Min kille ska åka till Japan i 10 dagar så vi har bokat bord på restaurang sista kvällen innan han åker. Stämning är dålig mellan oss eftersom jag har lite, lite ont i halsen igen och min kille är lite, lite irriterad över att jag måste ta upp detta lite, lite oftare än vad jag behöver.
Telefonen plingar till och det är pappa som skickar bild på mamma i sjukhuskläder i ett rum med droppställning och höjbar säng, i sms:et skriver han ”nu mår morsan bra”. Ett väldigt konstigt sms att få när jag inte ens visste att det varit dåligt? Jag försöker ringa upp utan svar, men efter ett tag får jag tag på mina föräldrar och får veta att mamma åkt in akut för misstänkt hjärtinfarkt och att de i vanlig ordning inte sagt något till mig. ”Vi ville inte oroa dig” blev ursäkten.
Nu var det ingen hjärtinfarkt, men orolig blev jag förstås oavsett.
Jag tänker mycket på mina föräldrar nu i vuxen ålder. Kanske har det att göra med att vi ses mycket mer sällan nu och att jag plötsligt får se dem i ett utifrånperspektiv, kanske har det att göra med psykoterapin jag gått – där psykologens främsta uppgift är att gräva i ens barndom för att förklara de beteenden jag idag har eller saknar. Eller kanske handlar det bara om att jag saknar dem, och kanske att mina kompisar börjar få barn och att jag då drabbas av den där känslan av att ”tänk när min mamma höll mig så här, undra vad hon kände då”.
Det vore smörigt och rent ut av väldigt sliskigt att skriva en krönika om hur mycket man älskar sin mamma. Men just därför tänkte jag ge det ett försök. För även om mammas hjärtinfarkt inte var något, hände något i mitt hjärta av bara tanken på att hon kanske inte skulle finnas längre.
För morsan måste finnas ett bra tag till, allt annat är otänkbart. Hon måste fortsätta svara när jag ringer i känslostormar och frikostigt berätta (ibland lite för frikostigt) om sitt eget kärleksliv när det stormar i mitt. Hennes fötter måste finnas så jag kan killa under dem och hennes fingrar så hon kan killa under mina. Hon måste finnas för alla de där shoppingturerna vi tagit sen jag var sju år gammal och hon måste fortsätta få mig att tro att jag är världens snyggaste person i precis alla kläder jag provar. Hennes lugn måste få fortsätta påverka mina kriser – för hur ska de annars gå över? Hennes roliga och färgstarka personlighet har fler rum den måste fylla! Hennes hjärta måste fortsätta slå för alltifrån hemlösa katter i Grekland till barnbarn, dyra linnekläder, mig och mina kompisar. Hennes hår måste fortsätta blekas, skratt skrattas och finkrisp ätas.
Hon måste finnas för ingen annan orkar lyssna på när jag har lite, lite ont i halsen.
Men egentligen måste hon helt enkelt finnas eftersom jag inte vet någon som får mig att känna mig så älskad som henne, och att jag ännu inte vet hur jag ska kunna ge allt det hon gett mig till mina framtida ungar.
KRÖNIKA PUBLICERAD I ST
Åh vad fint skrivet. Önskar jag kände så för min mamma med.
Jag med… Min mamma är inte riktigt den tryggheten tyvärr… men hon är alltid min mamma oavsett ändå.
Åh detta fick mig att gråta. Jag bjöd mina gulliga föräldrar på bio igår (Sameblod, se den!!!) och jag bara kände hur tacksam jag var över att ha dem båda så nära och tillgängliga. Är lika gammal som du Hanna och har inga barn… och om några månader är jag lika gammal som mamma var när hon fick mig! Det känns märkligt!
Fick en liten tår i ögat <3
Ojojoj, så himla fint! Älskar hur du skriver, både dina roliga och ibland knäppa blogginlägg, och sådana här <3
Vad fint du skriver om din mamma, jag förstår precis hur du menar. Jag går av och sönder vid minsta tanke på att min mamma inte alltid kommer finnas i mitt liv. Mammor <3
Tack snälla för den här fina krönikan! Jag grät (!) när jag läste den. Så fin, verkligen!
<3 <3 <3 <3 <3
FINT!!!!!!
Här tjöt man ju. Så jävla duktig på att skriva är du Hanna.
Gråter!! Och saknar min mamma, fast jag träffar henne nästan varje dag! Mammor alltså <3
Fyfasen så fint, kan inte låta bli att grina. Mammor alltså <3
Min mamma måste också finnas… men det gör hon inte längre. I augusti förra året tog cancern henne ifrån mig, ifrån oss. Inte ens femtio år gammal hann hon bli. Jävla skitsjukdom. Har både tänkt och tänker mycket i samma banor som du gör. Minns att du i ett poddavsnitt för ett tag sedan pratade om att du inte kunde se framför dig hur det skulle vara att bli gravid och få barn utan din mamma. Tänkte skriva till dig redan då men det gick bara inte, för precis så kommer det vara för mig. Någon gång i framtiden kommer jag gå runt i affärer och välja ut bebiskläder utan min mamma, trots att hon så länge jag kan minnas har uttryckt sin längtan efter ett barnbarn att få skämma bort. Någon gång i framtiden kommer jag att oroa mig över om allt står rätt till med barnet i magen utan min mamma, trots att hon lovat att alltid finnas tillgänglig för att så gott hon kan svara på mina frågor och lugna mina nerver. Allt jag gör och någonsin kommer att göra kommer vara utan min mamma, för hon finns inte längre.
<3 <3 <3 !!!!!!!!!!!!!!
Min mamma gick också bort i augusti förra året. Hon hann fylla 57.. Jag känner igen mig så mycket i hur du beskriver din verklighet och din kommande framtid utan din mamma. Jag har valt att se det som att min mamma kommer att leva vidare genom mig.. Genom att internalisera hennes värderingar, omtänksamhet och sin fina syn på livet, trots allt helvete hon fick gå igenom, finns hon på något sätt också fortfarande kvar. Den energin kommer sedan följa med mig i min uppfostran till mina framtida barn som sedan förhoppningsvis också internaliseras i deras värderingar och deras syn på livet.. Jag vet inte vad jag ville ha sagt egentligen. Jag kände mig bara så träffad av dina ord. Stor kram till dig, du är inte ensam på din väg <3
Har aldrig kommenterat förut, vilket jag kanske borde med tanke på att denna blogg förgyller mina dagar, men nu var jag tvungen.
Tack för ett fint inlägg som fick det att trycka på hjärtat och svämma över i ögonen❤️
Okej började gråta nu. För att det var så fint men också för att min egen mamma kommer på besök idag och jag inte riktigt känner sådär kärleksfullt och varmt för henne? Hon älskar mig så mycket men ger mig också sådana skuldkänslor och dåligt samvete.
Vad fint skrivet <3 Jag drömmer väldigt ofta om min mamma nu senaste tiden och jag är varje gång så glad att få höra hennes röst och krama om henne. Enda jag vill är att ringa henne och höra henne säga "Hej gumman".. Ta vara på alla stunder med din mamma <3 Jag saknar ihjäl mig efter min, hon gick bort för 3 år sedan i cancer och det är lika jobbigt då som nu. Kram!
Detta inlägg fick mig att direkt ringa mamma igår. Jag bor utomlands så vi pratar nästan aldrig i telefon, och det kan gå länge länge utan att jag tänker på att höra av mig och fråga hur hon mår. Tack för detta! <3
Så himla fint och igenkännande <3 Älskade mammor!
Hoppas du fortsätter lägga ut dina krönikor här Hanna, för dom är bara bäst!
Men lägg av vad fint, nu gråter jag. Jag känner precis likadant och min mammas cancer får fan ge sig nu.
Lipar!
Lipar som ett barn. Du formulerar dig lika träffsäkert och berörande som alltid!
Alltså åååååh så fint! Du skriver jämt så bra men detta var toppen!
Min mamma fick en hjärtinfarkt, min mamma och pappa är inte gifta längre så hon var helt själv. Jag var i en stad 20 mil bort. Jag fick smset FYRA timmar senare, med så gott som exakt samma ord ”det är bra nu”. Va? Vadå det är bra nu? Har det varit dåligt? Jag tvekade inte i en enda millisekund, jag var på jobbet, jag sprang till min chef, sa att jag måste gå direkt att jag ringer på vägen. Satte mig i bilen och körde 20 mil utan att tänka.
Där låg min lilla rara söta mamma i sjuksängen, hon var omtumlad men mådde bra. De hade räddat henne i tid. Det första hon sa var att jag måste åka till hennes granne och hämta hennes hund. Mamma alltså. Där har hon fått en hjärtinfarkt men det hon bryr sig om är hunden! Lilla rara söta mamma. Jag har världens bästa relation med min mamma och jag är så tacksam för henne. Jag grinar några tårar både när jag läser din krönika och när jag skriver detta om min fina mamma. Tack för så fina ord, och tack alla mammor där ute för att ni finns! <3
Så fint skrivet! Känner precis samma för min mamma som också börjat komma upp i ålder och som bor 57 mil från mig. Finns inget finare än att få stöd i precis allt och få höra hur hon oroar sig över petitesser… <3
Skickade till min mamma:
Gud så fint!❤️ Hon får till det, så man nästa kan tro att det kanske är om oss hon skriver…?😁
Älska din mamma och ta henne aldrig för givet. Livet är kort och oförutsägbart. Min mamma fick den där hjärtinfarkten och blev frisk och levde utan problem i 10 år. Sedan fick hon cancer och dog efter 4 månader. Det var och är det värsta som jag någonsin upplevt. Jag hade gett vad som helst för en dag extra. Åk hem till din mamma nu. Skit i allting annat. Hon behöver dig mer än vad du tror och hon vågar säga till dig. Stanna i några dagar och prata med henne, gå promenader och bara var.
Så fint! Känner precis samma sak för min mamma, och nu blev jag ännu mer peppad på att ge min dotter det bästa livet. Hon ska alltid veta att jag älskar henne, och att hon duger precis som hon är❤️