AMÖBOR!
Så. Andra jobbdan är avklarad å här sitter jag i mitt hem och är helt känslomässigt avtrubbad. Jag fick nån fråga om vad jag i helv*te (hahaha så kul med folk som skriver svordomar med stjärnor) gör på mitt jobb nu när inte MVH talkshow går. Jo serru, jag är producent för världens bästa snackisprogram där Evyn Redar och Patrick David programleder; What’s up allihop!
…Heter programmet alltså. 10 september har det premiär och vi kommer sända från massa olika orter runt om i stöckhölm och ha kända gäster som vi snackar det *senaste* med.
Jättekul att va producent! Men samtidigt är jag så jävla kluven över karriär. Den här känslan av att vilja bo på landet, va med mamma pappa, antons föräldrar, syskonbarn och odla sin potatis fyller mig fortfarande. Varför går den inte över den här hösten? Den brukar ju alltid göra det.
Och det är så jävla, jävla jobbigt att känna såhär. Grät i duschen förut och nu försöker jag dämpa allt genom att foka på det som är bra i mitt lelle liv. MEN DET ÄR SVÅRT.
Tycker inte att nåt är coolt längre ens????? Imponeras inte av något jobbmässigt eller *stockholmsmässigt*. Tycker allt e så jävla betydelselöst och vagt.
Buhu buhu.
*slickar mina sår naken i ett hörn*
Men det blir väl bättre. Det måste det. Annars får jag väl köpa det HÄR stället och dra. För vet ni? Man FÅR det.
Känner precis som du just nu. Har precis kommit tillbaka till Sthlm efter fem veckor på skånska landsbygden och är redan less på storstan. Allt som känts spännande förut känns så oviktigt nu.. Och lyckas ej hitta meningen riktigt?! Kanske kommer.
Om du vill ses över en öl och älta Sthlms-besvikelse och lantisdrömmar så får du gärna höra av dig på min mail <3
Men jag håller med dig Hanna men hur fasen ska man få in pengar då:( Kanske inte är det största problemet men ändå en viktigt grej i det här samhället. Går ju fan inte att leva annars.
Jag förstår känslan, men kom ihåg att det är en sak att vara på landet en sommar när folk är lediga och man kan vara ute massor. Det är supertrist när det är snö ÖVERALLT och bara mörkt och inget att göra. Det bästa är ju stan på vintern och landet på sommaren. Tror att du kanske inte känner att det är höst än pga vädret? Sen när det blir ruggigt känns det säkert bättre!
Läs underbara Nina Åkestams bok ”Meningen med hela skiten”. Bra när man undrar vad just meningen med hela skiten är. Kanske inte löser några livsproblem men…….. TÄNKTE JAG SKRIVA. Men jo. Det kan den nog faktiskt göra. Läs den.
Alltså lite knäppt å läsa detta. På ett sätt lever du lite min dröm, eller, jag skulle typ mest av allt vilja jobba med public service i Sverige, trots att jag är finlandssvensk. Är jättekluven över att jag är jätteinsatt i allt som händer i Sverige (läser bloggar, tidningar, följer politiken, lyssnar på poddar, ser svensk tv, följer massa svenskar på sociala medier..) och typ noll insatt i vad som händer i Finland (lol) fast jag bor här. Ändå har jag nu valt att börja studera journalistik i Helsingfors istället för i Sverige.. Har fått lite ont i magen över det och vet inte om det är ett bra eller dåligt val. Känns som att det blir bara mer och mer påtagligt att jag typ dras till Sverige i.o.m. att jag konsumerar så mkt Sverige och typ inte ens kan finska?? HUR SOM HELST guu vilken navelskådning denna kommentar blev….. Känner också igen mig just nu också i att flytta från landet. Jag ska också nu flytta från landet till Helsingfors. Det har mest känts pepp men nu har jag ångest för det… Kanske också pga att det är mkt mera kulturellt finskt än det är där jag bor nu..
Åå. Den här kommentaren blev jätteotydlig men det jag menar är typ 1. Hur kommer man dit du är? Vill också jobba på SVT och blir orolig och undrar om det någonsin kommer vara möjligt för mig nu när jag kommer vara här i Finland liksom? (obs retoriska frågor) 2. Ändå fattar att du känner sådär för landet liksom. För ja, det är väl sånt som egentligen är det viktiga i livet typ.
Ok hoppas att denna kommentar inte bara var störig nu.
PS. ÄLSKAR er podd <3
Jag vet känslan.. som tur släpper den sakta :/
Pratar du med din psykolog om detta?
asså… Ja men följ ditt hjärta då så nån som verkligen vill göra det du gör och vill bo där du bor får göra det istället. Det du gör och där du bor är liksom hur många som helst största dröm!
Var glad för vad du har fått och njut istället. Ett tips är att ta en resa dit folk inte har det lika bra som du så kanske du får lite perspektiv på saker och ting… Haha eller varför bryr jag mig ens? Synd om dig är det iallafall inte…
Apropå tidigare kommentar om Åkestams bok. Jag tycker den suger!!! En duktig tjej (obs inget fel på det givetvis) som går in i väggen och blir bäst på det också. Flyttar till NYC för att ta ”paus” och skriver en bok om allt detta. Nej, fy fan.
Upplever lite samma sak i år, även om jag är i stadiet att jag kämpar för att få jobba med det jag drömmer om finns det något i mig som säger att jag bara borde skita i karriär och flytta ut på landet istället. Trots att jag är uppvuxen i en förort, bott i lägenhet hela mitt liv och kan noll om att sköta ett hus (ännu mindre en gård).
Förresten, ”S”? En kan alltid ha det värre än en har det och det finns alltid de som mår sämre än en själv men vet du vad? En har faktiskt rätt att känna det en känner, det går inte att hela tiden sätta sin egen situation i perspektiv genom att jämföra med någon annan och ba ”jaha just ja, den personen verkar ju ha det skittungt – nu mår jag bra, tralalala!”. En kan bara utgå från sig själv och försöka hantera sin situation och sitt mående så bra en kan, att någon som du försöker ge en dåligt samvete över hur en känner hjälper knappast. Just sayin’.
Åååh igenkänning!! Jag har inte så mycket drömmar om landsbygd men att lämna Stockholm och fly landet, guuud vad jag inte kan släppa tanken! Har känt så i perioder förut men inte så här starkt och det har aldrig hållt i sig så här länge förut. Känner å ena sidan att ja, kanske ska man bara säga upp sig och dra och leva livet och njuuuuuuuta, och å andra sidan är jag så sjukt överambitiös och logisk och tänker att neeej inte kan jag lämna ett bra heltidsjobb, karriär och lägenhet när jag pluggat så länge och kämpat mig uppåt och hej och hå. Beslutsångesten alltså och kampen mellan vilja och förnuft… Gaaaaah! Men men, får väl se vad som händer. Vart man landar tillslut.
Du ska ju göra det som känns rätt. Om du verkligen vill köpa ett renoveringsobjekt och renovera massa och kanske ta litta tjänstledigt och jobba litta frilans istället så gööööör det!!!!! Du har ju oss, vi kommer ju läsa allt du skriver, så tidningarna och förlagen har liksom inget val att inte anställa dig. Tycker att du samtidigt som du renoverar kanske kan skriva en bok, om livet och ångesten och kärleken..
Inte så konstiga tankar. Du blir äldre varje år, plus att vissa vill komma framåt och inte göra samma saker om och om och om. Låter i mina öron som du innerst inne har tröttnat på storstadslivet men förtränger det bara (tills det inte går längre…) *hobbypsykolog*
P.s som kommentaren ovan. GÖR utan att tänka! Livet är för kort för att inte göra det man vill. Klyschigt men sant! Våga!
Prata med SVT, fråga om du får göra ett ett nytt program där det går ut på att du åker hem till folk som lämnat stan för landet. Lr att du hittar ett hus, bygger, designar & flyttar in, visar hur det går att bo på landet & på så sätt kan du kombinera det du gillar tv & bo på landet. Ha psykolog samtal bjud in folk du gillar till att leva på landet à la farmen goes cool kids in da block hitta lugn. Typ en kombo av paradiset hotell, farmen, sommartorpet m.m
Assa, jag ar précis likadan. Nu har vi flyttat fran centrala London ut pa landet men jobbar kvar i stan. Tankte att det var bast av bada varldar lixom. Men nu tanker jag sluta jobba i stan och jobba pa landet dar vi bor istallet for orkar inte med stan. Samtidigt vill jag ge upp allt och flytta till en o i medelhavet. Blir en aldrig nojd lixom? LIVET! sa jobbigt.
Åh tycker att du ska använda din dröm och kombinera med ditt jobb. Tänk vilka möjligheter du har!! Du är fantastisk, rolig, klok och alla dina program är fab!
Prata med svt chefen säg att du har ett längt till landet och picha en ide till henne tex:
Hanapee a la stug-liv
där du får bo i en stuga i en/två månader du får bjuda in gäster och ni pimplar era rum precis hur ni vill. Jag tänker att det skulle kunna vara den bästa kombon av : paradise-stugan (paradise hotell), sommar med hanapee (ernst), landet (farmen). hanapee i träkojan (jills veranda) Ni äter god mat och filosoferar, kör femkamp och pallar äpplen, bygger en trä koja och sjunger karioke jag menar vem vill inte se de??
Skulle vara magiskt !
ÅÅÅÅH Hanna, Jag förstår precis känslan. Själv uppväxt på landet och saknar det så mycket att det är hål i hjärtat. Min pojkvän är själv stockholmare, född och uppväxt, och vill verkligen inte bo på landet. Vad gör man? Det känns som jag går sönder typ! Hjälp?
Tänk om alla vi stan-lantisar gjorde slag i saken, köpte fallfärdiga (billiga!!) hus, drog med ett gäng kompisar, startade upp småskaliga lantbruk, rustade upp nedlagda butiker och blåste in lite jävlar anamma (samt vettiga åsikter) i våra sömniga hembyar. Vad säger ni!? Ska vi bara lämna storstan allihopa!? Befolka landsbygden!
Detta är min dröm <3
Hej!! Jag har följt dig nu under flera år och blir alltid lika inspirerad av dig och din driftighet. I dig kan jag se mycket av mig själv, fast att jag inte alls lever mitt i smeten som du. Jag har aldrig förut kommenterat din blogg, då jag inte haft så mycket att säga som skiljer sig från andra.
Du skriver alltid så varmt om din hembygd och jag kan känna igen känslan precis. Ibland är det bara dags att ge sig in i något nytt. Vi har precis köpt ett hus i vår barndomsby som vi håller på att renovera. Jag grät när vi skrev på kontraktet, av både lycka och sorg. MEN, det är det bästa vi gjort. Hur jävla roligt jag än haft när jag varit ute och prövat mina vingar så har det ändå alltid varit något som gnagt i mig. Jag trodde att den känslan skulle fortsätta finnas i mig men då snarare av att jag inte längre var i mitt rätta element, utan mitt på landet i ett kök med en bulldeg på jäsning typ??? Men den känslan försvann samma dag som vi flyttade in och öppnade dörren på morgonen och kände daggluften strömma in och ljuset folkomligt dansade i huset, så sagolikt som det bara gör där man verkligen känner sig hemma.
lite sent kommenterat men PRECIS, jag har bara också haft jättetråkiga känslor i kroppen min om livet och staden jag bor i ända sedan skolstarten. hoppas det går över:(( ps. men podden er hjälper! puss bästa du
Fyfaaan va skönt att läsa att andra också känner såhär! Givetvis är det alltid lite såhär efter sommaren och det kommer väl säkert ”sakta släppa”.
Men en tanke har på sistone också slagit mig, efter en sommar som varit fruktansvärt prestigelös, vill en att det ska släppa helt? Vill vi stå och imponeras/imponera på en prestigefylld, hipp & cool fest där alla är speciella, unika, inne och öppna (fast bara för varandra) i ett år till? Helt plötsligt va inne i samma bubbla av statusrangordnande, stress och prestationsångest? Nä själv tror jag att jag vill ha lite av den här känslan kvar för att minnas sånt en annars lätt försummar och glömmer. Liksom hålla distansen lite till ”bubblan” för den är sannerligen inte allt.