”VEM SKA FÅ BÄRA KRONAN?”. Det är luciamorgon och jag är på väg till jobbet när jag ser rubriken pryda framsidan av Dagens nyheter. Rubriken syftar på senaste veckans diskussioner om Åhlénsreklamen med den svarta pojken i luciakronan. Reklamen publicerades på Facebook och mötte i kommentarsfältet flera rasistiska kommentarer.

Motreaktionerna blev gigantiska. Under hashtagen #jagärlucia publicerade svenskar runt om i landet bilder på sig själva och andra icke-vita eller killar iklädda luciakronor. Krönikor skrevs i ämnet, artiklar delades och bilden kärleksbombades.

En bekant postade en status om att hon år 2006 gjort ett fotojobb för en reklambyrå där en icke-vit tjej i full luciamundering. Reklamen hade satts upp runt om i Stockholms tunnelbanor och enligt min bekanta hade det väckt noll hatstorm. I statusen konstaterade hon hur rasismen i Sverige ökat under de här tio åren och hur skrämmande det är att samma typ av bilder inte längre är okej i Sverige år 2016.

Men – tänker jag – hur stor procentenhet av Sveriges befolkning tycker att det inte är okej med en svart pojke i luciakrona? Och framförallt; hur mycket makt ska de här personerna ha över ”samhällsdiskursen”? Kan det inte vara så att andra saker har förändrats under de här tio åren som passerat?

OBS! FÖR ATT LÄSA HELA KRÖNIKAN MÅSTE NI PRENUMERERA PÅ ST.NU

KRÖNIKA PUBLICERAD I SUNDSVALLS TIDNING 161216

Den här texten kommer att handla om något jag har haft en relation med sen jag var sju år gammal. En relation som bestått av mycket eftertänksamhet, skratt, några tårar, ett urinläckage men framförallt mycket hierarkier.

Jag pratar om min relation med bussar.

Sedan första klass har jag varje vardag åkt buss. Ni andra ungar från landsbygden känner igen er va? Den här laglösa buss-sträckan med brist på föräldrar i bussen och busshållplatser utanför bussen. Man fick lära sig att plinga någon hundra meter innan sitt hus och vips så skulle busschaffisen fatta var hen skulle stanna.

Vilket inte alltid var fallet. Ibland åkte bussen vidare och jag fick skrika så starkt jag kunde (och vågade) med min lilla tioåriga röst för att bussen skulle stanna. En gång skrek busschauffören tillbaka att han FÖR I HELVETE INTE KUNDE VETA NÄR JAG PLINGADE SÅ JÄVLA SENT! Jag minns hur jag klev av i något dike med tårar i ögonen och skam i magen.

Bortsett från det var själva bussåkandet ofta en härlig upplevelse. Under hela mellanstadiet fullkomligt ÄGDE jag och mina kompisar sätena längst bak – ja så länge ingen från sexan råkade hamna på vår 43:a mot Norrhassel förstås, då blev vi hänvisade till något säte längre fram. Det var tjugo minuter bussfärd utan varken föräldrar eller lärare, men bara för den sakens skull var det inte en laglös zon. För visst hade vi regler! De såg ut som så att de riktigt tuffa satt allra längst bak, medan de mellantuffa hamnade på knä med magarna tryckta mot ryggstöden framför. Längst fram i bussen satt hästtjejerna och de som aldrig pratade i skolan.

Själv var jag rädd för hästar och kunde aldrig vara tyst.

Var du satt i bussen blev en mätning på vem du var. Glöm skolmatsalarna – det var i landsbygdsbussen som hierarkierna var som tydligast och stämningen tuffast!

En bit in i högstadiet fortsatte jag och mina kompisar behålla sätena längst bak. Ibland kastade vi tuggummin, hade skriktävling, höll igång ett jäkla spring fram och tillbaka. Några gånger gick detta så långt att busschauffören fick stanna bussen och dela på oss eftersom han tröttnat. En av oss fick sätta sig längst fram så att chauffören kunde ha koll.

Men så skulle jag börja i åttan. Det var första skoldagen efter sommarlovet – ett sommarlov där jag på ett mycket pubertalt (men fint!) sätt börjat tänka mycket på vem jag faktiskt var, vilka kompisar jag ville ha och vad jag tyckte var roligt. Jag minns klumpen i magen när jag klev in i bussen och började vandra mot sätena längst bak, som en ångest inför att behöva genomgå det där skådespeleriet igen.

Så plötsligt svängde jag in höger i mitten av bussen. Hamnade på ett säte bredvid en tjej jag aldrig pratat med i klassen. Och blev jag kvar, oavsett vilka som kom och drog i mig.

I dag är jag ju vuxen (nåja) och kan se allt det där för vad det var, men trots alla år är det något visst när jag hamnar på ett säte längst bak. Jag vill slänga upp benen, tugga tuggummi och skratta ohämmat.

KRÖNIKA PUBLICERAD I SUNDSVALLS TIDNING 22/10

…Skrev en liten krönika om hur allt kändes bah! Här läser ni hela. 

Det är semester och jag har flyttat hem till Sundsvall en månad. Jag bor med min kille i ett torp på hans föräldrars gård utanför Njurunda och pendlar med bilen över en mindre grusväg till mina föräldrar utanför Lucksta.

Den där grusvägen på en halvtimma har blivit semesterns terapi för mig de senaste somrarna. Jag lyssnar på riktigt svinsorglig musik, grinar, skrattar, djupandas och tänker stora och små tankar. Ibland riktigt sorgsna tankar jag annars flyr ifrån. Tankar som jag i min vardag inte orkar ta mig an har jag nu lite mer lugn och framförallt mod att ta tag i.

I semestertider tycker jag mig höra mycket snack om ”lättsmälta böcker perfekt för hängmattan” och andra tips på lättsamma nöjen vi ska ägna oss åt under sommarens varmaste månader.

Men borde det egentligen inte vara precis tvärtom? Att det är nu, när vi har lite mer ro och tid till eftertänksamhet bör tänka på det svåra och stora vi annars aldrig tar oss tiden till. Att vi omslutna av ljuset faktiskt har kraften att ta tag i mörkret.

Jag tog en avstickare från grusvägen och åkte hem till min 93-åriga farmor. Den mest kloka och omtänksamma jag vet. Med mig hade jag bullar, kramar och ett oändligt dåligt samvete för att jag är hemma så sällan. För att jag inte finns där. För att jag aldrig kommer kunna bjuda tillbaka allt det hon gett mig i livet. Men kanske är det inte så ekvationen ser ut, kanske är det en annan insikt jag får via mina egna barnbarn.

Det är svårt att inte fundera på livets avslut när en är bland gamla människor. Eller vadå ”avslut”, nu försöker jag kringgå det svåra här i sommartider – det är svårt att inte fundera på DÖDEN. Det gör ont att se hur tiden kommer ikapp och de pliriga ögonen försvinner och kroppen ger upp.

Efter besöket hos min fina farmor tänkte jag mycket på min egen död. I vanliga fall hade jag satt på en ”trevlig podcast” eller lyssnat på svängig musik när tankarna drabbat mig. Men nu väcktes plötsligt instinkten till utforskning.

Så jag gjorde en ytterligare avstickare och svängde in på kyrkogården i min hembygd Attmar. Mellan gravstenarna letade jag mig fram till farfars namn, sa hej och fortsatte strosa omkring bland gravarna.

Jag lät blicken svepa över stenar, kors, årtal, blomsterarrangemang och små stenduvor. Plötsligt hajade jag till. Blicken fastnade på ett namn fyra meter bort:

”HANNA PERSSON 1885 – 1969”

Mitt eget namn på en gravsten. Aldrig har döden känts så närvarande.

Men då hände det riktigt märkliga; det kändes helt okej. För parallellt med dödens närvaro kom också tanken på livet och nuet. Den där tacksamheten vi läser om i mindfullnesskurser.

Idag är jag ju här. Idag skiner solen och grusvägen mellan mina två sommarställen ligger kvar. Kanske i ytterligare hundra år till och med. Det är var det är och det är livet som pågår här och nu.

Glad sommar alla ni levande varelser där ute.

PUBLICERAD I SUNDSVALLS TIDNING 29/7 2016

Skrev en krönika om att växa upp superpriviligerat och sen inse att vi vuxna är riktigt egocentriska och dumma i huvudet.

HÄR läser ni krönikan. Dela gärna!

Puss