Älskade ni
Igår var det svinvarmt här i Stockholm så efter jobbet mötte jag upp kompisar på en uteservering – som ungefär 90 procent av alla andra här – och drack aperol sprits (min favvo!!!). När vi sen skulle gå och käka kom rubriken om Aviciis död och liksom slog en rakt i magen. Det blir så upp-och-ner-vänt i huvudet när odödliga personer plötsligt dör.
Och så slogs jag återigen av paniken kring nuet. Att det enda vi har är nuet. Den där nuet-paniken är såklart jobbig men generellt rätt bra för mig – för plötsligt fattar jag lite snabbare beslut, andas djupare och säger ”jag älskar dig” till Anton ungefär hela tiden. Jag blir rädd om det jag har nu eftersom det så snabbt kan försvinna. Ser varje stund lite mer än att bara springa genom den.
Och så lyssnar jag på mitt livs soundtrack – som också borde vara erat! Carolas ”Det kommer dagar”.
Det är dagarna som går dagarna som går som är livet, hörrni.
Har aldrig varit något direkt housefan eller sett Avicii som en idol eller liknande men blev så himla berörd och ledsen av detta?? Klart man lyssnat och dansat till hans musik på förfester och så vidare men tror det är som du säger att man (ego som en är) direkt kopplar det till ens egna dödlighet, speciellt då han är i samma ålder som en själv och man har lixom vuxit upp ”tillsammans” och var en röst dör vår generation. Så himla sorgligt iaf.
*han var en röst för vår generation
Så himla tragiskt och hans bortgång har påverkat så många av oss. Jag grät till och från halva dagen igår och fick mig också en tankeställare om nuet. Så ung med så mycket kvar att ge. Hoppas att han är på en plats där han får leva i sin musik som han vill, och att ångest inte existerar.
Tack för allt Avicii ♡
Jag brukar vara en sådan som närmast blir irriterad över att folk bryr sig så mycket när någon kändis dör. Men kollade på svt:s dokumentär om Avicii imorse hela tiden med vetskapen om att han dör vid 28 års ålder och har varit deppig hela dagen. Kanske är det för att det är så tydligt hur dåligt han mådde när han turnerade men att det ändå slutar ganska ljust, han sätter ner foten, slutar turnera och ser hoppfullt på framtiden. Och två år senare händer detta. Motsatsen till hoppfullt liksom, lite som att man minsann inte ska tro att det finns något hopp även fast man försöker göra bra beslut.
Precis vad jag tänkte skriva. Blev förvånad över hur ledsen jag blev över det här beskedet, har aldrig brytt mig speciellt mycket när andra kändisar har dött men det här berörde mig verkligen. Kollade också på dokumentären i fredags kväll och det gjorde så ont i magen, det var så uppenbart hur dåligt han mådde och så slutade det såhär, alldeles för tidigt.
Min sambo och jag kollade på dokumentären i påskas, och vi pratade just om att han mådde så dåligt. Så sorgligt att han sen dör! Värsta var att ingen av hans vänner och familj verkade bry sig om hur han mådde. Den enda som brydde sig var hans manager men mer p.g.a. pengar än att han på riktigt brydde sig om honom. Sorgligt att han inte fick hjälp!
Hans familj brydde sig helt säkert och var oroliga över hans hälsa, var nog värre med hans kollegor.