Okej allihopa!!! Det är dags igen! Är ni redo! Spänn fast er! Det är på tiden att vården misstror Clara Henry på nytt! Nuuuuuuu KÖR VIIII!

Detta skrev jag för drygt ett halvår sedan (om att jag har ca 0% förtroende för vården, att jag konstant blir misstrodd och hemskickad med ett ”det är helt normalt”). Läs först om ni vill, för att fatta hur hundraprocentigt färdig jag känner mig med läkarbesök.

Background story: idag är det 14 dagar sedan jag började ha rejält ont i halsen. Svullna mandlar, svidande hals, svårt att svälja. Inga andra förkyldningssymtom men låg hemma förra onsdagen, helt däckad i vad jag tror vad feber. Trodde att det skulle gå över med te och halstabletter men efter 14 dagar från första ont-dagen har det bara blivit värre. Gick till apoteket igår, söndag, för att handla vad de nu kunde ha för smärtlindrande och blev rekommenderad att gå till min vårdcentral. Ringde 1177 när jag kom hem och fick samma råd.

Så eftersom jag har ett jobb som går ut på att prata, som jag bara kan sjukanmäla mig ifrån om rösten typ skulle försvinna helt eftersom radioprogrammet heter som jag, och det stundtals gör rätt ont att prata, bestämde jag mig igår för att gå till läkaren. Min vårdcentral har inte telefontid på söndagar så jag bokade tid via 1177. Fyllde i vad jag hade problem med, valde vilka tider jag helst vill gå på och skickade iväg. Lovades svar inom 3 dagar. Superenkelt.

Idag fick jag svar: ”Tyvärr kan vi inte erbjuda dig tid eftersom vi behöver kompletterande uppgifter om anledningen till ditt önskade besök.” Det var allt. Rimliga saker som också hade kunnat stå med: dessa kompletterande uppgifter behöver vi! Hit vänder du dig för att skicka in dina kompletterande uppgifter! Men nä. Kunde inte ens vända på mailet. Vad härligt. Tack.

Ringer istället. Sitter som nummer 1 i telefonkö, i 55 minuter. Lägger på. Testar igen. Någon svarar. Alla tider för dagen är slut. Jaha, kan jag boka en tid till imorgon då? Inte? Okej. Tack.

Så eftersom jag är rädd att inte få någon tid imorgon heller, åker jag till närakuten direkt efter sändningen klockan 16. De öppnar tydligen klockan 17, så eftersom där redan står en man hamnar jag tvåa i kön. Vilket är tur, förstår jag i efterhand, för de fem första behöver inte boka tid. Annars krävs tidsbokning. För ett besök på akuten. Logiskt.

Det fylls sakta på med människor. Vi är långt fler än fem när vi börjar reda ut vem som har vilken plats i kön. Småpratar och kommer fram till att nästan alla är på akuten för att de nekats tid hos sin vårdcentral. Till slut blir klockan 17, vi kommer in, jag betalar 200 kronor, får vänta i tio minuter, och blir sedan visad in i ett rum. Där sitter jag i ganska exakt fyra minuter för att få höra ”jag ser inget fel” och ”ge det två veckor till och kom tillbaka om det inte går över”.

28 dagar ska jag alltså ha ont. 28 dagar. 14 är tydligen inte ont nog. Fick inte ta något test. Fick ingen medicin. Blev utskickad med ett ”jag kan inte göra något” och ett ”krya på dig”.

Alltså jag fattar hur svårt och skittufft det måste vara som läkare. Det måste vara ett så otroligt otacksamt jobb. Jag förstår det. Förlåt för att jag skriver såhär. Men jag blir så trött. Som skattebetalande medborgare i välfärdsstaten Sverige blir jag så oändligt trött på att mina läkarbesök alltid slutar såhär. Satte mig på bussen hem och var så jävla nära att börja böla, för detta betyder ju att jag kommer betala 200 kronor hos en ny mottagning imorgon, för att kanske få hjälp, men med risken att jag blir hemskickad igen. Och då är jag ju hyfsat rik ändå, mitt problem är ju frustrationen snarare än kostnaden. Tänk alla låginkomsttagare som drar sig för att söka vård för att de är rädda att bli nekade.

Vad ska jag göra? Utöver att äta fler Zyx om dagen än vad som står rekommenderat i bipackssedeln? Jag vet inte. Nu ska jag äta middag och hata allt. (Utom Bob. Jag älskar Bob. Bob förstår mig.)

Okej. Så idag var jag på vårdcentralen på nytt.

Ändå ganska taggad. I september fick jag ju njurbäckeninflammation, vilket ni hängivna blogreadurs säkert minns (om inte – klicka här). Det löste sig, allt blev bra, men på återbesöket visade det sig av en slump att jag hade onormalt låga järnvärden. Hade länge funderat på om jag har järnbrist, eftersom jag måste sova minst åtta timmar för att ens orka ta mig upp på morgonen. Jobbar jag kväll måste jag ha förmiddagen ledig, annars pallar inte kroppen, och jag kommer ändå behöva ta en powernap vid 15 för att jag är så fruktansvärt jävla skittrött. Det kändes som att hur mycket jag än sov så var jag fortfarande helt mörbultad.

Så jag fick medicin: ett receptbelagt järntillskott, som dessutom skulle hjälpa kroppen att ta upp järn lättare. Började äta dem och upplevde ingen superstor skillnad, mer än att jag plötsligt, efter några veckors pillerknaprande, kände mig… normal. Som en människa igen. Jag blev trött på kvällen men var pigg på dagen. Jag kunde till och med jobba över, och inte känna mig sliten alls dagen efter. Skitskönt.

Åt tabletterna i drygt två månader. För två veckor sedan tog de slut. I början kände jag ingen skillnad, men de senaste dagarna har jag börjat bli trött igen. Plötsligt funkar inte åtta timmars sömn. Plötsligt funkar inte en åtta timmars arbetsdag utan minst en powernap. Så nu var det dags för ännu ett återbesök på vårdcentralen.

Och nu, 200 kronor och fem minuter i ett läkarrum senare, känner jag mig som på bilden. Besviken. Trött. Irriterad.

Jag fick inte ta något blodprov, trots att det var vad jag hade bokat tid för. Det kunde jag tydligen bara göra på morgonen, så jag måste komma tillbaka för ännu ett nytt besök. När jag sa att jag börjar bli utmattad igen, skrattade läkaren åt mig. Hon sa att järnet inte försvinner ur kroppen på två veckor. Nähä. Då är väl tröttheten bara något som jag hittar på :–)

”Äter du kött?” frågade hon mig. Nej, svarade jag, jag är vegetarian. ”Hur ska du då kunna få järn i dig?!”. Well, järntillskotten har funkat helt underbart. ”Men du kan inte bara äta massa tillskott! Äter du fisk?”. Nej, jag är vegetarian. ”Du måste äta fisk! Äter du blodpudding?”. Nej. Jag är vegetarian. ”Nähä. Vad ska du göra då, då?”

Jag bokade tid för att få hjälp. Jag betalade inte ett läkarbesök för att någon skulle skratta åt mig och vifta bort mina upplevelser som placebo. För varje gång jag besöker en vårdcentral så tycks mitt förtroende sjunka mer och mer. Som den gången jag hade svinkoppor i 6 månader och inte fick antibiotika för att det, enligt läkaren, bara var akne. Eller som den gången jag hade brännande nässelutslag över hela kroppen, varje dag i ett år, var på vårdcentralen tre gånger och blev hemskickad alla gånger, utan något lindrande men med rådet att ”försök stressa lite mindre” (det visade sig senare vara mina p-piller som låg bakom det hela). Eller som nu senast, när jag gick till akuten med njurbäckeninflammation och möttes av en ointresserad receptionist som sa att jag borde gå hem och ta ett graviditetstest.

Svenska vården är skitbra. Jag skulle aldrig säga något annat. Jag betalar mer än gärna högre skatt för att alla ska ha rätt till billig vård. Men jag är så fruktansvärt jävla trött på att aldrig bli tagen på allvar.

Hay followers. Jag lever!!! Och är tillbaka hemma från sjukhuset. Och mår faktiskt, ja hyfsat, i alla fall. Fortfarande lite ofrivillig dunkadunka i skallen, två härligt ömma och blåslagna armar efter alla nålstick och antagligen så nära feber det går att komma utan att faktiskt ha det, men jag vet inte, för jag äger ingen termometer.

Brukar alltid fota några webbkamerabilder innan jag skriver och nu tog jag en där jag gör nån form av segergest slash PREACH-gest, och jag har ingen aning om vad jag tänkte med den. Thank you Lord att jag är fri kanske.

Så vad var felet på mig, då? Jo, kära vänner! Nu ska ni få höra. Spetsa öronen. Vässa ögonen. Dessa var mina symtom:

Smärta i mage och rygg, typ exakt mensvärk men utan mens. Törstig hela tiden. Kissnödig hela tiden. Intensiv smärta av att vara kissnödig. Hög feber. Kräkningar. Svimningar.

En vanlig tilbaka-till-skolan-måndag, alltså.

Hehe. Nä. Eller? Nä. Elleeeeeeerrrrr…? Nä.

Kvinnan i kassan på akuten tittade på mig med samma entusiasm som hos någon som tittar på en barkbit och sa åt mig att gå hem och ta ett graviditets-test. Jag tjatade mig in ändå och tur var väl det!!!

För jag hade jättehögt infektionsvärde och blod i urinen och blev inlagd över natten och fick dropp och antibiotika genom en slang. Det var tydligen en urinvägsinfektion som gått bananas och satt sig på njurarna och skapat en njurbäckeninflammation.

Och då gjorde det inte ens ont när jag kissade! Vilket jag trodde var typ symtom nummer ett vid uvi. Det gjorde bara ont att bli kissnödig. Det gjorde däremot ont som fan. Alltså ni förstår inte ens. Eller ja, alltså ni som haft det själva kanske förstår. Men ni andra. No way.

Nu ligger jag i min säng och praisar den svenska vården. Betalade 400 kronor för allt. Alla läkare och sköterskor (förutom hon i kassan, möjligtvis) var så himla snälla, kunniga och omtänksamma. Jag älskar att betala skatt. Nu ska jag se Paradise Hotel. Hejdå.