Hej! Lyssnade just på ert avsnitt av podden som heter Avslappningstricket och måste bara säga, oj vilken igenkänning jag fick på massa grejer ni pratade om! Men vill gärna veta meeeer. eller att du berättar/problematiserar mer, framförallt om: 1. Att inte vilja åka tunnelbana pga rädd för att bli bombad.
2. Att inte kunna lyssna på ljudböcker/se serier/filmer/osv som har med hemskheter att göra. JAG HÅLLER SÅ MYCKET MED, DET GÅR JU INTE?!

Omg, vilken rimlig person jag känner att du är. (och Martin såklart som är så otroligt inkännande och fin och rimlig person!!)

och sen ps. Jag älskar att höra era långa utläggningar om saker och ting, så bli inte stressad när det känns som att du eller Martin tar omvägar i era berättelser. Ibland uttrycker du saker som: ”men åh vilken lång tid det tar att komma till saken!! åh nu blev det värsta utläggningen!” och att du blir stressad när Martin pratar utsvävande. Sluta upp med det, det är ju det som gör er så himla fruktansvärt bra! <3

Så. tack för ordet. Lyssna på min tankar om du vill eller inte. Hej!

Var på noodle mama i skrapan i helgen, där de har en stor inramad resension från dig haha hur random

Förlåt för hijackningen på ditt veckoinlägg. Men jag vet inte var jag ska vända mig med detta. Kanske kan du eller dina smarta följare hjälpa mig? Jag har sedan några månader tillbaka haft problem med någon form av svartsjuka eller osäkerhet på mig själv eller vad det här nu beror på. Det har inte att göra med nutiden, jag tycker att jag och min partner är bra på att lita på varandra och unna varandra våra respektive relationer och intressen. Det är dåtiden som spökar här. Har haft ett långt förhållande innan detta och i det fanns det inte några ex att tala om. Därför är det något helt nytt, trots att jag snart är 25, och nu känns det som att mitt liv är ett minfält?! Blir glad av att bli bjuden på en fest, så ser jag att ett ex också är bjudet och då vill jag stanna hemma. Jag börjar följa någon vän till min partner på instagram, så tittar jag på bilderna och blir överrumplad av bilder på min partners gäng och där sitter ett ex ”istället för mig”. I början var det överraskning till 100%. Ju mer tiden går börjar jag ju lära mig var sånt kan dyka upp. Sånt som får det att hugga till i hjärtat. För det känns så konstigt att jag har samma plats som andra har haft. Känslan av att nu dela något med honom, som han delat med andra förut. Känner mig noll bekväm med den tanken. Jag lägger mig platt i alla konkurrenssituationer av det här slaget. Men känner mig också obekväm med att vara ”rädd” för att kolla på folks Instagram eller fråga honom frågor om dåtiden och annat som kan komma att påminna om ex. Jag vill ju lära känna honom. Den begränsningen jag upplever gör mig därför ledsen. Och nu är jag så matt. Jag har en vettig partner som inte gör något fel här. Jag kan bara inte hantera att saker har hänt förut och att det dyker upp i nutid. Plus att de det hänt med på något vis fortfarande är med i kretsarna jag blir introducerad till. Jag är också så matt av att försöka jobba emot mina känslor och att bära det jobbiga själv. För de känns ju så fåniga och självdestruktiva att jag känner mig tvungen att jobba emot dem på egen hand. Jag försöker få bort dem både genom att ibland ignorera och/eller trycka ner dem och ibland genom att jobba med mig själv och försöka förbättra min självbild. Men det mojnar aldrig riktigt. Det blir bättre på vissa plan men på andra är det snarare som att det växer och tar sig in mer och mer. ”Hade den personen såna här kläder som jag har?”, ”brukade min partner säga så här till de andra?” osv. Allt kan relateras till det där när det är som värst. Det känns som att då spelar det ingen roll att jag i teorin kan tänka vettiga tankar om hur jag borde reagera och agera, i praktiken är det känslorna som styr mig, särskilt om det är pms med i bilden.. Och även om allt detta beror på mig har det verkligen en förmåga att färga min relation. När jag går på en ”mina” vill jag bara dra mig undan och vara helt själv. Tar avstånd från honom. Berättar inget, när jag någon gång gjort det har ser bara känts värre. Får känslan av att jag vill lägga ner allt bara. Orkar inte. Hur i hela friden tar jag mig ur/runt/igenom detta? Jag kan inte acceptera min oförmögenhet att hantera den här situationen.