J: Har ingenting med inlägget att göra men behöver verkligen din hjälp! Är ihop med en kille som jag är kär i men vi bråka hela hela HELA tiden. Det sker över sms, genom min jobbmejl, i chattar och såklart i verkligheten dårå…. Sakerna vi bråkar om handlar oftast om varandras beteende mot varandra. Jag tycker han blir aggressiv snabbt (i tonen inte fysiskt), inte kan ta hand om mig och mina känslor, att han är arrogant. Han tycker att jag ställer orimliga krav och att jag är bråkig då jag skickar sms:en eller mejlen om hur jag känner (eller säger.) och så är ett långt bråk i gång som slutar med hot om att göra slut, flytta ifrån varandra och sådär. Sen blir vi vänner, sen en dag senare börjar det om. om och om och om igen. Jag mår dåligt och han med. Orkar inte längre. Vad ska jag göra? Vi funderar på parterapi men har samtidigt bara varit ihop i 2 år.
Hanna svarar:
Hej J! Först och främst; jag känner med dig. Det är fruktansvärt energikrävande och kvävande att hela tiden bråka i sin relation. Samtidigt tycker jag att bråk ibland kan vara nödvändigt i form av en diskussion, rensa luften efter en längre tid ihop eller bara komma vidare inom något. Men det är ju skillnad på bråk och bråk.
Det du beskriver låter som något väldigt hämmande och krävande för er båda. Bråk som slutar i ”hot om att göra slut” tänker jag sällan kan vara så givande? Utan snarare bara skapa otrygghet och osäkerhet mellan er. Och att sitta och bråka genom sms och mejl och dagarna i ända ha långa diskussioner måste vara så otroligt tidskrävande från allt annat ni skulle kunna göra (men det här VET du ju så menar inte att ”läxa upp” mer att bara få dig att förstå att en relation inte behöver vara så som du beskriver).
Att bråka ”bra” kräver ju sin FINESS (t.ex. vad vill ni ha ut av diskussionen?) och det tror jag absolut en parterapeut kan hjälpa till med. Jag tycker ni kan testa eftersom ni nu verkar sitta i något av ett bråkigt skruvstäd. Men innan parterapin vill jag bara förvarna och säga att du bör vara beredd på att se din egen del i bråken, det blir svårt att gå in i den typen av rum och tro att ni ska kunna ”förändra” varandra. Klyschan om att det bara går att förändra sig själv är ju (dessvärre) väldigt sann.
Du skriver att du är kär i din kille och det är superhärligt såklart, men jag tänker att en fungerande relation är så mycket mer än att vara ”kär” i nån. Den ska i slutändan göra dig glad och stärka dig genom livet, er relation ska ju lyfta er – inte sänka er på det här sättet. Försök lyfta blicken lite mot framtiden och se om du tror att han och du kan hitta till den känslan? Finns den någonstans emellan er? Och när isf? Känns det som att bestiga världens högsta berg och en omöjlighet att hitta den där harmoniska fina lyftande känslan så kanske det är dags att fundera på hur ni faktiskt vill gå runt och MÅ i livet.
Stort lycka till <3
Inväntar spänt din relationstips-bok ”Relationsakuten” som bör släppas typ nu!!!!
Vilket fint svar!
Älskar denna relationsakuten-del i bloggen <3 så fint och bra
Så fint svar <3
Jag tycker han låter manipulativ. Han låter som mitt ex, där det började med konstanta bråk och det var alltid mitt fel då jag bara förklarade hur jag kände, som du gör. Allt var mitt fel, han exploderade, blev hotfull.
Rekommenderar denna sida: http://www.varningstecken.n.nu/
En sista grej: Det är INTE fel att du förklarar hur du känner. Det ska han vilja veta, om han bryr sig om dig öht.
Fast det är fel att bråka via sms och mejl! Om hon slutar med det så kan de ha konstruktiva bråk. Ärligt talat, om min partner skulle skicka bråksms så skulle jag göra slut på en gång. Om det är något som är viktigt så tar man upp det face to face.
Håller verkligen med! Så otrevligt att skicka bråk-sms till någon och verkligen inte ok.
Till frågeställaren: om jag var du skulle jag, innan jag tog till parterapi, vända blicken inåt. Vad kan du göra för att lösa situationen? Ja, ett förslag kan ju vara att ”förbjuda” dig själv att bråka via e-post/sms/etc, bråka aldrig om ni inte är face to face. Även om detta kanske inte drar ner på antalet konflikter, så drar det ner på hur lång tid ni lägger ner på konflikter. I allmänhet skulle jag rekommendera att inte snacka så mycket alls med sin partner när man är på jobb (då fokar man på jobb och pratar med sina kollegor), eller när man hänger med vänner (då fokar man på vännerna).
What, sa jag nåt om att göra det via jobbmail eller? Nope. Menade bara själva grejen, att J säger vad hen känner. Det ska INTE vara ett problem. Sen att göra det via jobbmail är en annan femma, men vem har ens sagt att J är den som börjar mailkonvon?
En jättebasic grej som jag kanske överreagerar på är: bråka inte i jobbmejlen!! Jobbmejlen är till för jobb och inte för din kille. Jag har varit i en relation där vi kommunicerade i ALLA kanaler (bl a jobbmejlen pga var kollegor till en början). Telefon, Skype, Whatsapp, Messenger, Snapchat, olika mejladresser… när jag inte svarade i telefon hittade han sätt att dölja sitt nummer. Det gjorde att en massa appar och liksom kommunikationskanaler blev enormt ångestfyllda. Obs! Säger inte att frågeställaren är i en lika vidrig relation som jag var, men känns som att det kan bli riktigt jobbigt i längden att ha kontakt med sin partner precis överallt. Särskilt när en går igenom en lite tyngre period kan en kanske behöva släppa tankarna på sin partner då och då, när en t ex är på jobbet. Obs! Mycket möjligt att jag bara läser in för mycket i situationen. Men kämpa J!
Känner igen mig så mycket i det J skriver. Vi bråkar också mycket, men bara hemma. Och det är mest jag som fan aldrig verkar nöja sig, är det inte det ena så är det de andra. Känns som om han nöjer sig hur lätt som helst och att en inte behöver jobba på en relation. Medan jag tycker tvärtom och är alltså den som tar upp mycket saker med honom ganska kontinuerligt. Tyckte det var bra det du skrev Hanna om att en relation är inte bara att vara kär, är ju så himla sant. Just nu är det mest tråkig stämning hela tiden, men han är ju den jag verkligen verkligen vill leva resten av mitt liv med, men det känns inte som att vi själva kan ta oss ur detta?? Också funderat på parterapi men sen ba jaha vi har varit tsm i 2 år och har inga barn, känns nästan lite löjligt att vi skulle gå i parterapi. Vet ej varför, men vill ju att det så gärna ska vara vi.
Varför vill du vara tillsammans med honom? Vet inte hur det är IRL men på din beskrivning låter det som det bara är du som vill mer.
Hej! Fattar att du får jättemycket frågor och att du inte orkar svara på allt.
Jag skulle behöva din åsikt på något. Min pojkvän skriver med en annan tjej på hans mobil. En spel-app. De har precis blivit nya vänner. Dem skriver varje dag och har en flirtig-skämtsam ton med varandra. Jag tycker att det är skitjobbigt. Försöker att vara stark och inte visa min svartsjuka, men han ser det på mig ändå. Jag känner mig så dålig som inte lyckas ta mig igenom det här. Är säkert töntig. Eller vad tycker du?
Vem som helst skulle nog vara avundsjuk om ens kille flirtade med en annan tjej varje dag :) berätta för honom hur du känner, han borde respektera det och lägga av.
Master! En mindre relationsrelsterad fråga: jag har precis löneförhandlar för första gången och tror tyvörr det gick mindre bra. Suger för jag vill ha det här jobbet men matchar dom inge mitt krav nu måste jag ju nästan tacka nej till erbjudandet. Du som är bloggare och varit frilansare tänker jag kanske har bra tips? I alla fall när det kommer till hur man ska värdera sitt arbete. Kan du inte göra ett inlägg om hur du tänker?
Jaaaaaa snälla master tips på hur en löneförhandlar/står på sig/ser sitt värde trots ny på en arbetsplats!
Master! Kan du ge råd om vänskaper? Jag är så himla trött på komplicerade vänskaper och att jag så lätt hamnar i de. Hur lyckas man få hälsosamma relationer? Det har nyss tagit slut mellan mig och en ”vän” som jag tkr är en riktig skit ärligt talat. Men inser att jag inte har så gamla vänner. Alltså i tid mätt, har inte känt dem så länge. Kan känna mig ”fel” iom att så många av mina äldre relationer har rykt senaste tiden just för att jag har haft en kass relationstyp som typ har upprepat sig. Det brukar bli såhär: blir supernära någon jättefort och bondar typ över trauman och psykisk ohälsa, sen blir det jobbigt på något sätt, imploderar och jag mår skit av det. Den här senaste personen har jag känt mig så ledsen av i ett år typ så det är en lättnad att det är slut. Men insåg att jag inte har så många vänner. Och det känns nästan pinsamt? Hur har man hälsosamma relationer med folk som inte får en att må skit??? Har lätt för att träffa vänner men dras så lätt in i samma loop om och om igen.
Mitt enda tips är att bara avbryta när diskussionen blir till destruktivt bråk. Sätt er i olika rum, ta en promenad, träffa någon annan en stund, gå och träna, gå och lägg dig, vad som helst så att ni får lugna ner er och slipper säga saker i affekt. MEN var noga med att prata senare ifall det fortfarande skaver. Det är självklart dåligt att trycka ner sina känslor, de måste ventileras, men inte alltid på en gång. Det här har tagit så sjukt lång tid att inse. Har alltid haft timslånga kolsvarta bråk med mina partners för att jag har tyckt att det är så viktigt att bråka färdigt och reda ut. När min nuvarande kille inte ställde upp på det fick jag panik, jag tänkte att om han gick iväg under en konflikt så skulle han aldrig komma tillbaka så jag försökte tvinga honom att bråka med mig så att vi skulle kunna bli sams (???) Tillslut lyckades han ändå klämma in i mitt huvud att han inte hatar mig när han inte vill diskutera färdigt något i just den sekunden, att det handlar om att slippa säga elaka saker till varandra. Så jag ger dig det kontroversiella rådet att visst somna arg, men prata och se till att alla mår bra på morgonen ❤️