…det kan ni kalla mig nu!!!! Kärleksfia alltså. Vettefan vad som hände med mig den här helgen men det var som att jag fick något… kristligt uppvaknande? Eller okej, kristligt är kanske fel ord, men jag har känt mig så otroligt TACKSAM. Kanske var det solen i fredags som lockade fram det eller det här med att jag plötsligt känner att jag har TID.

Jag har verkligen tid nu till att tänka klart tankar och känna klart känslor. Det är en helt otrolig känsla som jag saknat i perioder då jag jobbat mycket.

Och där nånstans i tiden fick jag tag i en sån enorm tacksamhet för relationerna i mitt liv.

Vilar i tacksamheten över Anton. Att få dela livet med någon så rolig, intelligent och varm person – kan inte förstå hur det gått till? Att det blev så bra. Vilar också i tacksamheten över mina vänner, att jag kan äta semlor med Johanna en lördag och känna att jag är där i stunden och får ut något av varje sekund vi är tillsammans.

Att så kloka och genuint fina människor inte bara vill umgås med mig utan också bryr sig om mig. Fylls också av tacksamhet över att jag får möjligheten att bry mig om dem.

Herrejesus.

HAHA ÄÄÄEEE fåååååår man va såhär?

Kanske dags att logga ut nu. Click click.