Överlag ser jag mig själv som en person med ok självkänsla. Jag fattar att jag inte är mina prestationer och jag tycker jag har nåt slags värde oavsett. Men emellanåt sviker den och jag känner mig genomusel och rövig som människa.

Den senaste månaden har varit så fylld av sånna känslor. Det har varit misstag som begåtts, åsikter från människor runt mig – om mig. Och beslut jag fattat som kanske inte alltid varit superbra. Eller så har det varit en vanlig månad men att jag bara haft dåligt tålamod med mig själv.

Sakta men säkert smyger sig tvivlet på.  ”Är jag en bra person?” frågar jag mig själv en sen natt och fryser till is i sängen när jag inte vet om jag kan svara ja.

Så började jag bena ut hur jag brukar göra för att må bättre i sådana här känslor.

1. Ta ansvar för ev specifikt misstag. Har du på riktigt gjort någon ledsen? Säg förlåt. Inte med fokus på dig själv eller omständigheterna runt omkring – utan mer ett rakt och ärligt: ”förlåt för att jag gjorde dig ledsen, det vill jag inte och det var dumt av mig”. Kräv inte en massa av personen du sårat, men förstå att skulden du bär kanske kan får vara i dig ett liiiitet tag för att du ska lära dig av misstaget, och för att ja, det är så skuld funkar. Men obs, det finns alltså gränser och för mig är det när jag just börjar tro att jag är en dålig person för att jag gjort dåliga grejer.

2. Sänkt ribba för ”bra person”. Ibland tänker att ”jaja jag har iaf inte mördat någon” och inser att det eventuellt är att ha sänkt ribban för vad en bra person är. Men ibland MÅSTE ribban sänkas drastiskt eftersom vi ofta har den så otroooooligt högt. Bilden vi vill ha av oss själva är så ouppnåelig att hela livet blir att vandra omkring med skuld. Och så går vi där bredvid varandra, fyllda av skuld på varsitt håll med bilden av att alla andra verkar ”göra det så bra”. Ingen gör det bättre än någon annan, vi har bara liv att hantera.

3. Se på dig själv utifrån som en vän. Ibland kan andra människor med sin *egenpåhittade moral* eller *höga hästar* få en att må skit över saker som inte är under din moraliska kompass – men oftast är det ju man själv som målar upp sina misstag och fel som ENORMA. Det är dem inte. Ett klassiskt trick är att tänka på sin bästis/syrra/ngn annan man älskar och bah: ”Anna berättar för mig att hon gjorde/sa/kände/handlade så här XXXXX – hur skulle jag då se på henne?” tragiskt nog har man ju lättare för kärlek för andra än sig själv. Utnyttja det när du förstorar upp saker i din hjärna! Sätt det i perspektiv.

4. Höra av dig till en riktigt bra polare. Gud höll på att börja grina nu när jag tänkte på vad bra mina fördomsfria, öppna och varma kompisar har fått mig att må. Jag tror det är just det som är 100 procent avgörande när jag utvecklar djupare vänskaper med människor – hur förstående och icke-dömande de är (tänker också att det handlar om intelligens? Att de är såpass smarta). Jag tror jag har sagt i princip alla mina *hemskheter* till mina bästisar och bara fått tröst. De förstår att den som begår misstag eller känner sig sämst trots allt bär den tyngsta bördan själv – då behöver man få höra bra snälla saker.

5. Förstå att man alltid är fri i tanken. Det kan ingen nånsin ta ifrån dig. Tänker du hatiska tankar om folk som är jättegulliga mot dig? Heheheeeee, det gör de också. Man får tänka vad man vill. Det är tjusningen med att ha en hjärna.

6. Lära sig något av det. Förlåt för att jag nu är en vandrande klyscha på två ben; men så mycket jag har lärt mig av mina misstag har jag inte lärt mig av något annat. På riktigt. Jag har lärt mig saker om mig själv och andra genom att göra saker jag kanske inte borde. Jag har förstått hur skört relationer kan vara, hur mycket vissa personer betyder och framförallt: att jorden inte går under. Jag har förstått vad ”ta ansvar för sina känslor” betyder och jag har blivit mycket MYCKET mer förlåtande mot andra.

7. Förlåt dig själv. Det här är väl slutklämmen på hela hanteringen av skulden, men jag vill bara helt ärligt och från djupet av mitt hjärta anamma det eventuellt superkristna buskapet om förlåtelse. Att förlåta är väl nånstans att älska. Och det tycker jag att du verkligen ska göra med dig själv, jag lovar att du verkligen är värd det.

Puss och kram alla ni funderare där ute