ÄR det intressant för någon annan än mig när jag grottar ner mig i min graviditet? Jag vet inte jag. Men nu händer det! Kanske är kul att ha kvar hur jag mådde i vecka 27 i slutet av april år 2020?

Det svarar jag när någon frågar hur jag mår.

”Bra”. Dels för att det är ju socialt märkligt att svara något annat? Jag är inte för den här grejen att man ska vara ”ärlig” med folk som frågar hur man mår??? Hahahaha. Alltså vänta, missförstå mig rätt. Klart man ska vara ärlig med de nära man har. Som familj och nära vänner där det faktiskt finns ett utbyte i känslor och ansvar MEN folk måste fan bli bättre på att välja sina situationer? Tror jag är lite skadad av att vara runt människor som i tid och otid ska prata negativt om sitt mående. För vad gör man med informationen när någon bekant svarar ”nä det är faktiskt inte så bra”. Jahopp? Hur ska jag hantera dina känslor nu då? Var ska jag göra av dem? Tror jag har svårt att sortera i det där och vill inte utsätta andra för samma känsla.

Ja ja förlåt det var inte det vi skulle prata om nu.

Jag svarar ju också ”bra” för jag faktiskt mår bra. Oftast. På det stora hela mår jag jättebra och speciellt i jämförelse med hur jag vet att andra kan ha det.

Men kom igen …du har väl ont nånstans?
Ha! Ha! HAAaaaaaa. Låt mig inte börja gorma om min svanskota. Men eftersom du frågar så SPECIFIKT SÅ tar jag tillfället i akt och är ärlig med mitt mående: för en vecka sen fick jag foglossning och det gör så satans ont. Andra symptom är nästäppa (jag är absolut beroende av Otrivin nu och vill inte ha tips om nässköljning eller värdelös saltvattenspray), svullna fötter, svårt att sova, är vaken på nätterna, trötthet, lite huvudvärk, HALSBRÄNNA osv. osv.

De mest vanliga gravidsymptom helt enkelt men det är inte så allvarligt egentligen för jag kan faktiskt fortfarande ibland ”glömma” att jag är gravid 8-)

Hur är ditt humör då?
Ja som ni märker är jag ofta på ”hugget”. Tycker det pendlar mellan att bli RASANDE på at folk ska hålla på att ”tipsa” i tid och otid. TRO MIG JAG HAR OCKSÅ GOOGLE OCH JAG VET ATT MANDLAR ÄR BRA MOT HALSBRÄNNA ELLER ATT EN SÅN DÄR STOR KUDDE HJÄLPER MOT FOGLOSSNING. OCH NEJ JAG VET INTE OM JAG SKA HELAMMA SLUTA FRÅGA.

Så känner jag ofta. Vilket är ju orättvist mot folk som bara vill vara snälla. Tror jag blir irriterad eftersom ett ”tips” ibland känns som översitteri eller ett sätt att säga att jag inte räcker till eller har kunskap.

Det där raserier blandas med att jag känner mig jätteharmonisk och typ ”viktig” i min graviditet hahaha. Och så ÄLSKAR jag tanken på att livet rör sig framåt. Saker händer. Jag SKA någonstans. Jag trampar inte.

Ibland har jag såklart generell ångest över livet, pandemin och allt …och ibland är jag orolig för bebisen också förstås, typ om han inte rört sig.

Ja, hur ofta känner du babyn?
Senaste tiden har han verkligen ”kommit igång”. Känner han liksom lite hela tiden iaf nån gång varje timme. OM jag känner efter förstås, inte alltid så man har tid med det heller. På kvällarna och nätterna är han dock helt vild. En sån knäpp grej är att jag blir på gott humör varje gång han ger sig till känna.

Är du nervös inför förlossningen?
Lite. Kanske 3/10. Men yogan jag går på har hjälpt och Anton har bokat nån hemmakurs åt oss i början av juni, ”föda utan rädsla” ni vet. Alltså som den boken som jag och 99,9% av alla gravida läser. Tror och hoppas att den kommer va bra för oss.

På ett sätt vill jag bara ha förlossningen överstökad och på ett sätt känner jag att ”hur i helvete ska jag klara av den smärtan”. Men på nåt sätt ska väl ungen ut? Och jag som gillar att räkna mig igenom saker har börjat tänka mycket på hur många andetag en värk är eller att förmodligen så är den här förlossningen som mest typ 42 timmar av mitt liv. Förhoppningsvis liiite kortare.

Tankar inför framtiden som morsa?
Det är så blandat. Ofta längtar jag och blir pirrig av tanken på att ha en bebis att greja med. Min egna unge liksom, som jag sinom tid kommer älska så hjärtat brister. Ibland får jag grov panik och känner mig kvävd och funderar på varför jag satt mig i en sits där mitt liv kommer förändras så mycket för alltid?! ”Va i helvete håller jag på med?!” tänker jag förskräckt och blir livrädd för alla stora och jobbiga känslor.

Men. Min största trygghet nu är att tänka på att Plutten faktiskt inte heller vet ett jota om nånting. Han och jag lär oss det här med mammabarn-grejen tillsammans på vårt sätt. Och så har han ju världens bästa pappa. Vill grina när jag tänker på lyxen att få ha Anton som pappa. Om han kan få Plutten att känna sig så trygg och älskad som han fått mig att känna mig de senaste femton åren – ja då är vi väl i hamn tänker jag.