Hej Hanna!
Skriver till dig om ett ämne för att du verkar vara en klok person att rådfråga om just det ämnet. Det är nämligen så att jag ska praktisera på ett medieföretag under sommaren, vilket är kul, MEN, jag är så sjukt nervös.
Jag vet inte hur jag ska bete mig? Jag kommer inte kunna vara en ”skön” person för jag kan inte tänka mig att bli bff med chefen där liksom… (tyvärr). Så vad gör man?
Jag vet att ni på SVT brukar ha praktikanter, hur tycker du en bra praktikant beter sig? Kan du ge tips eller generella riktlinjer om det utifrån din position (som handledare/chef eller vad man ska säga)?
Och om du har varit praktikant, hur gjorde du? Kan tänka mig att du var så jävla härlig och duktig. Hur gör man?
Hoppas du orkar svara på mailet eller berätta om det på bloggen eller podden!
Puss och kram!
/L
Hej älskade fina du!
Jag har varit praktikant på tre olika ställen och jag har haft säkert tjugofem olika praktikanter under mig. Och jag vill verkligen att du ska veta/känna en sak:
Man behöver inte bli bästis med chefen. Alltså, VERKLIGEN INTE. Det ens uppgift är som praktikant är helt enkelt att insupa så jävla mycket kunskap man kan och att *visa framfötterna*.
Herregud vad tyst jag har varit som praktikant, sa ingenting på luncherna utan satt mest och pillade på tröjärmen. Minns att jag hade väldigt mycket ågren över det – att jag inte var mitt ”vanliga jag”. Men nu efter att jag haft jättemycket praktikanter så är ju en tyst praktikant helt förståeligt och inget man bryr sig om. Hen är ju där för att lära sig och betrakta osv.
Äh, jag listar några grejer som jag upplevt som viktiga hos praktikanter:
>Gör ditt bästa. Så jävla brett råd, men det är så sjukt uppskattat när det syns att hen ansträngt sig, skrivit korrekt, kategoriserat upp sina uppgifter och tja, helt enkelt inte slarvat för att ”få det gjort”, utan lagt ner TID utan att skynda till nästa uppgift.
>Erbjuder sig saker för att förenkla för kollegor. Typ ”jag kan anteckna på mötet om det behövs?” eller den klassiska ”ska hämta kaffe, vill du också ha?”. Så jävla befriande att slippa behöva fråga om sånt.
>EN FIXARE!!!! Ja, huga, har haft sååå många bra/härliga/vettiga praktikanter med inställningen ”inga problem” och ”det här fixar jag!”. Typ om jag sagt ”Hm, skulle du kunna ordna en liten ponny till i eftermiddag?” då har det bara hänt pga personen varit driftig och googlat/ringt osv. Och inte frågat mig om massa grejer utan bara FIXAT PÅ EGEN HAND. Blir grinfärdig av den egenskapen.
>Var bara schysst. Okej, dåligt råd kanske, men kände att jag ställde så höga krav på förra punkten. Egentligen kommer man sjukt långt på att ha inställningen att man vill väl och gör sitt bästa.
…Och så fyra saker som jag upplevt som extremt energikrävande och jobbigt hos praktikanter som kanske kan undvikas i största möjliga mån:
>Prata rakt ut på möten om sina 399423 idéer
>Sucka/ifrågasätta när hen får arbetsuppgifter
>Dra *tokiga* våldtäktsskämt (jo, det har hänt!)
>Vara där av fel anledning, typ för att bli bästis
Åhh tack för att du tog dig tid för att svara på min fråga! Uppskattar verkligen det :) Och tack för dina kloka råd, försöker verkligen suga åt mig allt och kommer ha detta i huvudet när jag väl börjar där. Känns också skönt att veta att t.o.m. du har haft det lite awkward på lunchrasterna typ :)))
Snälla skriv något mer om ångesten över att man inte kan vara sitt ”vanliga jag” på jobbet. Jag har på senaste tiden diskuterat med folk om att det som stressar mest på jobbet är social ångest och inte själva jobbuppgifterna. Ångest för luncher, AW, allmänt snick snack som man tycker är superkul men istället föranleds av en jävla prestationsångest.
Exempel så jobbar jag extra på ett finansbolag och majoriteten jag jobbar med är killar. De är alla jättevänliga då det gäller arbetsrelaterade uppgifter men det jag känner mig socialt inkompetent när jag inte kan bli närmare vän med någon. Det känns jäkla svårt när de snackar om sport osv. Så då blir man tyst fast jag egentligen inte alls är blyg utan skitrolig!
Ett inlägg med dina tankar om det skulle vara intressant!
Oh yes please! Jag jobbar också med killar og känner samma.
Följdfråga! Vad gör man om sin praktikantkollega är…….märklig (vill inte vara elak)? Typ drar sina 45352 idéer på möten där vi ska briefas, är där för sakens skull känns det som (ex. ville väldigt gärna ha sitt namn på hemsidan, och påpekade sedan när det äntligen skrevs ut att hen ”tycker det är en viktig grej faktiskt”), klagar på arbetsuppgifterna hela tiden, tycker att hen inte får göra något – att ”den här praktiken är semester för oss känns de som” OBS HÅLLER INTE MED!!! Om man frågar hen ”gör du det där, så gör jag det här?” så blir hen väldigt ”öh, eh, åh, jaha okej ah mmm okej” *vill inte* varpå man frågar om hen vill byta ”ööööh, eh, nejnejnej, jag kan göra det”.
Sen tillkommer såklart andra saker som: skämtar ständigt på min bekostnad, snodde från mig på jobbet samt tar inga egna initiativ.
Märks det att jag inte trivs med kollegan HEH?
Heipa.
Åh behövde bli påmind om detta då jag hamnat i en liten svacka under min praktik/ på jobbet? (Blir fortfarande kallad praktikant fast jag fått anställning??)
Något tips på hur man kan hålla motivationen uppe när man varit praktikant på flera olika ställen under de senaste två åren? Är 24 år, arbetslös och lider av psykisk ohälsa, och har därför tyvärr inte ”full” arbetsförmåga (kan alltså inte jobba 8 h/dag). Anstränger mig som fan för att vara duktig, ambitiös, intresserad, social osv, allt för att jag någon jävla gång ska kunna få ett jobberbjudande. Men nej. Känner bara att jag vill spy på alla som säger ”men vad KUL med praktik där, nu har du chans att få lite erfarenhet och knyta lite kontakter! Visa bara framfötterna nu så ska du se att du får jobb där!”. Själv känner jag bara att det är fan helt värdelöst att jobba utan att få betalt, varför är det ens tillåtet? Känner mig utnyttjad till max och har liksom noll hopp om framtiden. Blir speciellt irriterad när alla jag varit hos säger hur fruktansvärt duktig jag är, men ändå duger jag bara till att arbeta gratis… Hatar hur samhället bara är utformat för de socialt kompetenta och friska människorna som har full arbetsförmåga.
MVH
Så-fruktansvärt-less-att-jag-bara-vill-hoppa-och-skrika-på-alla-som-utnyttjar-gratis-arbetskraft
Linnea: jag har en psykiskt funktionsnedsättning och kan inte jobba heltid. Jag vet inte om du haft hjälp av en sius? Min var jättebra och hennes kollegor också, byt om du har en som inte hjälper dig! Blev dock tokig på min förra praktikplats där det var uppenbart att de bara utnyttjade systemet, de ville anställa mig men vips så visade sig det att de inte hade råd. Där jag är nu gick jag med på 2 veckors praktik och inte fyra månader som innan. Jag är nu anställd. Kändes väldigt viktigt för mig att inte bli blåst igen, och var därför tydlig med kort praktik och sen att de verkligen hade råd med anställning.
Var är klassperspektivet? De flesta har inte råd att arbeta gratis…
Som sagt; SVT tar bara emot praktikanter som går på högskola/universitet där praktikperiod med CSN igår. Pluggar du journalistik får du dessutom lön på 11 000kr plus ditt CSN.
Förstår inte vad problemet med den typen av praktik är? Tvärtom får du då en chans att visa att du besitter bra ”jobbegenskaper” utan att behöva ha svinhöga betyg (om du inte har skolhuvud på det sättet).