Man vet ju liksom inte hur man gör.
Eller jag vet i alla fall inte. Det här med sorg. Återkommer till det hela tiden, att jag försöker få grepp och förstå hur man hanterar den där extremt märkliga känslan av att någon är död. Ibland kommer sorgen hastigt – som när jag ser någon som liknar henne i profil, när någon har en röst som låter som hennes eller när jag säger något som hon skulle ha sagt. Ibland räcker det bara när jag ser någon gammal.
En grej som jag märkt med sorgen är att den behöver bli sedd. Den kan komma både hastigt eller smygandes men den måste ut på nåt sätt, sättas ord på eller gråtas ut, annars växer den. Den växer och växer nånstans inuti och plötsligt börjar jag känna mig obekväm i kläderna jag har på mig och letar maniskt i huvudet efter vad det är som värker innanför.
Värst är nog det existensiella som jag nästan aldrig orkar tar i. Var är hon? Vad gör hon? Tankar som senare börjar handla om mig och mitt eget slut. Eller mina föräldrars. Eller ditt.
Men så vips hamnar jag i lugnet. Lugnet av att hon ju finns. Att hon är så bevarad i mig. Allt det hon var och betydde för mig. Hur hon fick mig att känna får hon mig fortfarande att känna. Hennes ögon finns inte här längre men jag känner ändå att hon ser mig. Och på nåt knäppt sätt känner jag mig fortfarande älskad fast hon inte är här och älskar mig. Kärleken är inuti på ett märkligt och ibland starkare sätt än då hon faktiskt fanns här att höra och ta i.
Så jag fortsätter gå omkring och drabbas av sorgen lite då och då. Tänder ett ljus, tittar på den sista bilden och dricker punsch som jag på nåt konstigt sätt valt att göra till min sorgtradition (det är rätt gott, tips). Jag sitter oftast ensam och snörvlar fram meningar till henne och minnen vi har tillsammans.
Och ibland skriver jag nåt. Som det här.
<333333
Så fint.
<3
ett tips är att kolla på svenska medium (viafree) eller Tyler Henry Hollywood medium (hayu), oavsett vad man tror om medium eller ”andra sidan” så är mediumen väldigt fina mot människor i sorg och kommer också med många visa lärdomar! det har hjälpt mig i att kunna förhålla mig till saknaden
Så fint<3 Förlorade mi farmor för några år sedan och ofta får jag en känsla av att hon ser mig precis så som du beskriver. Hon ger mig trygghet fastän hon inte är här fysiskt.
Feel ya. Min fina mormor gick bort i våras.
Jättefin beskrivning av det som måste vara så svårt att beskriva! <3
Min pappa gick bort i höstas och jag känner igen mig så mycket i det du skriver <\3 Hastigt eller smygandes. Ikväll kom den hastigt, sorgen, med ett tv-inslag och en låt som grep tag i mitt hjärta som en klo och vred om. Men jag tänker ändå att det är fint att saker får mig att påminnas om honom. Att det precis som du skriver, betyder att det finns bevarat inuti. Försöker tänka att nu får pappa, som rastlöst farit omkring på olika sätt hela livet, landa i mitt hjärta och mina minnen <3
Jag kommer låta tokig- men jag blir mer och mer övertygad om att min farmor är med mig. Vi hade en väldigt nära relation och jag har varit med om saker som gör att jag ibland kan känna att hon är precis där i rummet hos mig. Och vad spelar det för roll om ingen annan tror mig. Hon finns med.
Nu har det gått 16 år sen hon gick bort. Sorgen går aldrig över men man kan hantera den bättre. Tycker det är fint av dig att skriva/dela med dig här. Det blir lättare.
Jag känner också att det som min mormor gett mig genom åren har flyttat in hos mig på riktigt sedan hon gick bort i vintras. Alla egenskaper som var hon och alla visdomsord om att sträcka på mig, vara stolt, inte ta skit osv. (som jag tidigare inte tog till mig) har nu fått en mening. Jag är stärkt i det, och det enda jag saknar förutom henne är att jag aldrig visade det för henne. Jag tror att hon såg att allt det där fanns hos mig men att det behövde förstärkas, och jag önskar att hon visste att jag har henne i tanken dom gånger jag känner mig sårbar och att jag följer hennes väg. Samtidigt tänker jag att den mognaden och kännedomen om att det man ger kommer att ha en påverkan kommer med åldern och att hon säkert hade en förståelse för att jag skulle växa upp till det jag är menad med hennes stöd. Det behövde jag varken visa eller säga, hon visste nog det. Så nu på senare tid har jag har valt att inte älta det, utan tänker att hon visste så mycket mer än mig när jag var barn och innan hon blev dement.
Jag har ingen tro på det viset att jag tror att hon finns någon annanstans, jag tror inte heller att vi ses igen, men minnena av henne har jag som en trygghet genom den tiden av livet som jag har kvar att leva och för det känner jag tacksamhet och i det finner jag ro. Vi ska alla dö en dag, men innan dess ska vi leva och minnas.
Jag kan känna att jag saknar hennes närvaro i vardagen nu när jag har en dotter som hon aldrig hann träffa medan hon var frisk, innan demensen. Men där har trösten kommit till mig genom mina egna erfarenheter. Min farmor dog nämligen då jag var i min dotters ålder och visst har jag saknat att inte ha henne i mitt liv, men ju äldre jag blir desto mer lär jag känna henne genom berättelser från släktingar och nu senast via gamla filmer. Att titta på gamla foton, filmer och höra berättelser jag inte kände till finner jag otroligt berikande. Jag känner igen en del hos mig själv och förstår mig själv bättre. Så den delen tänker jag föra vidare till min dotter. Jag kommer berätta om vem min mormor var, vad hon stod för och det kan i min nyfunna erfarenhet vara fullt tillräckligt och stärkande, då två personer aldrig ens möts.
Som sagt, vi ska alla dö en dag men att minnas och söka svar i historien, den möjligheten finns alltid kvar.
Jag planerar att bjuda in några släktingar till mitt nya hus för att få veta mer och gå igenom gamla tider, det kan jag starkt rekomendera. Bara tanken på det gör mig glad och förväntansfull.
Önskar dig allt gott, det blir lättare med tiden, men fortsätt processen och gråt och minns. Ibland när jag ser vissa äldre män går det som en värme och samtidigt en obehagskänsla genom hela kroppen, för då tänker jag på min farfar och han dog för ca 18 år sedan. I minnet lever dom alltid kvar. Det kommer vi inte undan. Det går inte att fly. Men det är ju som du alltid skriver helt okej att känna och helt okej att inte göra det heller. Sorg går alla igenom, men få berättar om sin sorg. Tack för att du delar med dig!
Kram!
<3 <3 <3