Krönika publicerad i Sundsvalls tidning 8/12 2013

Lär känna en nazist

För ett par veckor sedan snackade jag med en nazist. Sånt händer när man hänger mycket på Twitter och tycker till om vår samtid. Jag hade uttryckt misstycke till nazistdemonstrationerna på Stockholms gator i början av november och han hade efter detta en hel del att säga en ”vänsterextrem kommunist” som mig. Mycket handlade om att sådana som jag har förutfattade meningar om sådana som han, att jag inte förstår, lyssnar eller ser ”sanningen”.

Så jag bad honom förklara. Ett tusental tecken senare hade han hunnit klargöra hur vi måste värna om ”särarterna”, förminskat förintelsen till en slags charterresa och avisat judar som lögnare. 

Och jag tog in och försökte förstå hur han menade. Men problemet är aldrig att jag inte lyssnar på högerextremister, rasister och nazister, tro mig, jag hör dem. Problemet är helt enkelt att jag inte håller med.

Att vara i den här digitala närkontakten med någon som stod så långt ifrån allt det jag tänker och känner gjorde mig dock genuint intresserad. Vem var han? Med någon slags nyreligiös och övertro på människan såg jag hur jag och nazisten i framtiden förenades över en öl på någon sjaskig bar. Jag skulle vara frälsaren och han lärljungen. En hel kväll ägnades därför åt att söka och läsa igenom alla hans fotspår på Internet.

Så vad fann jag? Jo, någon inte helt olik mig själv. Någon som brinner för det han tror på. Någon som hänger i forum och diskuterar, någon som går i demonstrationståg med likasinnade, någon som använder sociala medier för att få ut sitt budskap och någon som tror på en annan värld.

Men en sak tog oss ljusår bort från varandra; vår människosyn. Där jag tror på människan har han en misstänksamhet, där jag menar att vi alla är lika, pekar han på olikheter, där jag är övertygad om att alla människor förtjänar rättvisa liv, menar han att vi ska göra skillnad på människa och människa.

Att göra skillnad på människor blev tydligare ju mer jag lärde känna nazisten. Meningen som ”värna om särarterna” återkom i princip alla texter och forum – detta i samband med förnekelse av förintelsen.

Det här med att vilja ”värna om särarterna” och samtidigt förneka förintelsen är och förblir en märklig ekvation. Hur värnar du om särarter utan att skapa ett händelseförlopp som det nazisterna förnekar? Hur särar du på familjer, vänner och kollegor på ett fredligt sätt? Vem säger ”jaha du vill inte att mina halvpersiska barn ska få gå i skolan med dina? Jag förstår! Ingen fara! Och min vita man ska få bemötas på ett annat sätt än mig som är svart? Helt ok för mig!”.

Vilka så kallade ”oliktänkande” kommer att helt utan motstånd ge upp tanken på demokrati och en jämlik värld? Hur ska ett värnande om ”särarter” gå till om inte genom något som liknar en förintelse?

Det blev ingen öl med mig och nazisten. Inga kramar och ingen frälsning. Istället en betungande känsla i bröstet om att han kanske hade rätt i en sak; att jag inte förstår.