar dem. Sedan hade de båda dansat hula hula i ren och skär lycka. Något sånt.

Och nu är vi här. Tatueraren har desinficerat ca allt som går att ta på och tog precis fram massa nålar. Jag känner ungefär såhär:

Är både svettig och kissnödig. Jag, alltså. Vill inte ens veta hur Simon känner sig.