Min mormor dog igår.

Mitt bland coronavirus och att vänta barn fick jag beskedet. Hon var dement, deppig och sjuk nu på slutet. När hon levde som mest var hon rolig, färgstark och generös. Hon arbetade som mattant hela sitt liv och var väldigt omtyckt av eleverna som den ”tokiga tanten” hon så ofta var, hon hade fyra barn och var själv yngst av fjorton syskon. Min fyrkantiga huvudform med djup näsrot och tydlig haka har både jag och mamma fått från henne. Och från hennes mamma. ”Fickorna på tarmarna” också. (Ja, de flesta på den sidan släkten är väldigt gasiga).

Men framförallt har jag ju fått en av de absolut viktigaste grejerna i mitt liv från just mormor; min mamma.

Som sextonåring blev hon gravid med mamma och när mormor var 23 hade hon tre barn. Som sen blev fyra. Som jag förstått det var det inte direkt ett liv i flärd och lyx. Ändå var mormor den som hela tiden gav. En tjuga där, en femtiolapp här med orden ”gå och köp dig en glass, säg inget till mamma”. Av många barnbarn blev man ändå alltid sedd av henne. Jag tror inte mormor alltid hade ett enkelt liv, men hon gjorde det enkelt för andra. Hon hade stor självdistans, massa humor och värme.

Och jag kommer sakna henne.

Jag kände inte min mormor så som jag kände och växte upp med min farmor. Men mormor är fortfarande mormor. En självklar roll i det som är jag. Och nu finns hon inte mer. Min roliga färgglada mormor som alltid dansade med tomten på julafton.

Som alltid är det så definitivt när någon dör. En era som går i graven. En dåtid som så tydligt blir just en dåtid och inte nutid och aldrig mer framtid.

Jag och mina syskon hälsade på henne i julas. Hade med fika. Det blev den sista gången jag såg henne. Det var svårt att få någon riktig kontakt eftersom hon sen länge börjat försvinna in i något annat. Jag berättade trots allt att jag skulle bli mamma och hon tittade på mig och log. Jag frågade, lite halvt på skoj, om hon trodde jag skulle bli en bra mamma? ”Jättebra” svarade hon och hade kvar blicken på mig.