…mamma och pappa!!!!!!!!!! Prata med dem, gosa, bli omhändertagen och vara nära.
Herregud vad jag har behov av att vara liten när krav ställs på mig.
Digitalt meddelande till stamcellerna: KOM NER. Eller köp en bil åt mig så kan jag komma och åka som jag vill 8-))))
Helo från mig
Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.
Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.
|
|
Lilla Ego |
Filmrecension: The Tragedy of Macbeth |
Krogrecension: Bistro Renard |
Krogrecension: Bambi |
Krögarna: Det äter vi på krogen 2025 |
Krogrecension: Ett Hem |
Krogrecension: Olli |
Krogrecension: Florentine |
Alltså SÖTASTE barnet jag sett!!
Seriöst, har typ bara sett kanske två barn i mitt liv som är lika söt som du som liten!
Seriöst, har typ bara sett kanske två barn i mitt liv som är lika söt som du som liten!
Jag är så avundsjuk på dig som har ett barndomshem och två föräldrar att åka hem till. Mina föräldrar skildes när jag var 17 och då fick vi flytta från vårat hus som jag alltid bott i. Pappa är jag inte nära direkt och mammas nya sambo och jag kommer inte alls överens. Så nu är mina svärisar och deras hus min trygghet :)
Är precis som Ellen ovan otroligt avundsjuk på barndomshemmet och tryggheten. Bägge mina föräldrar har varit döda sedan jag var 22.
Är precis som Ellen ovan otroligt avundsjuk på barndomshemmet och tryggheten. Bägge mina föräldrar har varit döda sedan jag var 22.
alltså HUR söt var du som liten?
Din relation till Sundsvall, ditt barndomshem och dina föräldrar verkar så fin. Avundsvärd. Sticker lite i hjärtat att läsa om det när ens egen verklighet ser så annorlunda ut. Men fortfarande fint att få läsa om andra som har det så bra. Du verkar visa uppskattning för det iallafall, det är ingen självklarhet för alla att ha det så, tyvärr :( …
Känner igen mig mycket i din relation till dina föräldrar, men den är ganska ovanlig dock?? Upplever att många känner att de besöker/ringer sina föräldrar av plikt. Mina föräldrar är typ mina bästa vänner?? Ska åka till dem (16 mil bort) imorgon och vara med dem över helgen, så gosigt! Vill göra äppelpaj på deras äpplen och bara prata om livet!
ååå den lelle lelle hockeyfrillan <3<3
alltså FAN vad söt. De omsorgsfullt placerade händerna som påminner SÅ mkt om mona lisas? älskar dem <333
Åh jag känner exakt samma sak som dig Hanna. Jag längtar så – o ändå bor de ”bara” i Sthlm och jag i Gbg. När jag inte känner trygghet nog, inte ens från min kille blir jag väldigt mammig och pappig..och syskon-ig.
Jag mår så jävla fucking fitt-dåligt. Har guld till pojkvän men tvivlar ändå KONSTANT. Det är det första jag tänker på när jag vaknar och hela dagen är ett töcken av skam, ångest och gråt, extremt mycket tvångstankar och i ett enormt behov av bekräftelse (det fattar väl alla, vem skriver så här på en blogg?!). Jag går till och med i terapi. ALLT jag önskar är att jag skulle kunna få må bra igen och vara med min kille men den här fucking sjukdomen (så det känns i alla fall) tar kol på mig. Jag älskar honom, han ör så sjukt fin och bäst – och så här har det varit i varenda förhållande jag har varit i. Är så sjukt trött på att vika mig än en gång och göra slut (mot min vilja) såra någon, se livet gå vidare för honom men inte för mig och sakna som fan. Men så fort jag har honom är ångesten där som en jävla granne på dörrn. Vad i helvete ska jag göra? Jag önskar att jag vaknade upp imorgon och allt var borta och jag bara fick vara lycklig. Och sexet går åt helvete, vi får till det typ 1-2 ggr i veckan – och visst det är trevligt, men jag blir inte längre upphetsad av -honom-. I början var jag så sjukt förälskad och vi kunde ha hur mkt sex som helst, nu känns det bara som ett nödvändigt måste. Jag menar, jag tycker ju att han är URSNYGG, inte det, men kroppen verkar ha stängt av när det gäller honom. Kan läsa sexnoveller och bli jätteupphetsad – men inte av ngt annat. Käkar tusen piller också. Tröttsamt för blir så yr. Orkar ORKAR inte ha det så här. Kan inte ngn annan säga att de har det värre eller likadant för jag känner mig så ensam i det här hålet..
Till emilia här uppe.. Herregud vilken igenkänningsfaktor. Är i samma jävla träsk jag med exakt i detta nu. Kan ej sova. Såhär för mig då; att jag är en trygghetsnarkoman som älskar att älska och att älskas. MEN kan bli så jävla flyktig helt plötsligt och få noll ro efter ett tag. Var tillsammans med en kille från ett annat land förra året, en sommarflirt som fortsatte in på hösten med distansförhållande och åkande fram och tillbaka, FaceTime, bo hemma hos varandra och hela köret. Vilket tog kol på mig. Verkligen kol på mig. Blev jättenere och fick gå i terapi för att jag samtidigt var arbetslös och vårt förhållande vsr dödsdömt. Tog steget och gjorde slut, två månader senare träffade jag på mitt ex. Som Jah också dumpade mitt i flykten. Och allt bara var så jävla hel rätt. Hade ett heltidsjobb och var nykär i en kille som jag kände till 100%, han redan var min bästa vän osv, men jag blev nykär i honom (alltså sex hela jävla tiden och ba en massa gos och mys och längta hem för att se en film och blabla) men plötsligt nu ofc.. Så längtar jag tillbaka till förra året och mitt ”nya ex” (han som jag hade distansförhållande med) eller längtar tillbaka till hela grejen, att bo utomlands och grejer. Och nu är jag precis som du, tycker min kille är världens snyggaste, snällaste, bästa, men jag går inte igång på honom, nu iaf. Asså känner mig som världens största bitch, då det alltid är jag som drar. Men alltid den som gråter och är svag i förhållandet. Som det liksom är synd om. Sen är jag den som lämnar någon med öppet sår, hela tiden. Som min nuvarande kille, han var kär i mig i ett och ett halvt år mer eller mindre, och jag gjorde mitt och kom sedan tillbaka. Nu Planerar gemensam bostad och blabla. Och Nu tvekar jag på honom igen.. Är detta ett skämt?! Vem är man liksom? Jaja nu har du fått höra att det finns fler. Jag vill höra att detta är en svacka eller vad som helst. Fan. Blir ju så trött, på hjärnbalken. Kram till dig iaf!
Master-Love you!
P.s. Skriver på mobilen men min kille sovandes brevid: alltså panik och miniskärmen Allan. Läste igenom mitt inlägg och skrattade mitt i det tragiska åt det. För det var så rörigt. Hoppas du förstår en större del av det iaf
Köp en bil själv? Du har sagt att du har typ 45 papp efter skatt, det gör det här inlägget lite inte så himla roligt. Lite som när du skryter över att din pappa fortfarande betalar nån försäkring åt dig. Du är höginkomstagare, bor i nån schysst lya i Sthlm, är priviligerad som få och vill få andra att tycka att sånt här är gulligt? Sorry asså men det skaver mest.
Hanna!!
Gud i himlen det känns liksom skönt att ngn har det liknande. Jag verkar vara helt inkompetent när det gäller evigheten – jag klarar inte av tanken på den. När jag var nykär ville jag ju inget annat än att vara med honom för evigt, efter detta ville jag fortfarande det,fast att känslorna vara lugare och inte lika intensiva. Sen BAM från en dag till en annan började ångesten. Jag har stått ut med den i 13 månader. Jag försöker verkligen eftersom jag inte VILL göra slut. Jag tror inte ett skit på det här med ”den rätte” jag tror att det blir vad man gör det till, att kärlek främst är handlingar snarare än flyktiga känslor, men tvivlet gnager konstant. Bor ihop med honom (funkar jättebra) vi bråkar typ ingenting, älskar att gosa (men inte sex just nu så mkt som sagt) och lukta på honom. Och flamsa. Men jag har blivit diagnostiserad med ROCD och dö ska jag alltså leva och acceptera tvivlet om jag ska bli frisk!? Jag vet ärligt inte om jag klarar det..
Puss på dig! Tips är conscious-transitions.com :-)
Zoe: Vilken försäkring betalar min farsa? Vore bra att veta! Men jag vill ha en Tessla, och mina (46 000) går ju till fika, taxi och döda minkar! Har inte råd med Tessla då :-(
Hanna och Emilia, tack tack tack för att ni delade med er av era historier! Känner såå igen mig i det ni beskriver, men visste inte att det fanns ett namn för det?! ROCD. Har nog tänkt att det är mycket tvång över de här tankarna jag får ibland, men har tidigare ”bara” diagnostiserats med ångest, panikångest och depression. Kan nog bero på att sen jag träffade min första psykolog har jag inte vågat prata om det här alls av rädsla för att bli tvingad att göra slut? Känns ohyggligt skönt att inte vara ensam.
Du är verkligen inte ensam!!! Det liknar litet HOCD eller Harm-OCD – läs mer på denna länken http://ocdla.com/rocd-relationship-ocd-myth-of-the-one-3665
Jag tycker att forumet consious-transitions.com har varit en bra hjälp till att liksom orka fortsätta. När det gäller min psykolog så har jag bara sagt åt henne att så här är det och om du försöker övertyga mig om motsatsen får jag mer ångest och gör ev slut vilket bara kommer leda till att det blir samma sak med nästa relation. Vi ser på saken på samma sätt som tur är. Det är för att det inte är ngt fel på relationen/honom – felet är tvångsmässigt och handlar ytterst om rädslor. Att göra slut ännu en gång är bara att gå den enkla vägen. Bekräftelsesökandet hos anhöriga/partner är ödesläggande och högst temporärt ångestlindramde.’Den svåra vägen är: kärleksfullt handlande, acceptans, tacksamhet, ev ERP/KBT (och då verkligen göra sina läxor) samt massor av mindfulness. Puss på er, förstår att det känns orättvist att ha drabbats.