Hej blogg!

Har nu haft en fingertatuering i 78 timmar. Det går bra. Har fått panik två gånger hittills: första gången när jag dragit på en fet H&M-ring på långfingret som folk definitivt pillat på i butiken med bacillhänder. Andra gången när jag tvättade händerna JÄTTENOGA och duttade försiktigt med tvål för att göra rent tatueringssåret, och sen torkade händerna med en ofräsch handduk.

Lovade er en bättre bild. Titta på denna då:

En tat, en jag och en Blob.

Älskar förresten hur tröjans tyg har lagt sig. Det ser ut som att jag inte har ett bröst. Alltså som att det går inåt istället för utåt. Ser ni? Lol. Roligt.

Gomorron readurz! Här sitter jag och sörplar morgonkaffet.

Mycket stolt cat lady. Så, vad står på att-göra-listan idag?

– Fotografering för intervju med Runners World
– Möte på Splay med MMM (Micke Manager Man)
– Möte på Splay om HEMLIG COOL INTERNETGREJ SOM KOMMER SNART
– Koka menskopp

Menskopp, förresten. Det är ett ämne jag vill prata med er om. Vi har ett väldigt komplicerat förhållande, menskoppen och jag. Vi vill tycka om varandra, men vi funkar inte ihop. Vi har försökt så många gånger men vi gör bara varandra besvikna.

Menskoppen är en skitbra grej. Det är utan tvekan, rent objektivt, det bästa mensskyddet. Miljövänligt, billigt (i längden, alltså), bra för slemhinnor osv osv. Folk älskar att tipsa om menskoppen. Jag blir tipsad varje dag på diverse sociala medier.

Men den funkar inte för mig. Jag har köpt två olika, både en större och en mindre, från två olika märken. Jag har testat i snart två år. 24 mensar. De har suttit långt in, långt ut, mitt emellan, med lång pigg, kort pigg, utan pigg, ut och in – men oavsett hur de sitter så läcker de. Båda två. Det är oerhört frustrerande. Varje månad tänker jag ”men denna månaden kanske det funkar!”. Och så testar jag. Och så blöder jag igenom.

Därför blir det extra jobbigt varje gång någon prompt måste påminna om menskoppen. Menskoppen är en mensklig revolution, men vi måste chilla lite med menskopps-hetsen. Ofta frågar folk ”men HUR kan du ha missat menskoppen?!!” när jag twittrar om tampongsnören eller bindskav, följt av ”men du måste ge det ett tag innan det funkar! Du får bara lära dig att sätta den rätt!”

Så, eftersom jag härmed är självutnämnd Moder Teresa av alla-vi-som-inte-kan/vill-använda-menskopp, får ni här en steg för steg-guide till hur ni som tycker att menskoppen är livets bästa grej kan approacha andra som inte använder det, utan att få folk (dvs mig) att känna sig som omiljövänliga patriarkatpolare:

~*~

1. Istället för att säga ”ANVÄND MENSKOPP!” – fråga ”har du provat menskopp?”
2. Acceptera ett ”ja, men det funkade inte”.
3. Acceptera ett ”nej, jag vill inte”.

~*~

Tadaa! Inte svårare än så. Tipset når fram i steg ett, för dem som aldrig hört talas om menskoppen, och folk som inte får det att funka har most probably redan tränat ett antal gånger. Och de som inte vill, de slipper.

För hela den feministiska kampen går ju ut på att vi ska få göra det vi själva vill med våra kroppar, aight?

Hej blöggy. Här står jag och väntar på att klockan ska gå. Sonja fyller år imorgon så ska ut till Brännö och fira henne idag. Bussen går om en timma och en kvart och jag är helt färdig.

Sak du kan göra för att döda tid: ta selfies.

Sak du kan göra för att döda tid #2: slå på funktionen ”vackert ansikte” (som finns inbyggd i de senaste android-mobilerna) dra upp effekten till max och ta mer selfies.

Som ni ser är detta en högst användbar funktion. Först hade jag ett anskrämligt face, och sen fick jag en nuna lika skön som prinsessor och rosor. Först syntes alla såna jobbiga ansiktssaker, typ fräknar och ögonbrynshår, med med ”vackert ansikte” syns ingenting. Bokstavligt talat. Alla ba ”är det en spädbarnsrumpa fotad genom dödlig dimma eller är det bara ett vackert ansikte?”. Det är ett vackert ansikte, kära vänner. Ett vackert ansikte.

Sista dagen i Jaipur, sista dagen som 20åring, sista dagen… som det är den 8 april 2015… långsökt… och vi avslutade dagen med att åka upp till ett ställe som, enligt vår asmysiga guide slash chaufför Fahtee, hette Tiger Palace. Från vilket en kan se cirka hela Jaipur. Say whaaat.

Här är jag. Selfie i solnedgången. Jaipur i bakgrunden. Much wow.

Okej jag måste visa er bilden ovanför och ni måste tro mig när jag säger att den är helt oredigerad. #nofilter på fullaste allvar. Look at that goddamn Indian sunset.

Stad. Himmel. Färger. Fågel. Och så vidare. Visst är det fint. Jag vet. Denna är dessvärre inte #nofilter men mobilkameror är dåliga så den förtjänade lite högre färgmättnad.

Filter på denna med. Jag säger det så att vi vet att vi kan vara ärliga mot varandra. Min sista solnedgång som 20-åring och en selfiestick. Aint it purdy.

Nu: middag (RÖD CURRY). Namaste.

Idag var jag i Lund. Åkte flyg ner i torsdags kväll, bodde på hotell (<3), åt hotellfrukost (<333), föreläste på Stenkrossen i Lund och åkte sedan tåg tillbaka. Det var så kul. Och så mycket folk. Jeez.

Var så stirrig och virrig och uppslukad av all pepp och positiv energi att jag inte ens tänkte tanken på att ta några bilder, så därför är jag instagramtjuv och lånar några som jag blev taggad i. Kolla här:

Jag och alla som inte ens kom in i föreläsningssalen (!!) för att det var för fullt. De satt i ett rum bredvid och tittade på en livestream av min föreläsning. Hur gulligt.

Riktigt bra portträttbild av hörseltolken och min byxklädda punani.

Jag och min babyhårs-soulmate Lova, som var den som kontaktade mig om att föreläsa på Ungdomstinget. Är jag den enda som tycker att vi är lite lika på den här bilden..? Tänk om vi kanske är släkt. Omg.

Pratade om youtube, saker vuxna inte fattar med internet och läste ett kort stycke ur min (blivande) bok…!!! Supa dupa exciting.

När vi tog denna bilden fick jag stå med benen i nittio grader för att alla skulle få plats. Blev plågsamt medveten om hur obefintliga mina lårmuskler är.

Och så slutligen en svartvit selfie, för att svartvitt är underskattat. Tack för bildlånet. Hehe. Och tack alla som kom!!! Ni var så bra! Jag hade så kul. Förlåt igen för alla rapar. Det var inte meningen. Jag har ingen aning om varför jag var så rapig i magen.

Har sagt det förut men det är nayz att säga igen: om någon som läser detta just nu känner att HEY vänta lite kan inte Clara komma till min skola/klubb/förening/församling och föreläsa om youtube/mens/feminism/livet? Då är svaret JA! Det kan jag! Be någon lärare/rektor/ledare maila och boka mig på clarabusiness@splay.tv så kommer jag och så har vi a good time tillsammans.