Idag för trettio år sen så föddes jag, Hanna Persson. Har jag riktigt med tur är det en tredjedel av livet jag levt nu, med mindre tur är det halva och med maximal otur kanske hela livet? Men som vid många milstolpar så tänkte jag att det skulle passa sig med en slags summering av de här trettio åren.

Frågan är bara hur fan man summerar så många år? Var börjar man? Och HUR navelskådande får en människa vara utan att det blir oklädsamt? Aja, tänker att det här trots allt är MIN *elektronisk dagbok på nätet* så jag får göra lite som jag vill.

Kanske börjar man från början?

JAG SOM BARN
Här är jag och mina två syskon Anders och Lina i ett badkar hemma i huset i den lilla byn vi växte upp i. Som ni kan se var jag yngst men hade trots detta det absolut största huvudet. Stort huvud och inte ett dugg lik mina blonda smal-huvna storasyskon. Tycker generellt sätt att det är svårt att skriva om sig själv som barn eftersom så mycket kommer ju utifrån dvs. det man fått berättat för sig snarare än hur man minns saker.

Men det jag minns från mig själv som barn är att jag hade en genomgående känsla av att jag var någon ~alldeles speciell~. Å andra sidan tror jag alla barn börjar känna något sånt runt 6-årsåldern? Det har jag läst nånstans. Skillnaden var väl att jag också fick höra just det här om mig själv från min familj vilket i sig gjorde att jag redan vid ung ålder började få obehagliga drag av att alltid vilja stå i centrum och veta bäst.

Vilket jag tyvärr fortfarande oftast har en känsla kvar av att jag gör……… :-))))))

Men tror det var väldigt fint och bra för min självkänsla i grunden.

Jag älskade att leka med dockor, barbies, ha kompisar hos oss, rita och hålla på med lera. Jag hatade sporter och att vara utomhus när det var kallt. Jag hade lätt att få kompisar, var poppis i skolan och var väldigt, väldigt mammakär. Saknade henne varje minut vi var ifrån varandra. Hatade ris också minns jag. Hahaha??? Så konstig grej att inte gilla.

När jag blev runt 9-12 år blev jag plötsligt mycket mer orolig i mig själv. Ville inte sova borta, inte vara utan mamma alls, ha kontroll över allt som skedde hemma och att allt skulle ”vara som det brukade”. Jag blev en otrolig trygghetsknarkare med lätt till ångestkänslor och otrygghet. En känsla som jag också vårdat väl sen dess……….. :-))))

JAG IDAG
När jag tänker på mig själv som barn och vem jag är idag är det egentligen ingen större skillnad i mig som människa. Jag går fortfarande runt på jorden med en relativt hög tro på mig själv och den jag är. Jag är också fortfarande sådär orolig och otrygg emellanåt. Största skillnaden från mig som barn och idag (förutom de självklara grejerna som bröst, pubis och utvecklad hjärna) är att jag har förstått att ansträngning är värt eftersom belöningen blir så mycket större. Det är något som verkligen inte kommer ”naturligt” för mig utan något jag fått öva på för att förstå.

För att utveckla detta navelskåderi skulle jag väl beskriva mig som 30-åring som snäll och inkännande mot andra. Tar mycket socialt ansvar samtidigt som jag ofta känner för att inte ta hänsyn till någon :—-)  TROR också att jag är rätt kul att vara runt??? Är ambitiös och lat på samma gång. Har ”lätt” för mig i uppgifter men tänker ibland att det kanske bara handlar om att jag blir snabbt nöjd. Tror jag är grundsmart. Anton brukar ofta säga att jag är generös så det är ju något fint jag vill ha med i den här beskrivningen. ”Du hatar folk med tydliga intressen” sa han iofs nu, kanske stämmer? Och så är jag ängslig och tuff på samma gång. Är också frispråkig och öppen. Och blyg ibland!!!

Men gud omöjligt att beskriva sig själv.

STARKA ÖGONBLICK FRÅN DE HÄR 30 ÅREN
När jag öppnade paketet med min första ”färgmobil”! Min och Antons första kyss! När min lärare viskade att hon visste att jag skulle bli skolans lucia! När jag hoppade över ett hinder för första gången! Målgången i Tjejvasan! När jag trodde jag drunknade i Kvarnviken! Första livesändningen på tv! Ångesten efter Oscarsgalan! När Anton sa att han älskade mig första gången! När jag fick träffa Alma för första gången! När min lärare på högstadiet läste upp och berömde min feministiska insändare för klassen! Första ligget! Nej:et på fråga-chans-brevet jag skickat till min stora kärlek i femman! Första kvällen som dj! Min syrras bröllop! Morgonen då jag vågat sova borta för första gången! Min farmors begravning! När de ringde om jobbet på Musikhjälpen! Åket nedför Åreskutans baksida! Migränattacken utanför Urban Deli! Trösten av mina kompisar under krisen(a)! När min katt Puffsan födde min katt Stig!

4 BÄSTA SOM HÄNT MIG DE HÄR 30 ÅREN
1. Födseln in i min familj
2. Anton
3. Mina bästa vänner
4. Att jag startade bloggen 2006

DET ÄR JAG MEST NÖJD ÖVER 
Att jag haft så f r u k t a n s v ä r t kul så ofta!? Helt otroligt egentligen? Och att jag vågat massa saker jag egentligen tyckt varit dö-läskigt. Jag har slängt mig ut och testat. Att jag gått så mycket på LUST, det är såklart superprivilegierat men jag är glad över vart det fört mig rent karriärsmässigt.

Är också nöjd över att jag hela tiden velat (och vill!) utvecklas. Inte på något livscoachigt sätt där jag måste bli ”bättre” – utan snarare att jag hela tiden försöker lista ut och gå mot ett håll som känns mer schysst och snällt mot mig själv och andra.

DET VILL JAG DE KOMMANDE 30 ÅREN
Vara frisk. Och att de i min närhet ska få vara friska. Och att jorden mår bättre och att en klimatsnäll politik slår igenom världen över.

Vill också ha ett hus, trädgård och barn.

Och så vill jag ha lite mer lugn och ro både utanför och inuti.

SLUTLIGEN
Tack för att ni följt mig nästan HÄLFTEN av de här trettio åren. Ni har gjort så mycket mer för mig än vad ni anar! Stort tack till alla människor, platser, situation, djur(?), utmaningar och övrigt som format mig de här åren. Ångrar (nästan) ingenting.

NU SKA JAG FYLLA ÅR! PUSS!