HEJ

Vad gör ni. Hur mår ni. Själv ställdes precis mitt liv på sin spets när min syster kom in i vardagsrummet, sa att jag hade fått post och räckte mig ett kuvert.

Ett… orange… kuvert…

*SKREK*

*Slutade skrika* *Började hosta*

Mitt första orangea kuvert. Mitt första pensionskuvert. Nu är jag gammal. Döden väntar runt hörnet. Det är nu jag börjar leva på två kronor om dagen och spär ut morgonjuicen med vatten.

Öppnade. Läste. Fattade ingenting. Jaha. Det där är min preliminära pension. Okej. Vad kul för mig.

Nu ska jag lägga kuvertets innehåll på mitt skrivbord och gå och duscha skållhett tills jag glömmer bort att det någonsin existerade. Eller något. Jag vet inte. Hejdå.

…………. jag har vaccinerat mig.

Se sorgen i mina ögon. Se den, ta in den och känn den. Känn smärtan när nålen under tre sekunder penetrerade min vänstra överarm. Känn yrseln när blodet rusade till huvudet i panik. Känn skräcken i de korta, snabba andetagen som ofrivilligt uppstod trots att jag intalat mig att andas lugnt för det kommer gå bra.

Det roliga var att jag helt glömt bort att vara nervös. Jag promenerade glatt till kliniken, lyssnade på M.I.A, nynnade lite, gick upp för trapporna, klev in genom dörren, fyllde i en blankett, fick vaccinsrekommendation. Skitlugn, hela tiden.

Sen tog de fram sprutan. Och jag tänkte, vänta lite nu. Jag är ju ganska rädd för det här.

Aja. Jag fick mitt jävla vaccin i alla fall. Nu ska jag bara dit en gång till för ytterligare två sprutor, så är jag fit for Indien. Ni kan kalla mig superwoman.

Minns ni när jag tog blodprov förra året?

Det mindes jag extra väl igårkväll. Mindes hur världens tjockaste nål penetrerade mitt lilla, oskyldiga armveck och pumpade ut litervis av tjockt, rött blod som fyllde ett kubikkilometer stort provrör. Mer eller mindre. Det är så jag minns det i alla fall.

I april åker jag till Indien (SÅ KUL!! ska berätta mer när det närmar sig). I Indien finns sjukdomar. Mot sjukdomar behöver en vaccin. Vaccin innebär sprutor. Sprutor innebär fruktansvärda minnen från blodprovstagningar förra året.

Jag hade svårt att sova inatt. Var inte direkt höjden av taggad, om vi säger så. Vaknade med magont och kände mig snurrig när jag gick den femton minuter långa promenaden till vaccinkliniken. Gick in i väntrummet och försökte dämpa min livrädda huvudvärk med positiva tankar. Du är inte rädd. Du kan ta spruta. Du är inte rädd.

Fick komma in och fylla i en blankett om jag någonsin dött av något vaccin (typ). Berättade vart jag skulle resa, hur länge och hur jag skulle bo. Blev rekommenderad vaccin mot Hepatit A & B. Som var slut.

Slut. Sista dosen blev insprutad i någon annans arm igårkväll, ungefär samtidigt som jag började kallsvettas av tanken på långa, stickande nålar. Så jag fick boka in en ny tid och gå hem igen. Jaha.

Är asbesviken, trots allt, för nu måste jag ju gå igenom samma nervösa plåga på nytt. Ugh. Jag har en bra hårdag i alla fall. Det är alltid något.