Hittade den här bilden på mig och min kompis Linso från en middag hos Jojje för par veckor sen – och blev alldeles varm i magen när jag såg den. Jag kan liksom känna hur hon doftar och känns i den där kramen, som en väldigt len vaniljbulle.

Jag och Linso träffades för första gången i ettan på gymnasiet. Jag minns hur jag tittade runt på alla okända klasskamrater i nya gymnasieklassen för att se om det fanns nån där jag kunde relatera till. På en stol kanske tio stolar bort från mig satt en blond fräknig tjej med stora pärlörhängen och snedlugg. Jag tänkte att hon var söt och såg rik ut (lol) i jämförelse med mina rutiga byxor, plasthalsband och gula converse.

Jag vet inte hur vi fann varandra men jag minns hur snabbt det gick att komma nära. Plötsligt ringde hemtelefonen hos oss ofta och mamma ropade att ”det är nån Linnea som vill prata med dig”. Linnea blev Linso efter bara några veckor och det där första året i gymnasiet bodde jag i princip hos hennes föräldrar inne i stan. Vi var i stallet och jag tittade när hon red sin häst, vi fikade på stan, pluggade, satt och skrev med folk på msn, tog tusentals selfies med webcamen och gick på hemmafester tillsammans. Men mest så var vi ju bara ihop utan att riktigt behöva göra nånting alls. Hon lärde känna min familj och jag hennes.

Ett starkt minne jag har av vår vänskap är när hon åkte som au pair i Boston och ringde hem på Skype med hemlängtan och oro. Och hur jag ville hoppa in i skärmen och krama henne en stund. Och hur jag ett år senare fick möta henne på tågstationen i Stockholm och göra just det med blöta kinder och en fascination över hur tuff min kompis var som överlevt ett turbulent år helt ensam på andra sidan jorden.

Men så är hon, liksom stentuff bakom en yta som kan uppfattas som väldigt vän. Och samtidigt som hon är sådär tuff och modig är hon också en av de varmaste personerna jag vet. Det är aldrig konstigt eller svårt med henne och jag vet alltid var jag har henne. Det är aldrig några spel eller dolda känslor med Linso, jag tror inte ens hon vet hur man gör sånt om jag ska va ärlig? Istället känns hon väldigt öppen och tydlig med allt som rör sig i henne, och alltid med stor omtanke om andra.

Ibland när det blåser i mig och marken känns ostadig så ringer jag Linso. Det har jag alltid gjort. Jag behöver inte säga vad det är eller berätta om det jobbiga, men jag behöver höra hennes röst – som en trygghet att världen utanför är kvar och står stadigt när det blåser i mig. Att hennes och min vänskap finns och består när allt annat känns ostadigt.

Tänk att man få ha den här långa trygga vänskapen med nån så väldigt rolig, genomsnäll, klok, snygg och med otroligt bra klädstil. Att få gå genom livet med nån som känns så genuin och stöttande, som oavsett vad jag gör eller hur det går så tycker i alla fall en så bra person som hon att jag duger och förtjänar det bästa.

Den första juni är jag brudtärna på hennes bröllop och funderar redan nu på hur jag ska kunna hålla ihop det när den där fräkniga tjejen med pärlörhängena gifter sig.