Almbert, fjunis, myskorven, Alma.

Du är den första ungen jag älskat. Och som det känns i kroppen att älska dig! När vi inte träffats på länge och du springer mot mig i dörren, hoppar upp i min famn och pillar mig i håret med dina små händer. När du skrattar ditt ljusa men hesa skratt med dina nästan obefintligt små mjölktänder hoppandes upp och ner.

Bara fyra, snart fem, och redan så klok. Du låter din lillasyster ta dina grejer för du förstår att hon inte förstår. Eller då jag grät i bilen och du sa att jag kunde sova hos er så blev allt bra. Hur du förklarar att jag använt samma strumpor flera dagar i rad nu. 

Att tänka på att du inte skulle finnas, att någon skulle vara dum mot dig eller att du på något sätt skulle fara illa är det värsta tänkbara. När vi är tillsammans vill jag förbereda dig för allt sånt. Jag tänker mycket på hur du ska kunna skyddas mot allt det där som väntar. När ditt ansikte är vänt mot leksakslådan tittar jag på dina små axlar och påminns om det jag tyckt varit jobbigt, svårt och mörkt i livet. 

Kärleken till dig tar liksom bort massa lager från mig. Plötsligt förknippas alla barn på teven med den blonda fyraåringen jag känner och andras lidande blir mer påtagligt. 

Jag vet att jag inte kan förbereda, rusta upp dig och skydda från allt ont. Det är väl heller inget ”riktigt liv” utan det där onda. Men kanske kan jag göra det mindre smärtfritt för dig. Kanske gör alla mina ”jag älskar dig” lite starkare. Kanske tar det bort framtida tvivel om hur fantastisk du är. Om inte, kommer du alltid alltid kunna ringa mig och få höra det om och om igen.

Jag älskar dig fjunet.