Ikväll sände TV4 första delen ur dokumentärserien ”Män som mördar kvinnor”, en serie som handlar om de kvinnor som de senaste åren mördats av sin pojkvän, man, ex eller sambo. Under tjugohundratalet har en kvinna blivit mördad var tredje vecka av en man hon varit eller är i nära relation till. Detta bara i Sverige.
Ofta när vi snackar om män som misshandlar, våldtar eller mördar kvinnor kommer termen ”sjuka män” upp. Jag förstår det. Män som våldtar, misshandlar eller mördar kan uppfattas som helt sinnessjuka. För vem gör så med en annan människa? Jo, enligt anmälningarna kan det vara din man, expojkvän, sambo, pappa, brorsa eller kompis. Han på bussen, gymmet, i klassen, på jobbet eller i grannhuset.
Statistiken visar tydligt att den farligaste platsen för en kvinna är i hennes eget hem. Vi vet vid det här laget att den man som misshandlar, våldtar och/eller mördar inte är en skummis i busken eller psykogrannen i tvättstugan. Istället är det en man du litat på, känner väl och i flera fall älskat eller älskar.
Ändå finns en bred uppfattning om att männen som begår grymma handlingar mot kvinnor är sjuka i huvudet.
Men genom att avfärda männen som sjuka fokuseras plötsligt förklaringen till den ENSKILDE mannen istället för att se helhetsbilden över det stora samhällsproblem mäns våld mot kvinnor faktiskt är. Idag finns ca 180 kvinnojourer i Sverige där alla vittnar om samma sak – de är överfulla. Tanken på att vi behöver organisationer som hjälper kvinnor att fly och gömma sig från män, är skrämmande. Platser som dessutom behöver mer resurser efter så många kvinnor inte får plats eller hjälp.
Ser vi till helhetsbilden ser vi att, varje år i Sverige, misshandlar och våldtar tusentals män en kvinna de har en nära relation till (drygt 28 000 anmälningar 2012 där 75% av gärningsmännen hade en relation till kvinnan). Kvinnojourer och BRÅ vittnar om ett enormt mörkertal dvs. alla de kvinnor som aldrig anmäler. Varje år är det 17 av dessa män som går så långt att de mördar kvinnan. Breddar vi ytterligare vår bild och ser till hela jordklotet kan vi snabbt konstatera att vi i Sverige inte är något undantag. Snarare tvärtom. I t.ex. Sydamerika har begreppet ”femicidio” kommit till pga att så många kvinnor mördas varje år av en man de står nära.
Det är ingen ny insikt att män misshandlar, våldtar eller mördar kvinnor. Det har gjorts i alla tider. Juristen som TV4 pratade med i kvällens dokumentär konstaterade att om vi ser till de hundratals år då män har våldfört sig på kvinnor är det bara under en liten, liten del av tiden det varit olagligt och förbjudet. Innan var det okej, det var husbondens RÄTT att slå både hustru och barn.
Det finns i vår kultur. Det är den modellen som är sjuk, vidrig, felgjord och fullkomligt inhuman mot alla kvinnor. Om vi istället förblindar oss med att varje enskild man som våldtar är ”sjuk i huvudet”, finns risken för att vi går rakt förbi det riktigt sjuka.
Det handlar om en förändring från grunden. Hur rättsväsendet ser på kvinnor som behöver skydd. Hur vi inte kan avfärda kvinnor som Susanne i dokumentären, som efter att ha fått avslag på ansökan om skydd, blev skjuten i ryggen av sin exman två dagar senare.
Det handlar om hur kvinnor framställs i populärkultur, hur och om kvinnor får makt i samhället, att kvinnor ska få äga sin egen ekonomi, jobba på samma villkor, slippa beroende och hur kvinnokroppar används som reklampelare och därmed blir till offentliga obejkt – fria att kommentera, tycka och tänka kring, eller våldföra sig på.
Det handlar om ”manlighet”. Att kontroll och makt blir viktigt, att känslor som sorg/depression/ångest etc, förvisas till utåtagerande livsfarliga handlingar, och en kvinnosyn som säger att det är möjligt att äga en kvinna.
Jag säger inte att männen som misshandlar, våldtar och mördar inte bär något ansvar. I allra högsta grad har de ett eget ansvar för sina fullkomligt vidriga handlingar – alla män våldför sig inte på kvinnor, det är inget som sker på ren automatik. Det jag menar är att så länge vi fokuserar på varje enskilds man enskilda handling missar vi helhetsbilden. Och jag vill tro att det är i den bilden som vi hittar svaren.
För så som det är nu kommer en kvinna misshandlas inom en timma, våldtas imorgon och bli mördad inom tre veckor av någon som säger sig älska henne.
Så himla viktig text
Du är så jävla bra Hanna!
17 mord per år är fruktansvärt.
Min faster bästa vän blev strypt av sin ex-sambo 97, när jag var 6 år gammal. Det är till denna dag det värsta jag har varit med om.
Men – förlåt, där kom det – så tycker jag att du har fel om en grej. När du säger att det är ett stort samhällsproblem, så känns det som att du missar helhetsbilden. Av de cirka 100 morden per år så är ungefär en femtedel av dem ett resultat av våld i nära relationer. SAMTIDIGT, om du tänker på hur många som lever i partnerförhållanden (cis) så är det i runda slängar 2,5 miljoner människor. 17 av 2,5 millar är en försvinnande liten andel. Att ändå påstå att det är ett stort samhällsproblem, då det rör sig om 0,0000000000…1 procent av paren, känns lite pre-Sociologi 1 på SU, typ.
Detta gör det inte mindre hemskt, alla mord är fruktansvärda, men ditt resonemang förlorar kredibilitet om du tar i så mycket med superlativen. Väldigt välskriven text annars, fortsätt så.
HANAPEE SVARAR: Beklagar det som hände din väns faster. Jag menar självklart att mäns VÅLD mot kvinnor är ett stort samhällsproblem. Idag finns 180 kvinnojourer i Sverige varav alla vittnar om samma sak; de är är överfulla. Tusentals kvinnor i Sverige misshandlas VARJE ÅR. Och mörkertalet sägs vara enorm. BRÅ menar att antalet våldtäkter mot kvinnor idag ligger runt 36 000 (http://www.kvinnojouren.se/statistik).
Om inte det är ett stort samhällsproblem, vad är det då?
Jag vet inte hur man svarar så jag gör det här…
Jaha, då förstår jag :) Mäns våld mot kvinnor är definitivt ett samhällsproblem, tänkte mer på morden!!
Tack för en grym blogg
Väldigt bra och viktigt inlägg!
Angående senaste podden. Damer får inte tacklas mot färdriktningen på grund av att det är så stor viktskillnad. Vissa tjejer är ju bara 14 år när de spelar i damlag (eftersom det finns för få lag (och för att de är duktiga)). Frågan är väl varför herrar får tacklas mot färdriktningen.
Skarpt skrivet! Så bra att problemet uppmärksammas, och att du sätter det i ett upplysande perspektiv.
Grymt skrivet! Jag som ändå anser mig ha rätt bra koll på jämställdhet blev chockad när jag hörde siffrorna! Som ”hallåan” sa innan programmet; mot rasism finns det en uttalad nolltolerans, men när det kommer till mäns våld mot kvinnor är det ganska tyst.”
SPOT ON! Grymt bra text Hanna!
Vilken fantastiskt bra skriven text!! Helt fruktansvärt att det ser ut så här dock. Blir så väldigt svart på vitt när man ser siffrorna.
Är det inte lite av samma problem, som hör ihop?
Jag menar… Den som kliver in i en psykos, går ner sig i missbruk eller på annat sätt rubbar sitt psyke har väl en tendens att förstärka sina egenskaper, generellt. Den som är jättesnäll kommer att bli utnyttjad, den som är lågmäld kommer att isolera sig, den som är aggressiv tenderar att bli våldsam.
Så visst är det ett strukturellt problem om man ställer sig frågan: Varför blir så många män våldsamma mot sina närstående när psyket kraschar?
Svaret är kanske att dom har växt upp i en tillvaro där dom lärt sig att män har någon slags outtalad äganderätt till sin kvinna, sina barn och övriga närstående. Där finns ett klart strukturellt genusproblem.
Men det går väl ändå inte att förneka att den som tar till våld i tid och otid har nån form av störning som kan benämnas sjuklig!
Dock håller jag med dig helt och hållet, Hanna, när du skriver att det finns en fara i att fokusera på den individuella bilden. Faran är att man sopar det strukturella samhällsproblemet under mattan.
Men i en värld där smågrabbar såväl som vuxna karlar är fullt medvetna om att dom inte har vetorätt i egenskap av man skulle förmodligen färre karlar bli våldsamma när psyket sviker.
Jag tror inte det ligger i vår kultur (vår kultur är inte global och universell) utan i vår biologi. Dessutom tror jag kvinnor skulle göra likadant, om de kunde. Det baserar jag på att våldet i kvinnliga samkönade relationer är ungefär lika vanligt (vilket väl egentligen indikerar att kvinnor är än våldsammare än män eftersom de i samkönade relationer i snitt är mindre/ingen skillnad i fysisk styrka OM fysisk styrka korrelerar med våldstendenser, vilket jag tror det gör) som i heterorelationer. Men eftersom kvinnor i allmänhet är fysiskt svagare kräver LYCKAD våldsanvändning viss framförhållning och planering, varpå de hinner besinna sig. Jag har däremot sett kvinnor börja slåss med sina manliga partners ett antal gånger men denne kan värja sig så det händer inte så mycket.
Dessutom, vilket Hanna P så smidigt glömmer att redogöra för, kommer, enligt statistiken, inte den grova våldsanvändningen normalt som en blixt från klar himmel. Det sker en gradvis upptrappning. Man är bra dum om man stannar efter att ha fått ett par örfilar. Ja, det är offrets ansvar i just detta specifika fall. Första smällen är inte offrets ansvar men andra eller femte är det. Man parkerar inte sin cykel olåst utanför centralen, trots att det är förbjudet att stjäla cyklar. Man undviker att säga till/provocera vissa ”ungdomsgäng” som stökar omkring nattetid på stan. Man undviker att till fots korsa hårt trafikerade vägar där bilarna kör fort. Man går inte omkring i ”dåliga kvarter” mitt i natten när man turistar i städer man inte känner. Osv. Allt detta av ren självbevarelsedrift. Vidtar man inte den sortens grundläggande försiktighetsåtgärder får man i stor utsträckning skylla sig själv om det händer något (man får tex reducerad ersättning från försäkringen om man varit vårdslös). Detsamma gäller vuxna som stannar i våldsamma relationer.
”så smidigt glömmer att redogöra för” nja, jag tror nog att det är du som i din sinnessjuka skalle tror att hon smidigt ”glömmer” det där.
och där står du förresten LG med en olåst cykel på stan och provocerar folk. akta så ingen blir så arg så att den mördar dig pga dina värdelöst korkade kommentarer. om nån söker upp dig och mördar dig så får du faktiskt skylla dig själv. herregud vilken hemsk människa du är
Sitter och kollar på dokumentären i detta nu, alltså GRÅTER när de berättar de olika livsödena. Gör fysiskt ont i hjärtat att de kvinnorna fått dö på de sätt som de gjort, ihjälstuckna med kniv och i skräck. Tänker på min mamma som blev misshandlad i 18 år av min pappa men som aldrig anmälde utan kom på geniala ursäkter till varför hon såg ut som hon gjorde och med grannar som tittade åt det andra hållet trots att det fanns två barn i hemmet (när mina föräldrar skilde sig frågade en av dem ”är det för att han slår dig?” till min mamma). Skulle aldrig stå som åskådare idag som vuxen. Sträck ut handen om ni märker att något är fel!
LG: fast det är ju just upptrappningen av våld som gör att man stannar. Skulle snarare tro att det vore lättare att lämna ifall man blev grovt misshandlad bara sådär ”som en blixt från en klar himmel”. Det är just upptrappningen som gör att våldet (som från början inte kanske är våld utan kanske mer ett kontrollerande, isolerande beteenden av partnern) blir normaliserat och man får svårare och svårare att bryta sig loss.
Först, tack Hanna för att du tar dig tid att skriva så bra och pedagogiska texter!
Det är så viktigt att få samhället att se saker mer nyanserat.
Sedan barnsben får vi höra historier som handlar om de goda som slåss mot de onda. Det är ett vanligt förekommande tema i både media och i underhållning. Det är effektivt och oftast slagkraftigt att förenkla historier, men det kan lätt skapa en skev verklighetsuppfattning.
Problemet, som du tar upp, är att det inte finns fullkomligt onda eller för den delen fullkomligt goda människor!
Den helt igenom onda/sjuke, förmodligen fula och korrupta ärkeskurken som vi ser en bild av i media, han som mördar, våldtar och skapar förödelse finns inte.
Det är en konstruktion som media har byggt upp för att lättare kunna förmedla ett budskap.
Visst är det ett enkelt pedagogiskt knep för att få folk att förstå att det är fel att misshandla eller våldta, men om man aldrig hör de mer nyanserade historierna kan man missa att man själv är i risksonen för att bli utsatt för just detta.
För en människa, även kvinnomisshandlare, har både bra och dåliga sidor. Och ofta så tränas vi sen barnsben att se det goda i människor och tränas i att förstå sig på andra människors beteende. En oerhört viktig och bra egenskap i sociala sammanhang, men om man då räknar med att alla som kan skada och misshandla är sjuka och lätta att upptäcka får man ett problem. Om man håller utkik efter den klassiske filmskurken så missar man personen som man har en nära relation till och som successivt kontrollerar ditt beteende mer och mer. Den personen som man gång på gång rättfärdigar och ursäktar. Det börjar i sandlådan med ”han slår dig för att han är kär i dig och inte kan hantera sina känslor”, sedan kanke: ”men det här är bara en reaktion av att han mår dåligt”, till: ”men jag betedde mig faktiskt dumt”.
Relationer är komplexa och det är så viktigt att prata om just det. Det finns så många destruktiva relationer, ända finns det en genomgående tanke om att ”det inte händer mig”.
Bra och viktigt inlägg!
Men LG alltså hallå!? Jag mår dåligt av din hemska kommentar.
åh så bra att du tar upp detta gah det är så viktigt!!!!!!
wow har aldrig tänkt på det så. galet läskiga siffror, väldigt bra text!
Alltså Hanna, DU ÄR BÄST. Tack för att du aldrig slutar skriva om det här trots att du får så många hjärndöda kommentarer från idioter. Älskar dig serri.
Extremt viktigt och bra skrivet!
Det är mycket snack om männen. Jag vet inte riktigt vad du hade tänkt dig för åtgärder?, nån slutgiltig lösning kanske? Men I vilket fall som helst så har jag några bra förslag/åtgärder:
1. Det första man bör göra i en relation med våld är att lämna motparten om den slår en. Det kan inte påpekas tillräckligt ofta. Man har ett ansvar gentemot sig själv att göra det.
2. Grannar bör ringa på eller ringa polisen om man hör något suspekt. jag har själv gjort detta, falskt alarm dock.
3. Straffen för våldsbrott bör öka. Det får bort dåliga människor från gator och relationer.
4. Det finns anledning att göra om polisen till att göra mer polisiärt arbete. Patrullera och göra hembesök om det påkallas.
5. Om ingen annan utväg finns så löser man våld med våld. Det kanske finns anledning att stärka självförsvarsrätten alternativt göra det möjligt att äga ett skjutvapen. Till syvene och sist är det svårt att delegera skyddet till någon annan än en själv eftersom polisen inte kan vara på plats och skydda dig 100 % av dygnets timmar.
Jättebra text, men fan vad synd att det här behöver sägas så många gånger.
Frida: Ledsen, men jag har ingen förståelse för strutsbeteendet du beskriver. Dra en parallell till ekonomi, det är ju inte helt ovanligt att ens privatekonomi försämras gradvis. En dyr bilreparation, en oväntat lång period mellan arbeten osv. Antingen gör man något direkt eller så tar man någon snabbkredit och rullar situationen framför sig tills man hamnar i Lyxfällan – där vi, med rätta, skrattar åt hur puckat folk betett sig ”ta sms-lån för att betala elräkningen, hallå??”.
Jag skulle kunna dra fler liknande exempel, tex barn som far illa i skolan, missbrukar, hamnar i dåligt sällskap osv men tror min poäng gått fram.
Det finns ingen principiell skillnad mellan privatekonomi som långsamt förfaller, barn som är på glid och våld i en relation. Antingen är man vuxen och tar tag i svårigheterna eller så är man inte vuxen, duckar och skjuter problemen från sig. Gör man det får man skylla sig själv.
Det är för övrigt intressant hur många som ogillar mitt inlägg utan att förmå bemöta det. Är inte argumenten bättre än att de krackelerar så fort det blir motsagda?
Grymt bra text!
Vill gärna se dokumentären, har appen tv4play men får upp en ruta ”klippet kan inte laddas”. Någon som har samma problem eller kan det bero på att jag inte är i sverige?
Lg, nu kan jag bara tala för mig själv och varför jag inte bemöter migatt argumenteramed dig. Det gör ingen nytta, du har såna åsikter som inte kommer andras av bloggkommentarer. Jag orkar knappt läsa färdigt det du skriver, , du är inte intresserad av en diskussion du vill bara berätta hur saker och ting ligger till. Du skulle bara andra tankesätt genom terapi eller om någon ger dig det du förtjänar (du provocerar ju så mycket, vad som helst kan hända då). Jag lovar, det är inte pga dina vattentäta argument och skarpaintellekt som ingen vill bemöta dig. Dom flesta här vet vad du går för och vill inte lägga ner vettiga meningar på en sån som du
Håller verkligen med dig Hanna. Det handlar om attityder, om idéer, om kvinnohat som ligger inbäddat i samhället och kulturen. Jag bor just nu i Honduras och arbetar för en feministisk organisation här. I Honduras, som är ett litet land med runt 8 miljoner innevånare, dödas två kvinnor varje dag. Förra året mördades hela 606 kvinnor i Honduras, våld och mord är rekordhögt i landet. Dock har den generella mordstatistiken sänkts en aning, medan morden på kvinnor tvärtom har ökat. Största delen av dem dödades av en person som stod dem nära, pojkvän, ex eller liknande. Varje dag visas brutala mord på kvinnor i tidningar och på nyhetskanaler. Och straffriheten på dessa mord ligger på 97%. Jag kan känna attityden mot kvinnor här väldigt tydligt, objektifieringen och förminskandet. Men jag kan också känna igen dessa mönster i Sverige. Vi måste också ta tag i detta, det är inte bara något som sker utomlands.
och lg, felet du gjorde var att du kom in och vevade hejvilt med knytnävarna. eftersom du gjorde det så kände alla igen en sjuk människa på en gång och ingen ville då prata med dig. precis som i misshandelsfall som blogginlägget handlar om! om en man slår det första han gör så drar man.
men det är sällan så enkelt, som folk skriver i kommentarerna! normaliseringsprocessen borde du kört på om du ville få folk över på din sida där man tycker att mördade kvinnor får skylla sig själva. för som du gör nu funkar inte, du avslöjar dig själv som galning på fem röda.. lite för snabbt
LG!
Som man skäms jag att det finns såna som du bland oss. Det är väl inte konstigt att det blir avarter på beteenden då! Det är den som våldför sig som ska sluta, inte den som blir slagen som ska måsta backa. Det måste vara utgångspunkten i alla diskussioner när det gäller våld mot kvinnor!
Helt rätt! Bästa jag läst på länge. Bara kolla in t.ex. nedladdnings-sidor med alla sexuella och förtryckande bilder och filmer på kvinnor. Eller alla TV-spel där man kan köra över prostituerade, gå på strippklubb och brutalt mörda kvinnor! Det är inte ens 15 års gräns på dessa spel. Tänk så många unga svenska män som hänger på de hemsidorna eller spelar dessa TV-spel, helt sjuk uppfostran. Politikerna måste gå till botten med mediaförtrycket och hjälpa kvinnor i nöd! Sen måste vi kvinnor alltid förstå att vi är värdefulla, och samhället måste visa detta. För vi är verkligen värdefulla.
Hej – ”normaliseringsprocessen” måste vara ett av de fulaste och vidrigaste orden i svenska språket. Som sagt, det är bara en eufemism för vuxna som inte är vuxna nog att ta ansvar. Ett annat ställe där normaliseringsprocessen förekommer är mobbning i skolan. Börjar med lite småbråk för att i vissa fall sluta med självmord. Lärarna mm ”märker ingenting” eftersom det går stegvis. Ursäktar du även den bristen på ansvar med normaliseringsprocessen?
Fredrik: Vuxna har ett ansvar för att ta vara på sig själva. Det ansvaret kan aldrig delegeras bort. Allt dåligt man som vuxen utsätts för är inte olagligt. Ska man då bara stanna kvar eftersom den som är orsaken faktiskt håller sig inom lagens ramar? Eller ska man ta ansvar för sitt eget välbefinnande och dra?
Hela diskussionen kommer bara resultera i att man legitimerar våpighet. Exakt vad vinner kvinnor på att våpighet accepteras som en kvinnlig egenskap?
LG.
Det börjar oftast inte med slag. Det börjar med psykisk & verbal misshandel.
Ord och handlingar som bryter ner ditt självförtroende. Ord som får dig att tro på att du inte duger. Att ingen annan vill ha dig. Att du är värdelös. Att du inte betyder något. Inget du gör är rätt. Osv.
Du blir paranoid, gömmer dig för andra. Du stänger ute dina vänner, din familj. Om inte annat så får hen dig att vända dig mot dem. Du förstår inte varför de vill hjälpa, mot vad? Hen vill ju ditt bästa, hen älskar ju dig?
Och den som misshandlar dig psykist & verbalt, berättar också att den enda som älskar dig, betyder något, kan hjälpa dig är just hen. Du blir beroende.
Och när du väl är beroende, så kommer hoten om våld. Slag i väggar, saker kastas omkring. Kanske det bara höjs en näve. Lite senare: några örfilar, några tillklappningar. Och du kanske förstår att det är fel innerst inne, men din misshandlare får dig att tro att det här är vad du behöver, att det är det här du är värd. Och du TROR på det. SÅ JÄVLA MYCKET.
Och när du tror på det så fruktansvärt mycket, så har hen dig i sitt våld.
Intressanta länkar:
http://www.varningstecken.n.nu/uttryck-av-verbal-misshandel
http://psykiskmisshandel.se/om-psykisk-misshandel/
http://counsellingresource.com/lib/therapy/self-help/stockholm/
LG, när du skriver såhär ”Ett annat ställe där normaliseringsprocessen förekommer är mobbning i skolan. Börjar med lite småbråk för att i vissa fall sluta med självmord. Lärarna mm ”märker ingenting” eftersom det går stegvis. Ursäktar du även den bristen på ansvar med normaliseringsprocessen?”
Där kan man faktiskt säga att du säger emot dig själv, Där är det ju den mobbade man kan jämföra med en kvinna (eller man) som är i en relation där den ena partnern slår. Det är inte den mobbade som ska hålla sig undan, utan mobbaren som ska lägga av, och att lärare blundar är förkastligt, ja. Men att säga att kvinnor som inte drar är dumma i huvudet är bara ren jävla bullshit. Det är inte så jävla enkelt som att bara dra. Ofta bryter den våldsamma partnern ner ens självkänsla såpass mycket att den utsatta börjar tro att den förtjänar vad den får.
Och sen, eftersom man blir kär i en människa av en anledning, så är det väl rätt självklart att man hoppas att människan ska sluta slå, man vill ju inte gärna tro så om den man älskar.
Jag tycker att du ska krypa upp ur din håla och faktiskt försöka skaffa dig empatisk förmåga.
LG. Jag beskriver bara vad som måste vara utgångspunkten i diskussionen, inte vad någon inblandad ska göra eller inte göra. ”Det är den som våldför sig som ska sluta, inte den som blir slagen som ska måsta backa. Det måste vara utgångspunkten i alla diskussioner när det gäller våld mot kvinnor!”
Har vi ingången i diskussionen med fokus på något annat kommer verkligheten aldrig att förändras för kvinnor som förnedras både psykiskt och fysiskt varje dag.
Men både LG och Daniel – Malmö missar hela poängen med inlägget. Det hjälper inte att skuldbelägga kvinnan för att hon inte lämnar relationen när problemet inte ligger på en individuell nivå utan på en strukturell.
Tack för att du sätter ord på så viktig fakta och för att du för med dig så bra åsikter och tankar.
LG: Det räcker med att titta 2-3 minuter in i programmet Hanna refererar till för att få en förståelse för varför offret kanske inte ser det som ett enkelt val att bara lämna relationen. Och det är bara EN av anledningarna till varför det kan vara svårt. Som Anna förklarar så bra beror ofta svårigheten att lämna relationen på att offret blir nedbruten av partnern. Finns många faktorer som ligger till grund för att sådana relationer kan vara svåra att lämna. Allt är inte svart på vitt
Det SARA skrev nedan. Plus: Vad är det väsentliga i om kvinnan stannar eller ej? Det spelar ingen roll om en kvinna blir slagen en gång. Om hon blir psykiskt eller fysiskt förnedrad. Eller om hon stannar 1 dag eller 100 dagar efter ett slag/en kränkning i en närstående relation. Fokus är på VARFÖR förekommer mäns våld mot kvinnor i så stor utsräckning? VARFÖR börjar männen slå? Vem som helst med vettigt intellekt förstår att man inte enbart kan jobba med att hjälpa offer att hantera sig och ta sig ur en situation, när det gäller något som sker systematiskt och kontinuerligt i samhället. Man måste jobba med strukturer och beteenden för att mäns våld mot kvinnor ska upphöra.
Att säga att kvinnorna ‘bara’ ska lämna männen visar bara på dålig kunskap i ämnet och/eller ovilja att förstå. Så fruktansvärt också att dessa uttalanden ska komma från 1. en person som troligtvis aldrig varit i en sådan relation. 2. en person av det motsatta könet som troligtvis aldrig kommer hamna i samma situation heller. Alltså skäms.
MEN det spelar ingen roll hur mycket LG eller Daniel-Malmö skriver för de inser inte ens själva hur sjuka deras kommenterar är. Och det är kanske det som är det mest skrämmande.
Lite långsökt men jag tycker ändå det är relaterat till texten ovan, http://www.dn.se/nyheter/sverige/orfil-efter-rumpgrepp-gav-dagsboter/
Med reservation för att rätten kanske inte trodde det utdelats ett rumpnyp (då är det naturligtvis inte motiverat med en örfil) är det helt orimligt att man ska fällas för misshandel om man ger någon en örfil efter att denne antastat (även om det är mindre allvarligt) örfilaren. Jag uppmanar alltid alla jag diskuterar saken med att svara med en örfil om de utsätts för ovälkomna ”rumpnyp” och liknande. Det är ett helt proportionerligt svar på den sortens ovälkommen beröring.
Anna: Låt mig dra en parallell. I avtalslagen finns skrivningar om vad som gör avtal ogiltiga (tex om den ena parten är omyndig). Det finns även en passage om att avtal är ogiltiga om de ingåtts under allvarligt hot eller liknande. Observera ordet ”allvarligt”. Bara för att man hotas att ingå ett avtal blir det inte automatiskt ogiltigt utan hotet måste alltså vara allvarligt. Som vuxen förväntas man alltså kunna stå emot att någon tex är aggressiv, otrevlig och kanske rent av delar ut en (som i förra kommentaren) örfil för att få en att skriva på. Dvs ungefär samma saker som inleder den så kallade normaliseringsprocessen.
Detta är naturligtvis ingen universell sanning men det är vanlig lagtext och den beskriver förmodligen rätt väl vilka normer som anses råda i Sverige idag. Det du säger är alltså att vuxna kvinnor inte klarar att säga nej, dra streck i sanden osv. I mina ögon är dessa individer, trots sin ålder, inte vuxna och de borde lära sig lite vuxenhet. Tills dess får de skylla sig själva. ”Normaliseringsprocesser” kan förekomma i andra sammanhang, typ arbete, föreningsliv mm och kanske inte leder till våld utan snarare mobbning. En vuxen som inte klarar av säga ifrån på arbetet är ingen vuxen, oavsett om det är den som utsätts för mobbning eller den som står bredvid och tycker behandlingen av kollegan är normal.
Anna, individen (offret) du beskriver är inget annat än koncentrationslägervakt som ser att allt är fel men inte vågar göra något åt saken. Jag har ingen som helst empati eller förståelse för koncentrationslägervakter. Har du?
Ebba: Du ser alltså ingen skillnad på vuxna och barn med avseende på ansvar etc? Jag menade för övrigt att det är skolpersonalen som ”normaliseras”, dvs blundar för att det som sker på skolgården är fel.
Och ja, låter man någon bryta ner ens självkänsla så mycket så får man skylla sig själv. Självkänsla är som hälsa, man har ett personligt ansvar att se till både ens hälsa och självkänsla är i rimligt skick. Märker man att man håller på att förfölla på ena eller andra området söker man hjälp. Gör man inte det, ja då får man skylla sig själv. Gäller för övrigt även tex Jan Stenbeck (som misskötte sin hälsa å det grövsta vilket också ledde till att han dog långt i förtid).
Det är inget fel på min empatiska förmåga för de som förtjänar den (tex barn). Det är fel på din empatiska förmåga som hyser den sortens känslor för människor som fegt undvikit att ta ansvar. Återigen, koncentrationslägervakter.
Fredrik: visst, men vi har också en skyldighet att ta vara på oss själva. Med frihet kommer ansvar. Kan man inte ta ansvar har man inte gjort sig förtjänt av ansvar. Fråga 16-åringen som vill vara ute sent. Det brukar gå bra om denne tidigare tagit ansvar, eller hur? Normaliserade individer borde ta lite mer ansvar för sina partnerval etc.
Sara: det är i högsta grad individuellt. Eller ska staten träda in och göra slut åt dig för att du inte kan? Varför skulle det vara en strukturell fråga?
Isa: Läs mitt inlägg från 25/3, 14:22. Jag delar inte din uppfattning om att våldsuppsåt skulle vara en unikt manlig egenskap. Däremot är män kanske ”bättre”, av biologiska skäl, på att använda våld framgångsrikt. Fast även detta kan ifrågasättas, jämför samkönande kvinnliga relationer där våld är ungefär lika vanligt som i heterorelationer. Och anledningen till att jag inte varit i en sådan relation är jag drog i tid. Du vet, såg vartåt det barkade och tog mitt ansvar. Var väl jobbigt i en vecka eller så.
En fråga till ALLA mina antagonister i tråden: varför hör man aldrig att män utsätts för normaliseringsprocesser? Och, sant eller inte, en ”typiskt” kvinnlig stark sida (jämfört med män alltså) anses ju vara social kompetens: borde inte social kompetens vara en grundläggande förmåga för någon som vill manipulera någon annan in i en normaliseringsprocess? Vad jag försöker säga är att, om något, borde kvinnor vara utövare, snarare än offer, av ”normalisering”. Är det så? Om inte, varför inte?
LG, orkade inte ens läsa din senaste kommentar, eftersom de tidigare visar rätt tydligt var du står i frågan. Det jag har att säga (vilket andra också påpekat) är dock att det Hanna vill säga med denna artikel är ju just att man måste ta reda på källan till problemet varför våldet existerar överhuvudtaget. Det ska inte behöva finnas situationer där kvinnor ska behöva lämna en man för att inte bli slagen, eller att någon överhuvudtaget, man eller kvinna ska behöva gå ifrån någon för att undvika våld, då våld inte ska finnas överhuvudtaget. Därmed hör inte din ”skylla sig själv”-tes hemma här, våld kan aldrig vara någon annans fel än den som utför det. Det kan kanske tyckas naivt att ha denna åsikten, men i en perfekt värld så.. och det är väl ditåt man strävar?
Josse, ja i en perfekt värld ska det vara så. Släng iväg ett meddelande när du är där så gör jag mitt bästa i den imperfekta världen så länge.
Orkade inte läsa…
Så himla bra och tydligt inlägg. Alla borde läsa detta! Får ont i magen av LGs kommenterarer, tur att majoriteten bestod av samma åsikter som du för fram Hanna!
Så i den imperfekta världen är din lösning att fokusera på offren, att de måste fly från problemen snarare än själva problemet vilket ju är gärningsmannen? kanske är det en tjejs fel att hon blir våldtagen enligt dig också för att hon är på en fest där det kanske kan finnas en risk för att potentiella våldtäktsmän finns där och hon råkar vara på fel ställe vid fel tidpunkt? För det är ju det du säger när du säger att det är en kvinnas fel att hon stannar kvar i ett ohälsosamt förhållande, du menar ju då att inget ansvar ligger på den som förtrycker henne utan det är hennes uppgift att ta sig därifrån. Om du dessutom hade sett på dokumentären hade du sett att just många kvinnor gjort detta, men blivit mördade av sina exmakar eller expojkvänner ändå, vill du fortfarande hävda att det är kvinnornas fel? De kanske inte flydde nog långt bort?
Så … istället för att se individen bör vi fokusera på könet? Det går ju på tvären med tanken om jämställdhet?
Jag vill, som man (eller som människa), på intet sätt försvara de män som slår kvinnor. Jag vill inte försvara de människor som slår, punkt. De är svin. Men felet sitter i dessa individers huvuden, inte i min kalsong.
Det är beklagligt att så många feminister ställer sig bakom den här typen av tankar och jag tror bara det spär på ”könskriget” ytterligare.
Jag håller faktiskt, till skillnad från många andra här, med LG i mångt och mycket. Jag vill inte lägga hela ansvaret hos den som blir slagen, samtidigt finns det ett ansvar hos varje människa att aktivt göra vad man kan för att ändra sin situation till det bättre. Dock kommer många rädslor, vissa befogade andra inte, när det gäller lämna en skadlig situation som vuxit fram över tid. Må vara eget eller familjemedlems missbruk eller skadliga beteende eller som här en skadlig relation. Man måste, för sin egen skull, lära sig att kapa skadliga band annars dras man ner i djupet av den andre som vägrar ändra sig. Det är bland det första man får lära sig i stödgrupper för missbrukar anhörig och kan även appliceras här. Med det sagt ska offret eller anhörig aldrig någonsin skuld- eller skambeläggas.
Jag är vidare, liksom LG, övertygad om att män och kvinnor är lika våldsbenägna men att kvinnor har svårare att på ett lyckat sätt utföra skadligt våld mot en större och starkare man (män har i genomsnitt 20% mer muskler än kvinnor). Män och kvinnor uppfostras också olika och män lär sig i ung ålder att bruka våld på ett helt annat sätt än kvinnor. En örfil från en kvinna kan många män ta utan andra skador än stukad stolthet och en rosig kind. En man som ger en kvinna en örfil kan lätt knocka henne (vilket i sin tur kan leda till fallskador på huvudet vilka är en bland de vanligaste dödsorsakerna i slagsmål). Samma attack – två helt olika resultat.
Jag känner personligen till två män som slagit sina kvinnliga partners. En skulle ha varit 78 år om han levde och den andre var 14 år när det skedde. Båda gångerna var det en örfil vid ett tillfälle där de inte längre kunde behärska sig det handlade om, och båda gångerna drogs de som slog med skamkänslor i många veckor efteråt som omgivningen, med rätta, gärna spädde på. Jag känner endast en kvinna som sagt att hon blivit slagen i ett förhållanden. Dock känner jag flera män som blivit slagna av sina kvinnliga partners – men på något underligt sätt är det mer ok i omgivningens ögon för det kan ju män ta, eller hur?
Utav alla dem som jag känner som blivit slagen, riven, biten, sparkad, nypt av sina flickvänner så är det tre av dem som råkat riktigt illa ut. En av dem vaknade av att bli knivskuren med en kökskniv. En fick ansiktet söderslaget med ett tungt glas askfat. En annan vart slagen i bakhuvudet med en stekpanna så handtaget gick av när han stod framåtböjd! En av händelserna, den med stekpannan, blev allmänt känd i ett större socialt sammanhang och vet ni hur människor som fick reda på det reagerade? De vart lite full i skratt,smålog och tyckte att det var lite dråpligt för killen som fick stekpannan i huvudet. Kvinnan i sammanhanget fick även en viss respekt och rykte om sig att ”henne jävlas man inte med”, ”henne var det klös i” osv. Kan ni tänka er hur människor hade reagerat om det istället hade varit en man som slagit sönder en stekpannan mot sin flickväns huvud? Behöver jag tillägga att ingen av männen varken lämnade sina furar/sambos/flickvänner eller ens kom på tanken att anmäla händelserna till polisen – sådan gör ju inte en man…
Jag må leva i en parallell verklighet eller bara känna undantags fall, vilket jag enligt statistiken gör, men min erfarenhet är att kvinnor utöver minst lika mycket våld om inte mer än män i relationer. Det är samtidigt mycket mer accepterat att en kvinna kan utöva våld mot en man då han anses tåla det. Även i så extrema fall att tillhyggen har använts reagerar folk inte speciellt mycket – annat än eventuellt tycka att mannen är lite vek som lät sig övermannas av en kvinna. Det är en vidrig syn på manlighet som går i direkt relation med bilden av manlighet som en som har kontroll och makt – fast här i form av en som inte längre har dem och därför anses omanlig.
Mäns våld mot kvinnor är vidrigt. Kvinnors våld mot män är också vidrigt. Våld inom relationer är vidrigt. Våld är vidrigt. Det är någonstans när man kommit till den insikten som man kan börja diskutera frågan ordentligt. Jag håller med Hannah i så gott som allt hon skriver, jag håller även med LG och Patrik i kommentarsfältet i mångt och mycket. Pratar man om mäns våld mot kvinnor så bör man också i jämlikhetens namn också tala om kvinnors våld mot män. Och även om vi kan söka vissa förklaringar i förlegade könsroller så kan vi, enligt min mening, aldrig komma närmare en lösning om vi inte börjar pratar om problemet som ”våld inom relationer” istället. Annars riskerar vi bara att öka segregeringen mellan könen i en fråga som vi i allra hösta grad bör stå enade i.
Alla motsträvare och ifrågasättare ang Hannas inlägg:
Vill bara säga att jag är SÅ TRÖTT PÅ DEN ÅTERKOMMANDE parallellen med att ‘kvinnors våld mot män då, kvinnor mot kvinnor då?’. Ja, den är vidrig givetvis, likaså ALL form av våld. Här tar dock Hanna upp ett stort och relevant och problem i samhället som hon valt att fokusera på. Kvinnor som slår män är inte lika utbrett, män som slår män är minst lika utbrett men det som ligger till grund för problematiken i det sistnämnda är inte utav samma grund till det som bidrar till våld man mot man, så det hamnar i ett annat forum.
Ett annat problem man kan störa sig hos vissa av kommentatorerna (minoriteten av dem lyckligtvis) är att mäns våld mot kvinnor inte bara innebär fysisk våld utan minst LIKA MYCKET PSYKISKT. Sluta dra paralleller till att kvinnor skulle slå mer om de var lika fysiskt benägna. 1. du har ej belägg för detta 2. alltså nu är det ju så att det är män som i största utsträckning utöver den våld som förekommer i världen och oavsett om det är pga deras benägenhet eller inneboende vilja att fysiskt skada så är det ett problem som måste bearbetas
Ni som hela hela tiden tar upp att kvinnor också skulle slå om de hade den fysiska benägenheten; hur orkar ni ens ta upp det här? Det får det endast att låta som en bortförklaring som är riktigt vidrig i sammanhanget. Se problematiken i mäns våld mot kvinnor som ett samhällsproblem och bidra till att försöka motverka det istället för att ta upp annan problematik. Hanna kan tyvärr inte belysa all problematik i världen Håll er till den diskussionen eller gå till annat forum för att diskutera annan problematik.
I: Tittade vad jag hittade! Belägg för det du påstår det saknas belägg för
http://hagwall.wordpress.com/2014/03/24/stockholm-utreder-allt-relationsvald-oavsett-kon-eller-laggning/
Låt mig citera (observera att det är ett citat inbakat i citatet):
‘För att citera BRÅ: ”Sedan år 1990 mördas i genomsnitt 17 kvinnor per år av en man i en nära relation. […] Mellan tre och fyra män dödas varje år av en kvinna som de har en nära relation till.” Vad gäller icke-dödligt våld är det jämnt fördelat mellan könen. En undersökning från Högskolan i Gävle, (parallellt genomförd i över trettio länder) visar att:
”Dubbelt så många svenska kvinnor som män uppger att de slog först. Kvinnor använder våld mot sin partner i samma omfattning som männen.”’
Bekräftat ju exakt vad skrev redan i mitt första inlägg. Vi borde kanske börja tala om uppsåt också? Om du vattnar dina blommor och råkar tappa en kruka i huvudet på någon som går på gatan nedanför som omkommer döms du till vållande till annans död, typiskt böter eller något år villkorligt. Skjuter du för att döda men missar döms du till försök till mord och straffskalan är densamma som för mord (minst 10 år, max livstid). Samma princip gäller för alla våldsbrott (och förmodligen de flesta andra brott också). Poängen är att kvinnor som försöker misshandla en man men misslyckas borde dömas för försök till misshandel, kanske rent av grov misshandel, även om det inte ens uppstod ett blåmärke men detta sker ”aldrig” eftersom de, av fysiska skäl, misslyckades. Detta gör att statistik och annat blir helt skevt.
Så kvinnor slår lika mycket och initierar våldet i nära relationer oftare än män. Sedan, det här tramset om psykisk misshandel. Är kvinnor vuxna eller inte? Finns det någon som helst anledning till att tro att kvinnor skulle vara mentalt svagare än män? Om ja, varför ska könen då vara jämställda? Ledsen, men tål man inte motgångar kommer man inte komma lika långt i sammanhang med hård konkurrens. Om nej, varför skulle det vara ett kvinnoproblem med ”psykiskt misshandel”? Jag skulle snarare kalla det ett problem med en strikt myndighetsålder. Vissa, män som kvinnor, kan uppenbarligen inte ta vuxenansvar trots att de fyllt både 30 och 40 och borde inte få de privilegier som tillkommer vuxna.
(Min egen amatörhypotes kring detta är att pojkar slåss mer i unga år och snabbt lär sig att det är en dålig idé att börja slåss med någon som är större och starkare utan tvingas lära sig behärskning. Stillsammare flickor får inte samma erfarenhet i dagis- och lågstadieåldern. Därför tycker de som vuxna kvinnor att det är en bra idé att börja slåss med sin partner, även om denne är 50% starkare. Men detta är bara gissningar från min sida.)
Så för att sammanfatta
* I har fel när I påstår att det inte är lika utbrett att kvinnor slår män (belagt ovan).
* Inte ens när I upprepar ovanstående påstående i näst sista stycket är det korrekt.
* Nu kommer Parisa kalla mig troll eftersom jag drar fram statistik från BRÅ. Förstör ju diskussionen att redovisa för hur verkligheten faktiskt ser ut.
Men snälla Gudrun, LG du är inte klok. Varför känns det så viktigt för dig att motbevisa fakta om att kvinnor far illa? Varför fokuserar du på det och inte det som inlägget handlar om, tycker du inte det är värre att kvinnor utsätts för våld???
Oj, vad kul! Jag lämnade igår in en uppsats i Sociologi om just det du skriver här. Härligt! Ett ämne som definitivt behöver spridas.
Det är många som tolkar sådana texter som att vi, istället för att skylla på individen, skyller på ALLA män. Vilket absout inte är fallet. Det handlar ju om både män och kvinnor, och om själva strukturen i samhället. INTE om att alla män är svin, vilket jag tror är viktigt att sprida! :)
”Varför”, jag förstår inte riktigt vad du förfäktar för åsikt? Faktum är ju att citatet jag inkluderade faktiskt kan värderas på två diametralt olika sätt: fler kvinnor än män mördas av en nära anhörig, men det är rätt få fall. Samtidigt slåss/slår (initierar slagsmål) dubbelt så många kvinnor som män med sin partner. Jag är inte så förtjust i att kollektivisera skuld osv men om man ändå gör det, så är det inte uppenbart vilket av mans- eller kvinnokollektiven som har det värst. Det hela beror på om man värderar mängd över ”allvar” eller vice versa. Du får fråga en utilitarist om det där (Är det värre för upplevd lycka att ens cykel stjäls vartannat år men att risken att mördas är en på tio miljoner alternativt att cykeln bara stjäls en gång per livstid men det är en chans på 10 000 att man mördas? Det är vardagsbrottslighet som gör människor otrygga. Nu kan jag förutse att jag kommer få ett svar från någon som inte förstått ett ord av ovanstående.).
”Fakta” som kan motbevisas är inte fakta utan löst tyckande.
Har jag läst lite mer på BRÅ-länken och det är (surprise!) inte alls som HP och alla andra strukturalister påstår. Ett långt citat från sammanfattningen:
”De män som begår dödligt våld mot kvinnor i nära relationer är vanligen personer med omfattande sociala problem.
I hälften av fallen var gärningsmännen antingen arbetslösa, hade beredskapsarbete eller var förtidspensionerade.
60 procent av gärningsmännen var kriminellt belastade sedan tidigare.
40 procent var alkoholmissbrukare.
En annan aspekt av gärningsmännen i dessa fall är deras psykiska status. Omkring 95 procent av gärningsmännen genomgick en rättspsykiatrisk undersökning och/eller mindre psykiatrisk undersökning. Nio av tio av de män som genomgick en sådan erhöll minst en psykiatrisk diagnos. Dessutom begick en fjärdedel av gärningsmännen självmord i samband med brottet. Sammantaget kan man därmed säga att omkring 90 procent av gärningsmännen hade någon form av dokumenterad psykisk sjukdom eller psykisk störning.
(…)
Två riskgrupper av gärningsmän, som tillsammans står för en majoritet av det dödliga våldet mot kvinnor i nära relationer, har identifierats i undersökningen.
Det gäller dels en grupp bestående av psykiskt sjuka gärningsmän och de som begick självmord i samband med brottet, dels de gärningsmän som var personlighetsstörda.Grupperna skiljer sig på många sätt tydligt åt. Den förra gruppen hade mindre ofta utsatt kvinnan för våld och hot tidigare, mindre ofta dödat av svartsjuka eller i samband med separation och i stället oftare på grund av den psykiatriska problematiken och hade en socialt sett mindre marginaliserad situation.
Gruppen personlighetsstörda hade oftare misshandlat och hotat kvinnan tidigare, oftare dödat av svartsjuka eller i samband med separation, var oftare missbrukare, arbetslösa och kriminellt belastade.”
Det är alltså en väldigt speciell minoritet som står för våldet, en minoritet som knappast bestämmer ”strukturer” i samhället. Och egentligen är det sunt förnuft, psykiskt sjuka och personligsstörda personer begår förmodligen de flesta brott som begås i samhället. Det är liksom en del av symptomen på den sortens problem och vettiga människor håller av ren självbevarelsedrift en viss distans mot den sortens individer. Det är ett enkelt sätt att reducera sannolikheten för dödligt våld med runt 90%. Man är bra dum om man inte gör det.
En hypotes kring den här BRÅ-rapporten är att de flesta ”friska” vuxna människor (och fler kvinnor än män) faktiskt är beredda att bruka våld när de blir tillräckligt uppröda men att de lägger av efter en örfil och inser vad de just gjort. Individer med olika problem har inte den förmågan att behärska sig utan fortsätter slå besinningslöst. Hur många av ni som skrivit i tråden ovan har smällt till någon i ren frustration? Ni kanske skulle kliva ner från era höga hästar och inse att civilisation är en väldigt tunn fernissa.
okej, du skriver att du vill tro på, att det är i bilden som du beskriver, som vi hittar svaren. vill tro. men tänk om det inte är i den bilden som vi hittar svaren. icke-feminister har också har målet att förhindra att kvinnor blir ihjälslagna i framtiden. vi har bara inte råd att satsa på fel bild. målet är viktigare än bilden. bilden är ideologi. du skriver själv att liv står på spel. därför kritiseras också bilden som du beskriver. för att försäkra att vi väljer rätt. det är argumentet för att lyssna på kritiken. du skriver att den kulturella påverkan har väldigt stort inflytande, och det kanske stämmer. men, hur kommer det sig då, att med dina siffror räknat, inte ens en procent av alla män misshandlar kvinnor? den retoriska frågan är hur lyckas mer än 99% av alla män med konststycket att stå emot detta enorma inflytande, och frågan lyder, vilka män tycker du vi ska rikta in oss på för att lösa problemet? de 99% av alla män som aldrig misshandlar en kvinna? eller de 1% som faktiskt gör det? kom ihåg att kvinnors liv står på spel här. sen är det ni feminister som har övertaget inom media. det är ni som hörs och syns i de här frågorna. det är ni som har problemformuleringsprivilegiet. ni kan lobba för att allt beror på mansnormen. ideologi. ni kan rikta in er på de 99 procenten. men om ni väljer fel så får ni, indirekt, kvinnors blod på era händer i framtiden. är det värt det?
Länge sedan det skrevs i tråden, men kände mig tvungen att skriva angående det sista inlägget av ”LG”.
Du hänvisar till statistik angånde de män som utövat dödligt våld mot en kvinna i nära relation, men sedan drar du slutsatsen att alla män som utövar våld mot kvinnor är psykiskt sjuka/missbrukare/etc.
Din statistik säger bara något om de män som går över gränsen och faktiskt dödar kvinnan, inte alla i de övriga fall som ”bara” handlar om misshandel, etc.