Känsloakuten: ”jag har hemlängtan och extrem framtidsångest”

10:14 2019-05-27

C: Hanna! Jag behöver dina expertråd och tips. Jag flyttade till Stockholm från en pytteliten stad för 1,5 år sedan. Jag har till och från, såklart, haft hemlängtan men nu står jag liksom i kvalet och valet om jag ska ge upp min storstadsdröm och flytta hem. Till saken hör att jag är fruktansvärt trött på bostadssituationen (jag vet, det får man räkna med), mitt jobb känns inte så kul och motiverande (även om jag älskar mina kollegor) och att jag rent allmänt inte mår på topp. Jag har extrem framtidsångest trots att jag bara (?) är 23 och ägnar dagligen väldigt mycket tid åt vad jag ska göra med mitt lilla liv. Ingen kan ju ta ett beslut åt mig men hur vet man att man gör rätt och hur vet man vad man vill??? HJÄLP!

Hanna svarar:
Kära C

Jag har funderat på vad det är som gör att så många fler unga människor mår mer röv än vad jag och min generation gör och gjort (nåja, men skillnad finns faktiskt). När jag jobbade mot en ung publik på svt fick vi läsa mycket om ungas psykiska ohälsa och en bidragande faktor var just; prestationsångesten, en stark ångest kring framtiden och vem man själv är i den. Sin plats i världen, att ”vara lyckad” etc.

Det som för mig och mina vänner handlade om prestationsångest inför ett beslut eller viss uppgift har nu förvandlats till prestationsångest inför LIVET.

Och jag skulle vilja skriva de rätta orden för att den skulle försvinna för dig. För att gå runt med framtidsångest är ju att missa nuet – vilket trots allt är det enda vi har. Men samtidigt; ska man gå runt och ha ångest över det också?!

Kanske är mitt svar till dig såhär:

Det är nog lättare att känna av ”trycket” och ”pressen” i en stad som Stockholm. Där frågan ”vad gör dudå?” ofta ersätter ”hur är läget?”. Jag är såklart inget facit eller heligt orakel men jag tycker mig kunna se att när jag besökt andra platser i världen att det är en tydlig skillnad i hur prestationsfixerade vi är i Stockholm jämfört med andra större städer.

Så kanske finns det där en idé i att flytta hem till mindre staden. Hitta andra värden i livet. Försöka hitta det som gör en glad och inte bara göra saker som man tror att man måste göra för att man tror att andra vill att man ska göra dem. Det är inget misslyckande att lämna Stockholm. Man får alltid ångra sig och det är sånt som kräver riktigt mod.

Eller så stannar du och försöker hitta alla de sakerna inom dig i Stockholm, men det är inget beslut jag kan ta åt dig.

Däremot vill jag verkligen att du bär med dig följande:

Jag vet inte heller vad jag vill. Jag vet inte vad jag gör och vilka beslut som är de rätta. Och jag tror vi delar den känslan med väldigt många andra. Man går igenom livet på chans och det är jätteläskigt för det innebär nån slags förlust av kontroll och att man alltid lever i ovisshet.

Men. Vad är alternativet då? MAN KAN INTE veta saker i förhand. Det enda man kan göra är att pröva, testa, våga, ångra sig och pröva igen. Det är det som är att leva.

Och ju fler år man lever desto oftare kommer man till insikten att det mesta löser sig ändå. Den där ovissheten blir lättare att förhålla sig till. Och så inser man att all den där oron varken gjorde från eller till oavsett vad det gällde.

Du har redan en självklar plats i livet som du inte behöver kämpa för.

Stor kram till dig C.

34 kommentarer | “Känsloakuten: ”jag har hemlängtan och extrem framtidsångest””

Skriv kommentar
Tillbaka upp
  1. J skriver:

    Ja men då började man gråta av ditt fina svar denna sköra måndag :)

  2. E skriver:

    Helvete vad det där var precis vad jag behövde just nu. Efter att ha blivit dumpad (inte ens av en pojkvän men någon jag ”träffat” länge men som inte blev kär) samtidigt som jag avslutat mitt plugg efter alldeles för lång tid och nu bara legat apatisk i tre dagar för att nu då? Vad ska jag göra nu då? Har ett jobb som är inom det jag pluggat med, men saker känns ändå så jävla piss. Verkligen så less över att ha prestationsångest över allt i livet? Och kan inte undgå att tro att det är den som är boven till att ingen riktigt blir kär eller vill ha mig eller ja. Fan allt ändå.

    1. Sara skriver:

      Förstår dig ang förhållanden och att ingen vill ha en. Jag kände samma för några år sedan och att allt skulle bli så bra bara jag fick en partner. Nu har jag ett stabilt förhållande men plugget går skit och det enda jag kan tänka på är hur bra allt vore OM bara plugget kunde gå bra. En kan tydligen aldrig ha allt…

  3. E skriver:

    Men herrejävlar vilket fint svar Hanna! Blev helt berörd pga igenkänning.

    Och C, här har du en till som har gjort precis en sån flytt som du har gjort, för ca 4 år sedan. Har också svajat en del i prestationshetsen som pågår här i Sthlm, men jag försöker aktivt välja saker i mitt liv som gör mig glad och lugn. Det går, men är lite svårt/klurigt. Typ så.

  4. Julia skriver:

    Jag var i en liknande situation som dig, flyttade från Hannas hemstad till en större stad. Och herregud vilken ångest jag kände. Visst berodde det på en massa olika aspekter, men främst att jag inte kände mig hemma i staden. För drygt ett år sedan fick jag ett jobb på ett mindre ställe & herregud vad jag mår mycket bättre nu. Jag lever ett liv som många kanske tycker är tråkigt (inget storstadsliv med mycket utgångar, middagar osv), men jag är så nöjd & tillfreds med livet! Så jag menar att Stockholm/större städer kanske inte är något för alla. Jag ser verkligen inte en flytt hem som något misslyckande! ❤️

  5. E skriver:

    På pricken vad jag behövde höra! Är i samma sits som C, bott i sthlm i lite mer än 1,5år med stundtals hemlängtan och inte riktigt trivts eller hittat min plats. Tog efter många om och men beslutet att flytta hem till min hemort som också är mycket mindre. Om det är rätt beslut eller ej vet jag inte, men som hanna skriver, en får helt enkelt prova och ångra sig och testa på nytt igen.

    ”Du har redan en självklar plats i livet som du inte behöver kämpa för” fasiken vad fint, tack hanna<3

  6. Anna skriver:

    Tack för en fin text! Haft nån form av livskris fast jag är 21 pga hetsen kring duktig flicka, studera och flytta. Men, jag älskar mitt liv och jobb i en mindre förort till sthlm. Är nästan aldrig i stan och i min ålder ska man inte få älska sin hemort som jag gör. Så jag har bestämt mig för att skita i allt. Bo kvar. Plugga i närheten. Inte lämna min trygghet. För varför ska jag fly från min trygghet? Det är ju här jag kan bli och har varit lycklig. Kan man inte bara få vara?

  7. Anna skriver:

    Jag har en JÄTTEBRA idé!

    Varför verkar Stockholm vara ett så självklart alternativ? Världen är stor och det finns såååå mååånga stäääällen. Jag själv kommer också från en småstad men behöver ofta vara i Stockholm av olika anledningar och det är en sjukt vacker stad men VARJE gång jag är där, så tänker jag: SKÖNT att inte vara en del av denna hetsiga sketnödiga kulturen (OBS! Fattar att det finns alternativ till denna nidbilden också men NI FATTAR).

    Jag har bott (och bor) utomlands på olika ställen istället. Jag har insett att en stor anledningen till att jag tycker det är så nedrans härligt är att det är så mycket mer avslappnat och enkelt än livet i ex Stockholm (vi återgår då igen till nidbilden hehe). Det är uppfriskande att se att människor har andra prioriteringar, kanske andra förutsättningar och andra sätt att leva sitt liv. För det är ju det som är grejen. DU GÖR SOM DU VILL! Det är viktigast av allt och gillar du nu inte Stockholm, varför ska du då vara där? Du behöver heller inte åka hem till din småstad om du inte vill, det finns en ocean av andra härliga ställen som du kan flytta till.

    Stor kram!

  8. K skriver:

    Åh, känner igen mig fast på andra hållet. Kommer från storstad, men bor i mindre stad och vill flytta tillbaka men är ”låst” här för tillfället. Har också den framtidspaniken.

    Men C, en kompromiss kan ju vara att du flyttar tillbaka men till en närliggande stad från där du kommer ifrån? T.ex om du kommer från Kramfors så flyttar du till Sundsvall, eller om du kommer från Ljungby, så flyttar du till Växjö osv. Så kanske du får båda delarna? Kanske t.om. kompisar från hemstaden som gjort samma sak?

  9. Moa skriver:

    Känner igen mig! Jag flyttade från en liten by till Sundsvall och till slut kändes även det för litet så då hamnade jag i Stockholm. Har aldrig mått så dåligt som jag gjort här, och jag var flera gånger på väg att flytta hem igen. Men, sen hände nåt och jag började må bättre. Bestämde mig för att stanna och nu delar jag lägenhet med en kollega och trivs superbra. Som Hanna säger, man måste prova sig fram, och inget är för alltid. Städerna finns fortfarande kvar och man behöver inte bestämma sig för vad man ska göra resten av livet. Jag vill göra det jag känner för i stunden. Kram!

  10. Linnea skriver:

    Åh vilken bra fråga att ta upp och vilket fint och klokt svar!!!

    Själv är jag 22 år gammal, bor i min hemstad (som jag älskar i princip jämt) men som alltfler vänner lämnar eller redan har lämnat. Känner igen mig extremt mycket i denna press kring att vilja flytta / plugga / göra annat / vara förvirrad exakt hela tiden fastän jag vet att det egentligen inte är någon stress.

    ❤️

  11. Sophie skriver:

    Jävlar vad det där tog.. Så fint. Tror vi ALLA delar denna ångest mer eller mindre.

    ”Det är det som är att leva” <3

  12. Alice skriver:

    Så himla himla fint att läsa <33 Tack för att du skriver om saker som känns på riktigt.

  13. millan skriver:

    ”Det som för mig och mina vänner handlade om prestationsångest inför ett beslut eller viss uppgift har nu förvandlats till prestationsångest inför LIVET.”
    HELVETE vad det träffade en rakt i hjärtat. precis så jag har känt som ung vuxen, allt fokus på att man ska ha ett lyckat liv. har inte riktigt fattat vad det kretsar kring, men ångesten ligger ju verkligen där.
    tack för bra inlägg <3

  14. M skriver:

    Såååå fint och bra svar!! Precis vad jag behövde läsa denna måndag. Ska spara och läsa igen :) mvh 21 år gammal :)

  15. M skriver:

    Uggh, är 27 år, flyttade till Stockholm från Sundsvall för snart två år sen, hoppat runt på olika jobb och inte skaffat en enda vän. De enda jag umgås med är min kille och hans kollegor/kompisar. Flytta hem är inget alternativ då jag inte kommer ha möjlighet att få lägenhet. Känner mig sämst.

    1. E skriver:

      Men kanske att vi hanapee-bloggläsare som vill kanske kan försöka träffas lite avslappnat för att se om vi kan hitta lite kompis-umgänge med varandra? *är lite nervös över min framfusighet nu*

      1. Stella skriver:

        Ja, jag vill det! Jag bor i Malmö.

        1. E skriver:

          <3<3 Tusan, jag bor i Stockholm!

      2. Stella skriver:

        Gillar din framfusighet.

  16. N skriver:

    Behövde verkligen läsa det här, rörd. Tack Hanna❤️

  17. Stella skriver:

    Behöver nog skriva ut detta och sätta upp nånstans.

  18. A skriver:

    Omg började gråta av ditt svar <3 älskar din blogg

  19. Linnea skriver:

    Känns det inte rätt, testa något annat! Att flytta från Stockholm var det bästa jag kunde göra för mitt 24-åriga jag. Men att flytta tillbaka till Stockholm var det bästa för mitt 30-åriga. Det kan ändras alltså! Inget är skrivet i sten! <3

  20. Signe skriver:

    Du är SÅ klok. Vi är utan tvekan många som behövde höra det där!

  21. Elsa skriver:

    så fint svar <3

  22. Annevi skriver:

    Jag flyttade också till Stockholm från en mindre stad. Har bott här i ett år nu, men på fredag flyttar jag hem till den mindre staden igen! Det var ett jättesvårt beslut att ta och det tog flera månader av ångest och kasst mående innan jag till slut sa upp min svindyra lägenhet och bestämde mig. Det var en enorm lättnad och jag är såå taggad på att flytta härifrån. Det är mycket som är skitbra med Stockholm, men också mycket som inte passar mig. Och exakt som någon skrev innan, ingenting är skrivet i sten. Kan alltid flytta tillbaka, och nu vet du hur Stockholm känns. Lycka till med beslutet <3

  23. Lisa skriver:

    Så fint och klokt svar! Tvivlar också mycket på allt i livet just nu och då var det så skönt att läsa dina kloka ord Hanna!! <3

  24. Tess skriver:

    Men åh vad jag behövde läsa detta! <3

  25. E skriver:

    ♥️♥️♥️

  26. Ella skriver:

    Gu vad jag behövde läsa det här! <3

  27. Karolin skriver:

    Fällde en liten tår av det där (och slutade med TOKGRÅT från ingenstans).
    Fint svar Hanna, och C du är inte ensam med den där vidriga känslan <3

  28. Emilia skriver:

    Ååh, ”flytta hem!” vill jag ropa! Men det finns inget rätt svar på detta dilemma som Hanna så fint svarar. Jag flyttade från min lilla stad för nästan tio år sedan pga av plugg och blev kvar i nya staden. Nu är jag inbodd här (det tog ett par år innan det kändes helt bra med kompisar osv, det tar tid att finna sin plats!) och nu går det inte riktigt att flytta tillbaka, men ångrar fan att jag inte gjorde det när det var enklare. Nu skulle det bli ett för stort uppbrott pga av jobb, kille och kompisar. Men saknar hemma och familj. För mig kändes det då som att flytta hem skulle vara ett misslyckande, men nu känner jag att det var så dumt att tänka så, som att det är något fel att bo i den staden man växte upp i, varför?? Livet är svårt, det är så jäkla svårt med att få det sådär perfekt som man tror det måste vara. Nu har jag fattat att det inte behöver vara perfekt utan att bra och helt ok kan faktiskt kännas gott nog. Man kan känna sig lycklig ändå. <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp