Årets Musikhjälpen är över. Jag har kommit hem efter två veckor på språng och jag är så otroligt glad att jag fick det här uppdraget och genomförde det. Jag är så tacksam för alla människor jag träffat och för att de velat dela med sig av sina historier till mig och Sverige. Tack också för peppen från er som gjort att jag vågat

Har gjort flera intervjuer och hela tiden fått frågan; ”hur mår du?” med ett huvud lagt på sned och en önskan om att jag ska berätta något om det där samhället som är så långt ifrån vårt eget och att det måste ha varit jobbigt att se – för mig.

Som om att andra människors svåra förhållanden är min olycka att beskriva.

Hur mår du – nu när du tvingats lämna ditt trygga lugna liv för att under två veckor få betalt för att besöka människor med en ”sämre” vardag än din egen? Hur känns det för dig?

Innan vi åkte till Guatemala var det ett stort säkerhetspådrag från svt. Jag hade speciella appar, guider, en säker buss och tydliga säkerhetsinstruktioner. Ändå är det ett land där 17 miljoner människor lever varje dag.

Som en tjej jag träffade. Hon heter Naydelin är 14 år och har en höftskada. Vi blev tvungna att träffa henne och familjen på ett center eftersom området de bodde i var så pass våldsutsatt mot de som rör sig i området att det skulle innebära en fara för oss att åka dit.

Men Naydelin bor ju där med sina föräldrar och småbröder.

Efter intervjun gick Naydelin, hennes föräldrar och 6-åriga lillebror den timme det tar att gå hem till våldsutsatta området medan jag satte mig i bilen med ac och åkte hem till hotellet.

Har känts så konstigt att få den här frågan hela tiden när vi egentligen borde fråga oss hur vi kan hjälpa Naydelin.