Limpan:
Hej! Detta har EJ med julklappar att göra men tänkte fråga dig som ju är GURU in life och dessutom har många nära relationer med kvinns. Såhär, en av mina allra bästa vänninor sen gymnasiet (nu över 30) har de senaste två åren bara blivit sämre och sämre på att höra av sig. Vi bor inte i samma stad, hon har alltid varit dålig kommunikativt (med typ alla!) så det gör mig egentligen inte så mycket. Hon är en sån där som aldrig är aktiv på sociala medier osv och är liksom lite flyktig. Men däremot så svarar hon typ numer aldrig heller när man ringer, ringer aldrig upp och svarar inte på sms. Detta händer till fler än jag men jag kan liksom inte låta bli att bli lite ledsen av det?? Vad bör man göra? Jag förstår ju att hon är av en viss personlighet men på nått sätt lär ju båda vårda relationen?? Hur tar man upp det utan att det blir en stor sak?? Jag hör av mig väldigt sällan själv, vi snackar kanske nån gång max varannan månad typ så det är inte värsta trackningen men det är alltid föranlett av mig. Jag har redan skojat om det i många år att hon är sämst på att höra av sig osv. Hon har gått igenom massa svårigheter senaste åren, bland annat separerade hon från en annan av mina bästa kompisar. Jag köper HELT att hon inte pallade prata med mig om det speciellt mycket eller att det tom kändes jobbigt att göra det med mig – men känns som hon har cirka NOLL intresse av mig och mitt liv. Fick mitt andra barn i år och det har också hänt mig mycket men har knappt hört från na. Även om vi alltid, vad som än händer, kommer ha ett speciellt band så känns det ju som vi glider ifrån varandra och jag blir lite irriterad då det känns som jag blir tagen för given. För när vi väl ses är det ju bara kul och jag får meddelanden efter hur fantastiskt jag är osv osv. Men hon drar inte i några egna trådar med mig eller i vår kompisgrupp. Man får liksom ligga på. Sen så är hon typ ” åh förlåt för att ni får tjata på mig”. Gud vet inte va de mynnar ur i, borde jag fatta en pik eller ta upp det, eller är man för gammal?? Orkar inte med nått typ ”vi måste prata” samtal. Help!
HP SVARAR:
Älskade Limpan! Tack för din fråga och förtroendet!
Det du beskriver och den kompis du beskriver är… tyvärr….jag :-))))))))
Eller i alla fall hur jag tror jag uppfattats av gamla vänner som jag nu inte längre har kontakt med. Det är gamla vänner man (ok jag) absolut tycker om men av olika anledningar inte kan hålla en levande relation med. Ibland tror jag att det helt enkelt bara handlar om nån slags inbyggd ojämlikhet i relationen, att jag känner att personen i fråga hela tiden vill ha mer från mig. dvs höras och ses ofta. Och att jag inte kan ”leverera” på det. Jag VET att kompisen blir besviken vilket skapar ett större motstånd att faktiskt höra av mig. Sen när vi väl ses ÄR det jättekul och jag får dåligt samvete och skickar den typen av sms du beskriver att din polare gör.
Och så upprepas cirkeln, dvs jag ger lillfingret, kompisen vill ha hela handen och jag kan inte ge det. Inte kul för någon helt enkelt.
Och helt ärligt; ofta har man inte så mycket tid i livet tänker jag? Eller ork. Livet är jobbigt. Och man vill bara ha relationer i livet som ”lyfter” och aldrig ”drar”. Och helt ärligt, ibland måste man kanske bara acceptera att man växer ifrån varandra.
De allra längsta och bästa vänskaperna jag har i mitt liv är relationer där vi är jämlika och kräver lika mycket (lite) av varandra. Där det hela tiden finns en förståelse för att man inte hinner eller orkar ses. Där jag inte behöver gå och oroa mig om jag ”räcker till” – och då blir ju det också paradoxalt nog relationer där jag hör av mig ofta och mycket eftersom det aldrig finns något motstånd i att min kompis eventuellt skulle vara besviken på mig.
Jag säger inte att det här är rätt, men jag ville bara ge en inblick från andra sidan. Mitt råd är väl att kanske fundera på vad det gör med dig att känna att du ”jagar” din kompis, det verkar ju uppenbarligen ta en del energi och tankekraft? Finns det ett sätt där ni kan ”ses när ni ses” och ”hörs när ni hörs” utan att du måste ha mer än det? Dvs att du hör av dig när du känner för det och accepterar att hon kanske svarar två veckor senare.
Gör det dig bara ledsen och du hela tiden vill ha mer av relationen? Då tror jag tyvärr inte att det kommer komma något gott ut av att KRÄVA det i form av samtal etc. Jag tänker att man inte kan ha en levande relation med någon som uppenbarligen inte vill det lika mycket som en själv – eftersom det, såklart, alltid kommer vara upplagt för besvikelser.
<3
Jag är också som din kompis. Tyvärr är det nog så att det du känner om att hon inte har något intresse av ditt liv – är sant. Sluta jaga henne, sluta höra av dig, gå vidare, umgås med andra istället. Vill hon höra av sig i framtiden så gör hon det, och då får du välja om du själv vill ses eller ej.
Fick ångest light av att läsa detta pga känns som att jag är den som jagar- samtidigt som min absolut värsta känsla är att vara ”för på”. Har all respekt för att det är jobbigt att känna sig kvävd, jag vill ju inte heller att mina kompisar ska vara med mig för att de känner sig tvingade. MEN jag vill ändå slå ett slag för att man FÅR ställa krav på andra! Relationer kan liksom inte alltid vara helt friktionsfria, och blir man sårad tror jag att man för sin egen skull bör kommunicera det. Hur den andra sen reagerar kan man inte påverka, men då har man tagit ansvar för sina egna känslor. Så vill ändå råda Limpan att hon ska berätta för sin vän hur hon tänker, på ett så rakt och tydligt sätt som möjligt. Det är jävligt tråkigt att känna att man ställer upp på andra och förminskar sig själv för att inte vara jobbig, kan ju vara så att den här vänner faktiskt behöver på känna på riktiga konsekvenser av ett inte så ok kompis-beteende för att faktiskt ta situationen på allvar. Så att säga typ ”jag känner att den här relationen är viktigare för mig än för dig, jag vill inte känna mig tjatig och tråkig så jag kommer sluta höra av mig nu” är kanske viktigt för båda parter.
Håller helt med dig Gabriella! Hoppas Limpan följer ditt råd ❤️
Absolut, håller med! Man FÅR absolut ställa krav men risken är ju tyvärr att relationen då avslutas.
Håller också med dig! Tänker att herregud man måste väl få ställa krav. Vill inte ”spela spel” med mina vänner. Snälla kommunicera det isåfall.
Tycker såklart att ”spela spel” är det sista man vill göra :) Men tvärtom tycker jag vänskapsrelationer ska ha en enorm dos av FÖRSTÅELSE i sig, mer än krav. En förståelse och omtanke för varandra att man kanske inte har tid, ork, möjlighet att svara varandra. För mig är det så enormt viktigt att det finns energi att hämta i vänskap när övriga livet kan vara så jävla kravfyllt.
Men hey, man är ju olika!
Jag håller med om att det låter klokt att berätta att man kommer sluta nu samt varför så att kompisen får en chans att rädda det OM det skulle vara en anledning som är någonting helt annat än att hon tröttnat på er relation. Eller om det bara är en svacka, tycker verkligen man kan ha kompissvackor också :)
Dock vill jag bara varna lite om att Limpan får vara beredd på ett oärligt svar ifall hon tar snacket. Jag har själv ibland varit ”kompisen” där den andra tagit snacket och är man inte en totalt okänslig person är det väääldigt svårt att ärligt säga till en person rakt upp och ner att man tröttnat på den och hellre lägger sin energi på annat/andra. Så om kompisen kommer med ett halvsvävande svar är det nog också ett tecken på att släppa taget tills hon ev hör av sig igen!
Hoppas det blir bra till slut!!
Precis så är det!
Jag är också kompisen som jagar. Har en bästa vän i Sverige, medan jag själv bor i ett annat land. Det är mestadels jag som ringer och messar, och vad som gjorde mig riktigt ledsen var att jag inte visste om att hon varit i en mindre bilolycka förrän en annan kompis nämnde det när jag hälsade på i Sverige.
Och nämnde också under en middag att hennes två närmsta kompisar var 2 andra tjejer, när vi varit bästa kompisar i ca 20 år. Jag insåg då att jag har ingen kompis som skulle tillfråga mig om att vara brudtärna på hypotetiskt bröllop, vilket jag fortfarande inte har accepterat antar jag.
Däremot känns det fortfarande som att inget har hänt när jag kommer hem och hälsar på, vilket är positivt antar jag. Kände bara för att dela med mig lite! Det suger att vara den som jagar, men allt behöver inte vara komplicerat antar jag? Om det känns bra när man träffas så får man ta tillvara på det kanske. 😊
Hallå och wow tack för alla fina funderingar! Jag tar med mig saker från ”båda sidor”. Ska väll tillägga att vi skulle typ kalla varandra systrar, det är så nära vår relation är, vi har gjort ALLT ihop och jag VET att hon inte skulle vilja att vi växte ifrån varandra eller att jag inte skulle finnas i hennes liv ( haha vill ej låta kaxig eller världsfrånvänd men ja). Jag tror hon är en sån som hör av sig med personer som är i hennes närhet (dvs rent fysiskt) vilket ju är helt normalt. Om jag messar och säger att jag ska komma till hennes stad så vill hon ju alltid ses så inte så att jag jagar. Självklart är livet mycket för alla och jag har såklart massa andra relationer, höga och låga, men jag fattar inte riktigt svårigheten att typ svara på ett ”tjena” sms. Men då kanske det är som du säger – viljan finns inte där eller att hon inte får ut samma av det som jag när det kommer till ”small talk”. Men det är ju inget krav på något utan jag ville bara höra ibland hur hon har det. Länge har jag och fortfarande så accepterar jag att hon inte svarar förrän efter två veckor men jag tycker ibland att det är lite osoft. Speciellt om jag redan är låg av andra anledningar. Jag får nog acceptera hur hon är för jag vet ju att hon vill träffa mig och att hon bryr sig om mig. Men jag får nog också trappa ner på ”hej hur mår du hur går livet”-hälsningar för det kanske ingen får ut något av. Tack för allas tips <3
Hej Hanna.
Behöver lite tips om kommande bröllop och tänker att du ju snart (?) ska gifta dig! Kan du inte skriva lite om det? Behöver tips på bröllopsklänning, hår, dukning… Du har ju alltid snygg stil!
Olala spännande! Ska fundera! <3 Jag gifter mig förmodligen 2021 så är ju en tid kvar…
Hej Hanna.
Nu är det snart nyår och 2020. Det innebär slutet på 2010-talet. Känns lite läskigt tycker jag. Tänkte att dina kloka ord kanske kan göra mig lite tryggare. Vad förknippar du personligen 2010-talet med. Vad förväntar du dig av 2020-talet?
Helt OT men du gjorde ju någon story eller liknande när du fick broderat din guddotters namn på en HM-body, var det en service de erbjöd bara för eventet eller är det något man som vanlis kan göra någonstans?
Du kan gå till hm på Hamngatan så fixar dem det :) bra julklapp va!
Är också som kompisen, i perioder även med mina absolut bästa vänner. De är exakt likadana, så därför blir det inget problem, men förstår ju att det kan bli jobbigt om man inte är så själv.
För mig handlar det om att jag helt enkelt inte orkar vara tillgänglig och ”på” hela tiden. Har ett krävande heltidsjobb med många sociala kontakter, har sambo, försöker träna de flesta dagar i veckan och har även andra intressen som jag vill lägga tid på + vill hinna umgås med min familj som jag står nära.
Jag kan känna mig HELT överväldigad av alla sätt vi förväntas vara kontaktbara på idag, och kan vissa dagar tycka det är riktigt ångestfyllt att t.ex gå in på messenger och ”beta av” meddelanden från kompisar, särskilt när jag upplever att de ”behöver” mer från vår relation än jag kan ge. Orken finns liksom inte där varje dag. Obs att jag verkligen känner mig välsignad som har många fina, nära vänner, och jag vårdar mina relationer, men orkar helt enkelt inte alltid vara tillgänglig, om det inte gäller typ en vän som går igenom något jobbigt.
Köper allt det till 100 %, jag glömmer också att höra av mig på flera månader och förväntar mig inte att mina kompisar ska vara tillgängliga 24/7. Nu handlar det om det stora hela över några års tid. Men det är ju dock intressant varför det är svårt att kommunicera det – ”jag är såhär och tycker såhär, det är inget personligt men jag orkar inte mer än det här” eller vad det nu kan vara. Är man då rädd för att ingen ska kontakta en längre?
Ja, kan absolut tänka mig att det handlar om en rädsla för det. Eller för att det ska tolkas som att personen ifråga inte bryr sig kanske?
Tänker att alla människor kanske inte har samma självkännedom när det kommer till vad man behöver och är beredd att ge i relationer heller.? Är såklart alltid bättre att vara tydlig och rak, men då behöver man ju ha formulerat det behovet och den insikten för sig själv också.
Hallå en sak jag kom att tänka på. Jag är ju också personen som är svår att få tag i, vilket jag i perioder har väldigt dåligt samvete över, i perioder kan strunta i eftersom flera av mina nära vänner är likadana. Men viktig skillnad om det är så att man inte kan lita på sin kompis ”när det gäller” och när det bara är small talk tänker jag? Skulle jag inte få ett svar på ett ”hejhopp hur e läget”-sms skulle jag inte bry mig särkskilt, däremot hade jag blivit ledsen om jag signalerar att jag faktiskt behöver personen och inte får ett svar.
Jag och min barndomsvän har en relation där vi hörs i perioder och ibland är det jag som är otillgänglig, ibland är det hon. Så hyfsad jämnvikt. Men jag blev väldigt ledsen när hon hade samma svarsfrekvens på mitt mess (kanske en vecka) när jag berättade att jag blivit dumpad och mådde piss som om jag hade typ skickat en skärmdump av nåt meme-konto på instagram. Så i det stora hela, svår att få tag i gällande small talk – inga problem, men svår att få tag i när det även gäller stora grejer – problem? Typ?
Helt sant, än så länge kan har jag ingen anledning att tro att hon inte skulle svara eller finnas där för mig om det verkligen var något skit som har hänt. Skulle det motbevisas så får man väll ta det då.
Har landat i att man nog bara är..olika helt enkelt, när det kommer till kommunikation. Tycker det är fint att jag fått så många bra inputs från olika håll.