Det är svårt att värja sig från känslan av att NÅGOT händer när precis alla flöden där jag spenderar all min skärmtid (vilket är ju i princip all min vakna tid) fylls med vittnesmål från kvinnor som under #metoo skriver om sexuella övergrepp.

Vittnesmål som självklart inte kommer som någon chock eller överraskning, men som trots detta  drabbar mig rakt i magen.

Allra hårdast drabbas jag av de äldre kvinnornas berättelser. Gamla lärare, mammor och kollegor som jag annars aldrig får upp i flödet delar nu helt plötsligt sina berättelser och erfarenheter om ett ämne jag aldrig tidigare sett dem prata om.

Att de här kvinnorna har levt ett helt liv med erfarenheten av det män gör mot kvinnor. Något som fortfarande finns i dem men parallellt sker omkring dem. Varje dag. Det verkar som om mäns gränsöverskridningar mot kvinnor är något som bara ”är” och som vi kvinnor ständigt tvingas förhålla oss till. Så pass mycket att man börjar tvivla på om sina erfarenheter och upplevelser kanske bara är något som är en del av uppväxten eller livet i stort.

Som när min gamla klasskompis på högstadiet puttade ner mig i sängen när vi egentligen skulle spela cs och sedan la sig på mig medan jag försökte ta mig därifrån i panik. Eller den högt uppsatte manliga tv-beställaren som kommenterade två 19-åriga kvinnors kroppar inför alla på ett jobbmöte. Eller alla de gånger jag blivit upplyft, fasthållen bakifrån, fått en arm runt midjan, en kletig hand på baken, bröstet eller magen utan att jag velat. Eller blottaren som runkade framför mig vid busshållplatsen när jag var 16. Och så alla dm:s och kommentarer om ens kropp eller dickpicks med sexinviter förstås.

Ska den här typen av erfarenheter behöva vara en del av varje kvinnas liv?

Man kan förmildra det till ”pojkstreck” och ”boys will be boys” eller varför inte ”ett nyp i rumpan är inte så farligt”.

Men det som händer när män tar sig friheter över kvinnors kroppar är att du som kvinna hela tiden tvingas anpassa dig efter mäns agenda. Det dem aktivt väljer att göra är något jag tvingas förhålla mig till. Jag måste vara trevlig mot han den skumma så att han inte gör något obehagligt – men samtidigt tillräckligt avvisande så jag inte bjuder in till något. Jag ska vara redo att slå bort händer, springa snabbt eller byta väg hem i mörkret. Vara stålsatt för sexistiska kommentarer, ha koll på min drink och mina tjejkompisar.

Killar har satt agendan i hela mitt liv och jag har dansat runt den.

Men kanske värst drabbar alla gränsöverskridande handlingar min självbild. Bilden av vem jag är och den respekt jag har för mig själv och mina gränser. Att få händer på min kropp jag inte bett om är en ren och skär kränkning. Det väcker en känsla av ”äckel” som jag inte känner igen från någon annanstans och som konstigt nog allt för ofta förvandlas till en skam hos mig – när den borde vara hos honom.