Fan.
Tyckte den här rubriken var så himla hård? Dels för att jag ser mig fortfarande lite som ett barn; oskyldig och fri från att kunna begå eller hunnit begått stora misslyckanden.
Men också för att jag inte vill tänka på att man misslyckas med grejer. I huvudet håller man ständigt på med försvarstal om att ”allt jag gjort ledde mig hit”. Och så ÄR det ju.
Ett misslyckande som jag ständigt fibblar med just nu är min enorma irritation. Blir ibland chockad över hur ARG jag kan känna mig. Om jag är ensam hemma kan jag skrika rakt ut när jag typ inte får på mig ett halsband?
Eller ok. Gör det ibland när Anton är hemma också.
Det här med att jag periodvis har problem med att hantera min egen ilska är fan mitt egna lilla privata misslyckande. För det är så jävla JÄVLA jobbigt att gå runt och vara arg nån vecka i månaden? Också jobbigt för min kille som ibland måste höra den.
OBS vill poängtera att jag överlag är rätt tolerant mot ANDRA människor. Skulle aldrig skälla på någon i offentligheten eller ens…. lämna tillbaka mat på restaurang? Men i mitt egna lilla privata är jag så himla irriterad inombords på typ… *saker*?
Hm, skönt ändå att läsa att någon annan också har problem med ”vardags”-ilska?
Kan se svart om något är motigt, och SPECIELLT om det handlar om döda ting som typ ett cykellås som krånglar, en låda som inte riktigt går att dra ut osv. Känns som en personlig kränkning och blir så förbannat arg. Får typ djupandas och påminna mig själv om hur meningslöst det är att bli förbannad.
Är en lugn och sansad person annars, men väldigt känslig. Tror att det har att göra med att jag känner sån yttre och inre press från alla håll varje dag, vilket gör att stresströskeln sjunker.
Anywho, du är inte ensam om det iaf…!
Hej alla det fungerade verkligen och jag är stolt över att kunna vittna. Jag såg ett inlägg om hur en kvinna blev återförenad med sin man och jag bestämde mig för att prova den här doktorn som hjälpte henne eftersom min relation misslyckades. Även om jag aldrig trodde på andligt arbete. Jag försökte motvilligt, eftersom jag var desperat, men till min stora överraskning hjälpte denna läkare mig och min relation är nu perfekt precis som han sa att min man nu behandlar mig som en drottning, även när han hade sagt det förut älskar han mig inte längre. Tja, jag kan inte säga mycket men om du går igenom svårigheter i ditt förhållande här är e-posten [drogunduspellcaster gmail] din partner kommer definitivt tillbaka till dig.
vad intressant det är att läsa om det från en annan sida. jag bor med min kille och han har alltid haft nära till ilska, även för småsaker som att han tappar ut ett glas till att han inte hittat sin plånka på morgonen. och jag har alltid tyckt att det är så himla jobbigt, jag blir ju rädd och ledsen varje gång han skriker rätt ut och mitt mående blir ju även påverkat varje gång jag behöver veja för hans ilska. på samma gång som jag förstår att han inte kan hjälpa det så tycker jag att det är lika viktigt att ta ansvar för det och skaffa hjälp, för som du säger. tror ingen mår så dåligt över det som ni, fattar ju verkligen det.
tyckte iallafall det var bra att du skrev om det så man kan få förståelse hur det känns!!! jättebra!! du e bästa bloggaren!!
Jag har bott tillsammans med min kille i två år och vårt största problem har absolut varit min ilska. Han är en så otroligt lugn person, har aldrig sett honom skrika och kommer säkert aldrig få göra det. Medan jag typ inte hittar skohornet på morgonen och blir RASANDE. På honom och på allt. Kan inte kontrollera det. Sen får jag skitdåligt samvete och han får trösta mig:-))))) Jag har alltid varit en ”arg” person (glad att jag inte är min egen mamma) men aldrig funderat över att man kanske ska söka hjälp för sånt?? Välkomnar lite lugn i vardagen med öppna armar
Kan känna samma sak, en inneboende irritation. Vill inte göra något, men måste göra något? Jobbar emot mig själv. Slutar med att jag bara ligger i soffan och är ännu argare.
Känns också som att det går ut på min kille, då han försöker ”fixa” mitt humör eller hjälpa mig, men jag är helt oresonlig och ingenting funkar.
Åh alltså jag relaterar. Känner mig så sjukt oskön när min kille kommenterar typ ”vad är det för fel på dig kan du ta det lugnt” när jag fullständigt tappar det i trafiken t.ex.. Men jag blir så sjuuukt provocerad av kassa bilförare att jag ba skriker rakt ut. Stör mig även på dålig servicepersonal, folk som är sena och inte ber om ursäkt (iof generellt människor som inte ber om ursäkt/ej kan erkänna att de har brister) osv osv. Listan är lång över rätt vardagliga saker som verkligen kan IRRITERA mig nåt så jävulskt. Varför är man så? Varför går jag igång medan nån annan traskar omkring lycklig o ba ”jaja, det är inte hela världen”.
Åh. Har också problem med min ilska.
Ilska är liksom den känslan jag har närmst om något inte går som jag vill, krånglar eller att jag blir lite irriterad. När jag bodde hemma gick det ut över familjen och nu min sambo :( Får så dåligt samvete varje gång jag börjar skrika eller blir arg på min kille utan anledning.. Så svårt att ”kontrollera” det!
Är dock medveten om det så det har blivit bättre med åren.